Bio: Tingeling och piratfén

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Plötsligt finns det betydligt fler Disneyproducerade filmer om Tingeling än det gör om Peter Pan. Vilket kanske inte är så konstigt - Peter Pan har väl alltid varit en fjönt, medan Tingeling, som 1953 modellerades efter Marilyn Monroe, är ett litet raffpaket. Nej, hallå, vad är det jag sitter och skriver? Nej, anledningen till att det sprutas ut sådana här filmer, är säkert att småflickor älskar sådant här. Rättänkande, genusmedvetna, korrekta föräldrar får säga vad de vill, men när jag under sportlovet stod i Filmstadens foajé noterade hur de små liven stod framför TV-skärmarna som visade trailern till TINGELING OCH PIRATFÉN och suckade "Åååh, vad fint! Vad söta de är! Den vill jag se, mamma!" och föräldrarna himlade lite överseende med ögonen. Jag hörde dock ingen trött farsa som sa "Käften, ungjävel, du ska se GODZILLA!".

Den förra Tingelingfilmen; TINGELING - VINGARNAS HEMLIGHET, pressvisades inte, så den såg jag på en ordinarie matinévisning, omgiven av små femåriga töser som älskade marsipanbakelsen de storögt tittade på. Den här nya filmen visades dock för pressen, vilket innebar att ingen störde mig när jag tog en tupplur i mitten.

I en parafras på METROPOLIS, går älvorna varje morgon till jobbet, där de står vid ett löpande band och producerar älvstoft, som de bland annat behöver för att kunna flyga. Älvpuddingen Zarina är allt ett busfrö, och när hon försöker tillverka lila och rosa älvstoft, går allt åt helvete. Träd växer, saker går sönder, och bedrövad flyr Zarina från älvbyn. Hon sällar sig till ett gäng pirater, skaffar sig cool piratlook, och gör diverse raider. Tingeling och hennes älvkompisar ger sig iväg för att hitta Zarina och berätta att de fortfarande tycker om henne och be henne att sluta upp med dumheterna.

Zarina är den egentliga huvudpersonen och är den med mest personlighet. I PETER PAN 1953 var Tingeling sur och putt, men numera är hon rätt menlös. Älvorna representerar liksom förra gången olika nationaliteter; latinoälvor, afrikanska älvor och så vidare. Alla är dock näpna och välsvarvade. Den manliga älvorna är oftast tjocka och tokiga, utom älvhunkarna.

TINGELING OCH PIRATFÉN, som regisserats av Peggy Holmes, är en plastig skapelse. Den ser plastig ut, lite slarvig som en direkt-på-DVD-film, vilket det nog egentligen är. Allting är sockersött och gulligt och ser ut som en prinsesstårta. Några vissna låtar avverkas, det är i 3D, och jag sov lite i mitten. Det är inte speciellt kul, det här. Fast jag kan ge mig fan på att småtöserna kommer att älska filmen.

Jag ser att jag gav den förra filmen en tvåa i betyg, så det sätter jag även den här gången. Men egentligen tycker jag ingenting.

 







(Biopremiär 26/2)