Bio: En familj - August: Osage County

Foton copyright (c) Scanbox

Jag nämner John Wells' EN FAMILJ - AUGUST: OSAGE COUNTY (snacka om otymplig svensk titel) som hastigast i min recension av NEBRASKA. Jag såg den här alldeles innan Alexander Paynes film och de är likartade på så sätt att de är dramer om medelålders - och äldre - människor som träffas på den amerikanska landsbygden och har tunga karaktärsskådespelare i huvudrollerna. Men där slutar väl egentligen alla likheter.

EN FAMILJ bygger på en pjäs av Tracy Letts (namnet till trots en man), som har spelats även på svenska scener, och inleds med att Beverly Weston går och dränker sig - vilket är synd, eftersom han spelas av Sam Shepard. Således försvinner Shepard ur handlingen redan efter några minuter. Meryl Streep är Beverlys fru Violet - cancersjuk, kedjerökande och pillerknaprande. Hon är dessutom ett riktigt fett asshole. Parets Westons tre döttrar Barbara (Julia Roberts), Ivy (Julianne Nicholson) och Karen (Juliette Lewis) med familjer anländer för att trösta Violet och ta reda på vad som egentligen hände med Beverly.

Nu är förstås detta inte vilken familj som helst. Det är en dysfunktionell familj. Så klart. Det handlar om neurotiska kvinnor som gafflar och bråkar och till och med slåss med varandra - den hyfsat avskyvärda Barbara (Roberts försöker sätta rekord i att säga "fuck") kastar sig över Violet. Ivy är vek och ogift, medan Karen är en typisk white trash-brutta. Männen spelas av Chris Cooper, Ewan McGregor och Dermot Mulroney, medan Abigail Breslin är Barbaras marijuanarökande dotter, och Benedict Cumberbatch dyker upp som en kusin.

Det är absolut inget fel på skådespelaruppsättningen, och det det är väl de som gör att jag kan se på den här filmen. För egentligen är jag förbannat trött på sådana här filmer; berättelser om dysfunktionella familjer - och framför allt på neurotiska kvinnor som skriker och bråkar oavbrutet. I stort sett alla rollfigurerna i EN FAMILJ är osympatiska. I början av filmen anställer Beverly en tystlåten indiankvinna som ska sköta om den sjuka och besvärliga Violet. I en scen får denna indian nog, tar en spade och går ut och slår ner en av rollfigurerna. Jag önskade att hon skulle klippa till alla med spaden.

Men det är inte bara mörker. Bitvis är filmen lite rolig - och det skrattades en del på pressvisningen. Vissa bitska repliker är roliga och i en scen knycker Julia Roberts Dr Albans repliker ur SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA. De ska äta havskatt till middag och Barbara skriker "Eat the fish! Eat the fish! Eat the fish! EAT THE FUCKING FISH, BITCH!".

Och det är ju lite kul.

Streep och Roberts är Oscarnominerade för sina insatser, men till skillnad från NEBRASKA är inte detta en film jag vill eller kommer att se om.

(Biopremiär 28/2)

