Bio: RoboCop

Foton: Kerry Hayes © 2013 Columbia Pictures Industries, Inc. and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved.

En polare till mig brukade hävda att filmhistorien börjar 1987 med Paul Verhoevens ROBOCOP. Nej, det stämmer förstås inte (filmhistorien börjar 1981 med THE BEYOND), men få filmer har gjort så stort intryck på mig som ROBOCOP. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen de senaste 27 åren, men det är nog en bra bit över tjugo. Jag kan slänga ur mig hur många klassiska citat som helst ur ROBOCOP.

... Men kommer ni ihåg hur det var 1987 när filmen var på gång? Vi läste om den i tidningar, såg bilder ur den, och den verkade vara världens genom tiderna coolaste film. Sedan fick vi veta att filmen var så extremt ultravåldsam och blodig att den blivit X-rated i USA och fick klippas ner för att kunna få en mer anständig R-rating (17-årsgräns). Vi gissade att filmen skulle totalförbjudas och inte släppas alls i Sverige. Men visst gick den upp här! Jag såg den i Helsingborg. Ja, inte hela filmen. Statens Biografbyrå hade förstås varit framme med sin allra största sax. Tretton klipp gjorde de, på sammanlagt några minuter. Flera av de mest minnesvärda actionscenerna hamnade i papperskorgen. Och då var det ändå TV-versionen de hade censurerat! Jajamän! En version vars våld inte bara var softat till att börja med - även svordomarna var utbytta. Snabbköpsrånaren som i originalversionen säger "Fuck me! Fuck me!" sa plötsligt "Why me! Why me!". Men så var det på den tiden. Inte ens en en vuxen publik fick titta på ROBOCOP i sin helhet.

Vad många verkade missa var det faktum att ROBOCOP var mer än en action- och våldsfilm. Det handlade om en vass samhällssatir över 1980-talets Reaganera. Det var också en medvetet rolig och överdriven film - och vad som är intressant är att den är lika aktuell idag. Mycket av det som var fantasier i denna framtidsdystopi har mer eller mindre blivit verklighet. Paul Verhoeven själv ansåg att filmen kändes våldsammare efter censurklipp, att överdrifterna utgjorde en stor del av satiren och humorn, vilket förstås stämmer. I ett TV-program sa Biografbyråns chef att filmen faktiskt har vissa kvaliteter, men att hon inte kunde låta en tonårspublik se en så våldsam film.

Uppenbarligen var det fler som inte riktigt begrep satiren och poängen med plåtsnuten RoboCop. Kanske krävdes det en europeisk regissör som Verhoeven. 1990 kom uppföljaren, som självklart hette ROBOCOP 2. Den här gången stod Irvin Kershner (RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA) för regin, medan den uppburne serieförfattaren Frank Miller för första gången skrev filmmanus - dock tillsammans med Walon Green. Resultatet blev ganska ... fel. Peter Weller återkom i huvudrollen, men tonen var annorlunda, handlingen klumpigare, allting var lite konstigt och våldet var grovt utan att nå Verhoevens överdrifter. Dessutom hade man bytt ut Basil Poledouris' fantastiska filmmusik mot ett rätt jönsigt score av Leonard Rosenman. Frank Miller hävdade att filmen skilde sig mycket från hans ursprungliga story, som långt senare presenterades som en tecknad serie. Jag har själv inte läst serien, men jag har fått intrycket att att den är extremt våldsam.

Frank Miller stod även för storyn till ROBOCOP 3 och skrev manuset tillsammans med dess regissör Fred Dekker. Det här var en film som råkade ut för en hel del problem. Den filmades redan 1991, men eftersom bolaget Orion konkade lades filmen på hyllan och släpptes inte förrän 1993. Den här gången hade man dessutom beslutat sig för att göra en snäll PG-13-film, eftersom så många barn gillade RoboCop. Således slängdes ultravåld, blod och svordomar ut, till fördel för en rakare äventyrsfilm av superhjältekaraktär - RoboCop kan flyga och slåss mot robotninjor. Peter Weller avstod från huvudrollen och ersattes av Robert John Burke. Som actionfilm är filmen rätt okej, den är bättre än tvåan, men kan förstås inte på långa vägar mäta sig med originalet från 1987. Dock återkom Poledouris ledmotiv, vilket är et stort plus.

I Sverige råkade dock RoboCop 3 illa ut. Såklart. Bolaget ville att denna i USA i princip barntillåtna film skulle få en 11-årsgräns i Sverige. Därför klippte Biografbyrån ner den rejält - självklart helt i onödan. Nu ser jag att några av klippen återinsattes ett par månader senare, men varför vet jag inte. När jag recenserade filmen i NST uppmanade jag läsarna att inte se den. Förvisso fick jag den helt oklippt på VHS, men kompisar som såg den på bio krävde pengarna tillbaka.

De svenska censurklippen i ROBOCOP-filmerna. Klicka för större bild.

