Bio: Att skiljas

Foton copyright (c) Folkets Bio

De enda orsakerna till att jag traskade iväg och såg ATT SKILJAS på en ordinarie visning igår; en söndagskväll, var att jag missade pressvisningen och att jag ju försöker recensera allt som går upp på bio i Malmö. Annars hade jag förstås aldrig fått för mig att spendera en timme och tolv minuter på att glo på den här dokumentären av Karin Ekberg. Jag hade förväntat mig att jag skulle vara ensam i salongen; jag menar - vem vill väl betala för att se det här på bio? Det visade sig att jag hade fel. Ytterligare fem-sex pers dök upp.

Karin Ekberg skildrar sina föräldrars skilsmässa. Efter 38 år tillsammans ska de gå skilda vägar. Fast egentligen borde de kastat in handduken långt tidigare; farsan verkar tycka att hans hustru aldrig älskat honom eller ens tyckt om honom. De träffas på helgerna för att dela upp prylarna i den stora villan; stämningen är rätt tryckt. De båda har skaffat varsin ny lägenhet. Farsan är lite handfallen, det enda han verkar veta något om är bilar och motorer, matlagning och andra hushållssysslor är rätt främmande. Han är även rätt sorgsen och minns de bra tiderna. Morsan ger ett hårdare, rätt okänsligt intryck. Hon är rätt osympatisk, faktisk, iskall. Det dröjer inte länge innan hon hittar en ny gubbe (med skägg). Men hur ska de gå för Karins farsa? Bara en sådan sak som att bjuda hem vänner till ett glöggmingel är ett jätteprojekt för honom.

Varför i hela världen går ATT SKILJAS upp på bio? Det här är ingen biofilm. Det här är ett TV-program. Dessutom ett TV-program av det slag som visas sent en tisdagskväll när ingen tittar. Emellanåt är filmen lite lustig på ett tragikomiskt sätt, och den är väl inte direkt tråkig - men jag tycker att det är oerhört ointressant att sitta och titta på folk jag inte känner. Det är lite grann som att titta i andra människors fotoalbum. Jag bryr mig inte. Det här är bortkastad tid.

... Och med tanke på hur många bolag och institut som är inblandade i filmen; bland annat Filminstitutet och SVT - kunde de inte sett till så att fröken Ekberg fick en bättre kamera? Filmen har genomgående för låg upplösning för biovisning, folk är suddiga i nyllet, och när det är mörkt blir bilden väldigt kornigt. Ibland är kontrasterna för skarpa; ljusa bakgrunder förvandlas till stickande sken. Filmen är textad (på svenska), vilket är bra, eftersom ljudet ofta är för dåligt för att man ska höra vad folk säger.

Eftersom den här filmen inte har på bio att göra sätter jag inget betyg. Dessutom kommer den säkert att dyka upp på TV väldigt, väldigt snart.

(Biopremiär 7/3)