Bio: Boktjuven

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
På Malmö Filmdagar brukar den församlade pressen tilldelas såkallade "goodiebags", vilket är engelska och oftast betyder "tygkasse med en massa saker man kan sälja eller ge bort". Förra året innehöll den bland annat en pocketutgåva av australiern Markus Zusaks bästsäljare "Boktjuven". Den läste jag förstås. Inte.
Däremot har jag nu sett filmatiseringen av DOWNTON ABBEY-regissören Brian Percival, ett verk som inte har fått alltför bra kritik utomlands. Det är inte så många som håller med oss, men jag och Orvar Säfström brukar hävda att i riktiga krigsfilmer ska tyskarna prata engelska med tysk brytning. Och vi som gillar festliga tyska brytningar får vårt lystmäte i BOKTJUVEN, som är en tysk-amerikansk samproduktion. Allvarligt talat, jag trodde att Hollywood hade slutat med sådant, men icke. Efter ett par repliker på tyska i början, övergår dialogen till krigsfilmstyska, det vill säga engelska med brytning.
I centrum för den här filmen står lilla rara Liesel Meminger (Sophie Nélisse), som är i 10-12-årsåldern, och henne är det synd om, minsann. Det är sent 1930-tal, Tyskland, och Liesels ömma moder, som är kommunist, måste adoptera bort sina två barn. Men lillgrabben dör av sig själv redan en minut in i filmen. Liesel hamnar hos det barnlösa paret Hans och Rosa Hubermann (Geoffrey Rush och Emily Watson). Hans är en snäll, omtänksam och barnkär herre, och när han bär keps ser han precis ut som Lennart Hyland. Rosa är däremot ett barskt och bittert fruntimmer som bara skäller på den väna Liesel. Usch, sicken människa! Men det är nog bara en fasad, hon är nog rar hon också, innerst inne, tänkte jag, och jag tänkte rätt.
Stackars Liesel kan inte läsa, så hon mobbas i skolan och kallas Dumkopf och slåss med värste bråkstaken (som heter, håll i er, Franz Deutcher!), men blir kompis i lintotten Rudy, som vill kyssa Liesel, men det får han inte, men hon vill nog ändå, för hon gillar honom.

Lennart Hyland till höger.

Liesel är med i Hitlerjugend och bär uniform och sjunger i Hitlerjugendkören (sångtexten är översatt och fullkomligt sanslös - och den lär vara autentisk). En kväll vankas det bokbål och då passar Liesel på att sno en pyrande bok med sig hem - Hans hjälper henne med att lära sig läsa och tillsammans avverkar de bok efter bok. Hon besöker även borgmästaren vars snälla hustru låter henne läsa vad hon vill i deras enorma bibliotek. Och vad tror ni att borgmästarens fru heter? Jo, hon säger "You kan call me Ilsa"! Folk har fantastiska namn i den här filmen, Deutcher, Ilsa, och en kille omnämns som Pieter Strauss! Och vad hette Peter Strauss' rollfigur i DE FATTIGA OCH DE RIKA? Jo, Rudy! Jösses - är det här ett medvetet skämt? Här även en Steiner - är det Mannen med järnkorset? Jag väntade bara på att Brünhilde skulle dyka upp.
Plötsligt dyker juden Max (Ben Schnetzer) upp och får gömma sig i Hubermanns källare - vilket förstås leder till problem.
Till allt detta kommer en högtravande berättarröst, och vem är berättare, om inte Döden själv! Nej, ingen metafor för döden, utan Döden. Han berättar om hur han träffade de människor vars liv han skulle släcka.
Nå. Vad tycker jag om det här? Njä, det var ju inte så illa ändå. BOKTJUVEN är rätt okej. De löjliga accenterna är lite i vägen, och jag hade förväntat mig en berättelse som skulle fokusera mer på litteratur och fantasier, vilket inte är fallet, men filmen fungerar rätt bra. Ett drama om den tyska befolkningens situation under kriget, och det är ju hyfsat ovanligt, det är en snygg och påkostad film, och Geoffrey Rush gör en bra insats som den sympatiske Hans.
Men filmen lämnar inga bestående minnen. Som STRAFFKOMMANDO ÖST gjorde.

(Biopremiär 28/2)

-->

Bio: Nebraska

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Som bekant brukar jag ofta beklaga mig över att alldeles för många filmer nuförtiden är åt helsike för långa - två-tre timmar. Och jag klagar på alla dessa dramer och smala filmer som är så långsamma, att de oavsett spellängd känns som tre, fyra, fem timmar. Eller en vecka.

... Men sedan finns det ju de filmer där jag gladeligen accepterar långsamheten, där den liksom är själva poängen. Som i Jean Rollins vampyrfilmer. Och som i NEBRASKA.

Alexander Paynes förra film; THE DESCENDANTS (2011), var bra - men långtifrån lika bra som den fantastiska SIDEWAYS. Med NEBRASKA tycker jag att Payne är tillbaka till samma nivå som SIDEWAYS - kanske beroende på ett likartat tema; en roadmovie om två män.

