Bio: Her

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Så här är det: det enda Spike Jonze har gjort som är bra är videon till Beastie Boys "Sabotage". C'est tout! Jag har sagt det flera gånger tidigare, men jag tycker att Spike Jonze filmer är irriterande. I HUVUDET PÅ JOHN MALKOVICH skulle kunna ha blivit en kul kortfilm, men nu är det en långfilm. Jag hatade TILL VILDINGARNAS LAND. Sökt, krystat, arty på fel sett, tillkämpat smart. Jag känner mig för gammal för att tycka sådant här är coolt.
Hans senaste film HER, som Jonze även skrivit manus till, är dock sebar. Den har på sina håll hyllats rejält och en del har delat ut högsta betyg - vilket förstås verkligen är att ta i. Jag noterar även att en del kritiker tagit avstånd från filmen, eftersom de tröttnat på filmer om ensamma män som räddas ur tristessen av fala kvinnor, eller hur det nu var. Men det säger nog mer om dessa kritiker.
HER, som delvis är inspelad i Kina, utspelar sig i något slags alternativ framtidsupplaga av Los Angeles - tror jag. Joaquin Phoenix spelar den ensamme Theodore, som arbetar med att skriva påhittade kärleksbrev åt andra människor; det verkar vara ett ganska märkligt företag. Han är en romantiker och duktig på att formulera sig, men väldigt, väldigt ensam.

Men så en dag får han ett nytt operativsystem till sin dator - med exceptionellt avancerad artificiell intelligens. Operationssystemet pratar. Det är en sexig kvinnlig röst som kallar sig Samantha (Scarlett Johansson). Det går att föra riktiga konversationer med henne - och det bär sig inte bättre än att Theodore blir djupt förälskad i Samantha. Av allt att döma faller även "hon" för honom. Fast till saken hör att hon har tusentals andra användare på andra datorer.
HER lyckas vara vacker och iskall samtidigt. Detta är ett till större delen helt dialogdrivet drama, så pass att det ibland tenderar bildsatt radioteater. Det förekommer en del andra rollfigurer; Rooney Mara, Olivia Wilde och Amy Adams figurerar, men det känns som om allt som inte handlar om Theodore och Samantha hamnat i marginalen. Kristen Wiig bidrar med sin röst i en rätt festlig scen.

Om man vill kan man sätta sig ner och analysera HERs alla beståndsdelar, vad den har att säga om dagens samhälle och människor - till exempel verkar det ju som om vissa människor är mer förälskade i Facebook än verkligheten. Men det är fredag, en öl hägrar, jag tänker umgås med riktiga människor där ute i vimlet, så jag nöjer mig med att konstatera att HER är lång, långsam, ibland sövande, men helt okej, och Scarlett Johansson gör verkligen en bra insats.

(Biopremiär 14/2)

-->