Den gode robotsnuten har även haft en ganska lång karriär på TV. Redan 1988 kom det en tecknad TV-serie. Jag köpte en kassett med de första avsnitten, som visade sig vara rätt slarviga på de flesta sätt. Dock var den animerade serien bättre än live action-serien som kom 1994 och hade Richard Eden i titelrollen. Det här var förstås en väldigt nertonad upplaga och RoboCop dödade inte skurkarna; han nöjde sig med att skjuta vapnen ur händerna på dem. År 2000 spelade Page Fletcher Robo i miniserien ROBOCOP: PRIME DIRECTIVES. Jag har inte sett den sedan den kom, men jag vill minnas att den var rätt okej och tuffare än varianten från '98.

Klicka för större.

När det framkom att en nyinspelning av ROBOCOP var på väg blev förstås ja, och de flesta andra gamla fans, rejält skeptisk. Jag skulle inte ha något emot en ROBOCOP 4, men en nyinspelning? Varför då? Det är ju omöjligt att nå upp till samma nivå som originalet. Dessutom skulle den här nya filmen få en PG-13-gräns och hans svenske mummelpellen Joel Kinnaman i huvudrollen. Kunde det bli värre?

Så dök filmen efter diverse förseningar upp - och fick överraskande bra kritik i branschtidningar som Variety och The Hollywood Reporter. Jag började hysa visst hopp ändå.

För regin står José Padilha som gjorde TROPA DE ELITE och dess uppföljare, två hårda filmer, och hans version av ROBOCOP är bättre än den förtjänar att vara. För manus står Joshusa Zetumer, men även duon Edward Neumeier och Michael Miner, som skrev originalet, är inplandade. Approachen är dock annorlunda.

Joel Kinnaman är Alex Murphy, som den här gången är en garvad och stenhård undercoversnut på jakt efter den slemme Antoine Vallon (Patrick Garrow). Michael Keaton är Raymond Sellars, som basar för den mäktiga och skumma företaget Omnicorp, dotterbolag till Omni Consumer Products, och som tillverkar robotar och drönare som ersätter mänskliga soldater - filmen öppnar i Teheran, där robotar slåss med självmordsbombare. Sellars vill införa robotar även på Amerikas gator, men folket protesterar - robotar har inga känslor och ingen empati. Då får Sellars den strålande idén att stoppa en människa i en robot.

Murphy sprängs i luften när någon placerat en bomb i hans bil, och den schysste doktor Norton (Gary Oldman) bygger om den stackars lemlästade snuten till RoboCop. Här kommer den största skillnaden mot originalet: Robo har inte fått sitt minne raderat. När han vaknar upp är han fortfarande Alex Murphy. Han har känslor, han vill vara med sin fru (Abbie Cornish) och son, han träffar dem och vill fortsätta att vara en familj - trots att han nu är en robot. Han fäller till och med några tårar när han tänker på familjen och sin situation. Vaffan? RoboCop gråter? Herregud, när RoboCop är ledsen slår han ju näven genom en TV-apparat!

RoboCop introduceras för allmänheten och gör succé, men snart tar hans känslor och personliga engagemang över - och först då raderas hans minne, så att han kan bli en mer effektiv brottsbekämpare.

I Padilhas ROBOCOP går man mer på djupet av rollfigurerna, alla har blivit lite mer utvecklade. Man lägger också mycket tid på byggandet av RoboCop och på att förklara hur allting funkar. Detta är förvisso intressant, men egentligen onödigt. Verhoeven struntade i det mesta av detta och lät Robo gå ut och sparka röv ganska omgående.

Satir syns det inte så mycket av och humorn är nästan helt bortblåst. Allting är allvarligare. Och eftersom filmen är PG-13 finns här inget blod, inga svordomar (förutom ett knappt hörbart "fucked") och inget naket. RoboCop förses med en pistol som skjuter elchocker! Kom igen - hur mesigt är inte det? Fienden rycker till och trillar omkull istället för att slitas i bitar av stora pistolkulor.

ROBOCOP öppnar bra och intressant, men blir snart lite seg och långrandig i väntan på att Robo äntligen ska bege sig ut och rensa upp - och när han till slut röjer loss, skildras detta som så ofta idag med för ryckig kamera och för snabba klipp. Det är ibland svårt att se vad som händer under då förhållandevis få actionscenerna, som mest liknar scener ut datorspel.

Vallon är en trist och anonym skurk jämfört med originalets Clarence Boddicker (Kurtwood Smith), Sellars är okej, medan Samuel L Jackson är kul som en slajmig högerpopulistisk programledare på TV; han diskuterar politik men framstår som en frikyrkopastor.

Nästa inga av de klassiska replikerna från 1987 återanvänds, nästan inga scener heller - här finns en attack mot en knarkfabrik, men den är riktigt tam. RoboCop åker motorcykel och inte bil. Allting är lite sämre än det var 1987. Jag tycker nog att till och med ROBOCOP 3 är bättre än det här.

... Men med det inte sagt att den nya ROBOCOP är dålig. Den är helt okej och bitvis ganska smart - men saknar personlighet och sticker inte ut. Basil Poledouris' RoboCop-tema spelas när titeln dyker upp i början, och under en kort scen, samt under eftertexternas sista trettio sekunder, men i övrigt är filmmusiken så pass anonym att den knappt märks. "I Fought the Law" med The Clash inleder eftertexterna.

Och den får mig verkligen att sakna 1980-talets actionfilmer.

(Biopremiär 7/1)