"Nebraska" må vara Bruce Springsteens bästa platta; åtminstone tyckte jag det en gång i tiden, jag har inte lyssnat på Springsteen på decennier, men  vad jag vet har Paynes film inget med den plattan att göra. Dock är stämningen densamma. 78-årige Bruce Dern, som tilldelades skådespelarpriset i Cannes förra året, är den alkoholiserade och förvirrade Woody Grant, som tror sig ha vunnit en miljon dollar i ett lotteri. Nu har han inte det - vinstbrevet är reklam som Woody feltolkat. Han bor i Billings, Montana; delstatens största stad, men som mest känns som, tja, Kävlinge, och eftersom Woody inte litar på det amerikanska postverket, tänker han hämta ut sin vinst personligen - och promenera till Lincoln i Nebraka, och lotteriets kontor. Filmen börjar precis som FIRST BLOOD: Woody kommer gående längs en tradig väg och stoppas av en polisbil.

Will Forte spelar Woodys son David, som motvilligt låter sig övertalas att köra sin gamle farsa till Lincoln - Woody vill absolut inte gå med på att brevet är bluff; att det bara är reklam. På vägen till Nebraska stannar de över i  den lilla hålan Woody växte upp i och där han träffade sin fru Kate (June Squibb). De besöker Woodys bror Ray (85-årige Rance Howard) och dennes familj och släktingar, och även Kate och Davids bror Ross (Bob Odenkirk) kommer dit.

Stacy Keach, som hunnit bli 72, spelar den bufflige Ed Pegram, som Woody inte träffat på evigheter och en gång i tiden drev de två en bilverkstad tillsammans. Woody hävdar att Ed stal en bil och en kompressor av honom, Ed påstår att han lånade ut en massa pengar till Woody, och nu när han är miljonär kan han ju betala tillbaka. Ryktet om att Woody är miljonär sprids snabbt och det spelar ingen roll vad David säger till folk.

Tonen i NEBRASKA är lågmäld och lite vemodig - men det är ett drama som genomsyras av en humoristisk ton. Ibland är filmen oerhört rolig och jag skrattade högt. Jag associerar till gamla westernteman; till westernromantik - två kumpaner som rider över vidderna, på jakt efter något, och på vägen träffar kufar i gudsförgätna hålor där tiden stått stilla. Jag tänker även på THE STRAIGHT STORY; David Lynchs kanske bästa film.

Det svartvita fotot är väldigt tjusigt och miljöerna är rollfigurer och en del av berättelsen även de. De ödsliga fälten och åkrarna, småstädernas husfasader. Payne verkar fascinerad av skyltar; det förekommer många - antar jag - autentiska skyltar i filmen; butiker, krogar, hotell, och människorna verkar medvetet placerade så att man tydligt ska kunna se dessa skyltar. Men det är bara min gissning. Småstäderna är trista, befolkningen har antagligen levt rätt trista liv, men de verkar ändå ha hållit hoppet uppe. Det här är en skiva Americana, och det är väl så här det ser ut och går till i större delen av USA.

Dialogen är korthuggen och sparsmakad, gubbarna på vischan säger inte mer än nödvändigt, vilket leder till flera komiska replikskiften. Här kan man jämföra med en annan av helgens premiärfilmer; EN FAMILJ - AUGUST: OSAGE COUNTY. Där samlas en massa människor, främst kvinnor, i en kåk på vischan - och de babblar oavbrutet; de är neurotiska och skriker och bråkar. Nu är förvisso EN FAMILJ skriven av en man, men det är symtomatiskt; filmer om medelålders kvinnor som gör saker tillsammans brukar alldeles för ofta bestå av gafflande, hat och livslång avundsjuka, medan dramer om medelålders män ofta är lågmälda, manligt kärva, och drivna av något slags outtalad hederskodex.

NEBRASKA är nominerad till sex Oscars och bara i de tyngsta kategorierna: bästa film, regi, originalmanus, manliga huvudroll, kvinnliga huvudroll, och filmfoto. Filmen är väl värd dessa priser. Det figurerar en del andra figurer i filmen som också är väl värda att prisas - som de två smällfeta och askorkade bröderna Bart och Cole, som bara måste ses.

