Bio: Inside Llewyn Davis

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Irländsk folkmusik kan ju vara rätt trevligt om man är på det humöret. Det kan jag även tycka om gammal skitig, amerikansk blue grass. Men annars är folkmusik nästan alltid av ondo. Svensk folkmusik är oftast hemsk; ett farligt gnisslande. Och nej, jag gillar inte amerikansk folkmusik av den typ Bob Dylan och hans anhang framförde för 50 år sedan. Dessutom: efter att ha sett den mästerliga A MIGHTY WIND; en av de roligaste komedier som gjorts, har jag svårt att ta amerikansk folkmusik på allvar.

Jag brukar hävda att jag gillar bröderna Coen - men ska jag vara ärlig är det en sanning med modifikation. Joel och Ethan Coen har varit rätt ojämna det senaste decenniet. De fick till det med TRUE GRIT och NO COUNTRY FOR OLD MEN, men vissa filmer - som A SERIOUS MAN - har jag helt glömt bort, och LADYKILLERS var direkt dålig.

I sin senaste film INSIDE LLEWYN DAVIS ger sig bröderna in i det tidiga 1960-talets folkmusikvärld. Oscar Isaac, som jag inte känner igen men som jag tydligen sett i många filmer, spelar titelns Llewyn Davis; aspirerande folkmusiksångare och en slarver. Filmen utspelar sig under en vecka i Greenwich Village i Newc York; det är vinter och svinkallt, och Llewyn - som inte äger någon vinterrock - drar med gitarren i hand omkring på gatorna och hoppas slå igenom som musiker. Fast det går inte så bra. 1961, det var innan Bob Dylan, och artistbokare och skivbolag tror inte alls på folkmusik. Llewyn sover på soffor hemma hos släkt och vänner, och överväger att ge upp och istället gå till sjöss.

INSIDE LLEWYN DAVIS är av någon anledning en fransk-amerikansk samproduktion - creditblocket på affischen som hänger på Filmstaden är på franska. Har Coens numera så svårt att finansiera sina filmer hemma i USA? Fast det är ju klart, jämfört med den framgångsrika westernfilmen TRUE GRIT är INSIDE LLEWYN DAVIS en väldigt smal film. Den är nog närmast att betrakta som en mellanfilm i brödernas karriär. Det här är en väldigt snygg film, förstås; tidstypiska miljöer, snygga bilar, och en färgskala som får biosalongen att kännas lika kylig som det Greenwich Village som skildras.

Tempot är långsamt; filmen känns mer eller mindre som de folksånger som framförs, det är lite melankoliskt och visset. Ofta får bilderna och estetiken mig att tänka på Robert Crumb - Stan Carp, som spelar Llewyns farsa Hugh, ser ut att vara tecknad av Crumb, där han sitter gammal och grå i sin fåtölj. Tempot sänks ytterligare av att flera sånger framförs i sin helhet, vilket inte tilltalar mig. Här och var är det rätt skojigt. Llewyn själv tycker jag är ganska osympatisk och jag kan väl inte påstå att jag bryr mig för hans karriär.

I övriga roller ser vi bland andra Justin Timberlake, John Goodman och F Murrat Abraham, och i vanlig ordning gör Carey Mulligan en stark insats. Och inte blir hon sämre av att vara vansinnigt söt. Bra tös, det där.

(Biopremiär 7/2)