En liten film om en kille som försöker förstå den farsa han aldrig riktigt känt - och en film som visar sig vara en av årets absolut bästa. Du begår ett stort misstag om du inte ser den här.

(Biopremiär 28/2)

Bio: I, Frankenstein

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag läser att det svenska ordet för "gargoyle" är "vattenkastare". Det hade jag ingen aning om. Men de kan även kallas "gargoyler". Eller "väktare". Tänk vad man lär sig när man kastar bort 93 minuter av sitt liv på ... skit.

Stuart Beattie har skrivit manus till filmer som Mikael Håfströms DERAILED, 30 DAYS OF NIGHT och G.I. JOE: THE RISE OF COBRA, och han regidebuterade med den lilla australiska actionfilmen TOMORROW, WHEN THE WAR BEGAN. Hans andra film; I, FRANKENSTEN, är betydligt bättre - hela 65 miljoner dollar kastade den - och den blev en monumental flopp i USA, där den hittills dragit in knappa 19 miljoner. Det är inte konstigt. Vad som är konstigt är att den överhuvudtaget går upp på bio i Sverige. Det är trångt på biograferna här, massor av filmer sätts inte upp, en hel del visas inte i Malmö - så varför slösa bort dukar på den här filmen? I, FRANKENSTEIN är direkt plågsam att ta sig igenom, trots att den har en föredömlig speltid. Speltiden är det bästa med den här filmen.

Filmen bygger på en serietidning jag aldrig hört talas om. Tror jag. Kanske har jag sett den nämnas någonstans, men jag har aldrig bläddrat i den. Således kan jag inte uttala mig om hur pass nära serien den här filmen ligger.

Det börjar rätt bra. Det är sent 1700-tal och vi får se hur Victor Frankenstein misslyckas med att döda sin skapelse (Aaron Eckhart), hur monstret mördar den blivande fru Frankenstein, och hur monstret jagar Victor till Nordpolen, där den galne doktorn fryser ihjäl. Dessa scener är förstås hämtade ur Mary Shelleys bok, det är snyggt - men efter bara ett par minuter drar den egentliga storyn igång. Efter att ha tagit sig tillbaka till fastlandet attackeras nämligen Frankensteins monster av demoner från helvetet - och räddas av gargoyler, som visar sig vara änglar från himlen. Demonerna leds av demonprinsen Naberius (Bill Nighy), som är ute efter monstret - demonen vill åt dr Frankensteins hemlighet; hur man väcker liv i döda. Han har nämligen onda planer, den där Naberius.

Monstret förs till en gigantisk katedral och där bor drottning Leonore (Miranda Otto), som styr över änglarna/gargoylerna/väktarna på Jorden. Hon berättar historien om väktarnas och demonernas ständiga kamp, som pågått i tusentals år, och jag orkade inte lyssna på svamlet. Ett par av väktarna gillar inte monstret, som nu döpts till Adam, och sedan går det ett par hundra år och det är nutid och storstad. Adam har inte förändrats - bortsett från att han klippt sig. Plötsligt ser han ut som The Punisher.

Naberius och hans demoner jagar fortfarande Adam, hon hela tiden attackeras och fajtas. Naberius själv sitter i ett flott högkvarter där han har ett laboratorium, och där jobbar snygga forskaren Terra (Yvonne Strahovski) med att försöka återuppliva döda - och hon är hel ovetande om att hennes chef är en demonprins. Fast det blir hon ju varse när Adam dyker upp och hon måste hjälpa honom att rädda världen.
Eller hur det nu var.

I, FRANKENSTEIN är påkostad - och till stora delar helt osebar. Det känns som om manuset (av Beattie) är skrivet av en fjortonåring som kastat in allt han tycker är häftigt. Monster! Demoner! Martial arts! Yxor! Explosioner! Reklamen skriker ut att det här är en film av producenten till UNDERWORLD, och det säger väl det mesta. UNDERWORLD-filmerna är ju inget vidare, i alla fall inte den senaste; UNDERWORLD: AWAKENING, men de är verkligen att föredra framför Frankensteinfilmen. Uppenbarligen har man försökt göra något i samma stil, men det hela har gått överstyr. I vanlig ordning är det här en PG-13-film, vilket innebär att ingen blöder - när demonerna dödas, exploderar de i stora eldklot, medan dödade gargoyler skickas upp till himlen i vackra ljussken. Och eftersom folk slåss nästan hela tiden, exploderar folk hejvilt, innan även byggnader exploderar. Rollfigurerna presenteras knappt alls, de bara kastas in, de saknar karaktärsdrag, och Frankensteins monster är bara en bitter hårding. Då spelar det ingen roll att vissa scenografier är rätt tjusiga och imponerande. Varför ska jag bry mig om det här? Det är fullkomligt humorbefriat och oengagerande.

Fast ofrivillig humor finns här en hel del. Försök hålla er för skratt när Bill Nighy utbrister "I am a demon prince! Kneel before me!". Och demonmaskerna ser helt befängda ut; som något de köpt på Buttericks.

Hur i helvete hamnade bra folk som Aaron Eckhart och Bill Nighy i detta? Det undrar de nog även själva - medan de skrattar hela vägen till banken. Bruce Spence från THE ROAD WARRIOR har förresten en liten roll.

Se om JAG, EN KVINNA istället.

(Biopremiär 28/2)

Bio: Tingeling och piratfén

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Plötsligt finns det betydligt fler Disneyproducerade filmer om Tingeling än det gör om Peter Pan. Vilket kanske inte är så konstigt - Peter Pan har väl alltid varit en fjönt, medan Tingeling, som 1953 modellerades efter Marilyn Monroe, är ett litet raffpaket. Nej, hallå, vad är det jag sitter och skriver? Nej, anledningen till att det sprutas ut sådana här filmer, är säkert att småflickor älskar sådant här. Rättänkande, genusmedvetna, korrekta föräldrar får säga vad de vill, men när jag under sportlovet stod i Filmstadens foajé noterade hur de små liven stod framför TV-skärmarna som visade trailern till TINGELING OCH PIRATFÉN och suckade "Åååh, vad fint! Vad söta de är! Den vill jag se, mamma!" och föräldrarna himlade lite överseende med ögonen. Jag hörde dock ingen trött farsa som sa "Käften, ungjävel, du ska se GODZILLA!".

Den förra Tingelingfilmen; TINGELING - VINGARNAS HEMLIGHET, pressvisades inte, så den såg jag på en ordinarie matinévisning, omgiven av små femåriga töser som älskade marsipanbakelsen de storögt tittade på. Den här nya filmen visades dock för pressen, vilket innebar att ingen störde mig när jag tog en tupplur i mitten.

I en parafras på METROPOLIS, går älvorna varje morgon till jobbet, där de står vid ett löpande band och producerar älvstoft, som de bland annat behöver för att kunna flyga. Älvpuddingen Zarina är allt ett busfrö, och när hon försöker tillverka lila och rosa älvstoft, går allt åt helvete. Träd växer, saker går sönder, och bedrövad flyr Zarina från älvbyn. Hon sällar sig till ett gäng pirater, skaffar sig cool piratlook, och gör diverse raider. Tingeling och hennes älvkompisar ger sig iväg för att hitta Zarina och berätta att de fortfarande tycker om henne och be henne att sluta upp med dumheterna.

Zarina är den egentliga huvudpersonen och är den med mest personlighet. I PETER PAN 1953 var Tingeling sur och putt, men numera är hon rätt menlös. Älvorna representerar liksom förra gången olika nationaliteter; latinoälvor, afrikanska älvor och så vidare. Alla är dock näpna och välsvarvade. Den manliga älvorna är oftast tjocka och tokiga, utom älvhunkarna.

TINGELING OCH PIRATFÉN, som regisserats av Peggy Holmes, är en plastig skapelse. Den ser plastig ut, lite slarvig som en direkt-på-DVD-film, vilket det nog egentligen är. Allting är sockersött och gulligt och ser ut som en prinsesstårta. Några vissna låtar avverkas, det är i 3D, och jag sov lite i mitten. Det är inte speciellt kul, det här. Fast jag kan ge mig fan på att småtöserna kommer att älska filmen.

Jag ser att jag gav den förra filmen en tvåa i betyg, så det sätter jag även den här gången. Men egentligen tycker jag ingenting.

 







(Biopremiär 26/2)

Serier: Det var en gång i Frankrike, första och andra delen

DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE
Första delen: "Herr Josephs imperium"
Andra delen: "Korparnas svara flykt"
Av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget

En gång i tiden - närmare bestämt på 1980-talet - var vi ganska bortskämda i Sverige. Då hade vi Horst Schröder och hans serieimperium. Horsts tidningar och böcker sålde inget vidare, men han vägrade att ge upp och envisades med att ge ut en stor del av världens främsta serier på svenska. Månad efter månad kom det mängder av tidningar och album från Horst, ett drygt decennium höll han och hans manskap ut, och som svensk serieälskare hade man på den tiden rätt bra koll på den sydeuropeiska seriemarknaden. Läste man om någon ny fransk, italiensk eller spansk serie i till exempel Bild & Bubbla; noterade vilka som vann olika seriepriser, kunde man nästan sätta en slant på att serien skulle dyka upp i någon av Horsts tidningar, som Epix eller Pox.

Numera har jag nästan ingen som helst koll på marknaden nere i ovan nämna länder. Låtsas jag! Jag är alldeles för dålig på franska för att kunna läsa och ha utbyte av ett seriealbum på detta språk, så jag köper inga franska album, men - jag prenumererar på nyhetsmail från vad jag gissar är samtliga fransk-belgiska serieförlag. Jag läser

igenom dessa mail, tittar på hemsidorna, noterar vad som ser intressant ut, och hoppas att de ska komma ut på begripliga språk som engelska eller danska.

En serie jag noterade häromåret var albumsviten "Det var en gång i Frankrike" av Fabien Nury och Sylvain Vallée. Föga anade jag att serien inte bara skulle komma ut på ett begripligt språk; den skulle til och med komma ut på svenska. Det är Albumförlaget som ligger bakom utgivningen - ett litet göteborgsbaserat förlag som specialiserat sig på fransk-belgiska serier och som 2013 fick Svenska Serieakademins förtjänstdiplom för sin kulturgärning. Två volymer av totalt sex har hittills kommit ut; inbundna, flotta och tryckta på bra papper - så som serier ges ut i Frankrike.

När jag började att läsa hade jag aldrig hört talas om Joseph Joanovici. Jag konstaterar att mannen funnits i verkligheten, på 1990-talet kom det ut en bok om honom, och 2001 gjordes en fransk TV-serie, som anklagades för att skönmåla sin huvudperson. Baksidestexten på båda albumen lyder "Föräldralös. Invandrare. Skrothandlare. Miljardär. Kollaboratör. Motståndsman. Kriminell för vissa, hjälte för andra…" (Den sista meningen får mig osökt att tänka på Jonah Hex, som var "A hero to some, a villain to others"...); det står alltså egentligen inget om handlingen, men dessa ord beskriver det hela ganska väl. Juden Joseph Joanovici föddes i Ryssland, troligen 1905, och kom till Frankrike 1925, där han slog sig ner i Parisförorten Clichy; en plats välkänd för alla som läst Henry Miller. Där startade han och hans bror ett företag; de blev framgångsrika som skrothandlare, Monsieur Joseph tjänade stora pengar - och hans affärer och leverne blev alltmer suspekt. Under andra världskriget förhandlade han- och gjorde affärer med nazisterna, och frågan är om han i hemlighet motarbetade dem och egentligen hjälpte motståndsrörelsen, eller om han bara ville rädda sitt eget skinn och göra mer pengar - och förrådde sitt eget folk. Två album in i albumsviten står det förstås inte klart - och Joseph Joanovici är en väldigt osympatisk och manipulerande person. Han till och med ser obehaglig ut; först tyckte jag att Vallées porträtt såg ut som rasistiska nidbilder, men efter att ha sett foton på karln konstaterar jag att han verkligen såg ut så.

Ordet "serieroman" - eller "graphic novel" (det fula "grafisk roman" vägrar jag använda) - har blivit rätt missbrukat de senaste två-tre decennierna. I USA har man en tendens att kalla allt som håller det vanliga europeiska albumformatet för graphic novel. Jag minns att en skribent i Bild & Bubbla gjorde sig lustig över Marvel, när de för mer än trettio år sedan gav ut sina Marvel Graphic Novels, som egentligen bara var vanliga superhjälteserier, fast lite längre och tryckta i större format och på bättre papper. Och här i Sverige brukar man ofta dra till med serieroman när det kommer ett album med svensk upphovsman. Vad är det för fel på "seriealbum"? Låter det för billigt?

Men: "Det var en gång i Frankrike" är verkligen en serieroman i ordets rätta bemärkelse. Det här är ett ambitiöst projekt, en stor, episk, komplex, myllrande berättelse jämförbar med en tegelstensroman eller en påkostad miniserie för TV. Och det är bra! Jag inser hur mycket jag har saknat den här typen av serier. Vallée är en mycket skicklig tecknare och bildberättare, han är duktig på att teckna ansiktsuttryck, och sidorna är stämningsfulla. Jag dröjer mig ofta kvar och betraktar alla detaljer.

Det hela berättas filmisk - och ska jag anmärka på något, är det på den uppbrutna kronologin. Förvissa tycker jag att uppbruten kronologi oftast är onödigt, eftersom det sällan tillför berättelsen något. Tvärtom blir det ofta bara lite tillkrånglat. Visst förvirring uppstår ett flertal gånger i synnerhet i det första albumet, då man hoppar kors och tvärs mellan 1920-, 1940- och 1960-tal.

Upphovsmännen försöker efterlikna filmen här; på film kan det ske ett scenbyte som innebär ett tidshopp, och efter en liten stund tonar plats och årtal in. Fabien Nury kan ibland låta flera serierutor passera innan en textplatta med tid och plats dyker upp - och det var inte alltid jag kopplade hoppet i tiden innan dess. Jag tycker dessutom att det slängs in lite för många personer och namn för snabbt i första albumet, men det är kanske en nödvändighet - och jag gissar att det hela snart blir mer överskådligt och greppbart.

För att sammanfatta, tycker jag att detta är en mycket bra serie av en typ som är alldeles, alldeles för ovanlig på den svenska marknaden. Och det är bara att konstatera att Epix är en saknad tidning.

TOPPRAFFEL! sörjer: Harold Ramis

När Harold Ramis oväntat dog igår, 69 år gammal, refererade dödsrunorna i de flesta fall till honom som dr Egon Spengler; hans rollfigur i de två GHOSTBUSTERS-filmerna. Jag har inte sett de filmerna sedan de kom; de gjorde inget större intryck på mig. För mig är Harold Ramis främst regissören bakom en rad moderna komediklassiker.

Ramis började sin karriär som humorredaktör på Playboy, innan han hamnade i New York, där han slog sig ihop med folk som John Belushi och Bill Murray. 1978 äntrade han Hollywood som en av manusförfattarna till DELTAGÄNGET. Året därpå var han inblandad i manuset till KLANTSKALLARNA, och 1980 regidebuterade han med TOM IN BOLLEN, som han också var med och skrev.

Bland övriga filmer Harold Ramis regisserade hittar vi ETT PÄRON TILL FARSA!, CHARTERRESAN, MÅNDAG HELA VECKAN, ANALYSERA MERA!, den underskattade DJÄVULEN OCH JAG, och den lite bortglömda thrillerkomedin ICE HARVEST. Hans sista långfilm som regissör blev den inte alltför lyckade YEAR ONE, som kom 2009.

Som skådespelare dök han upp i bland annat LUMPARKOMPISAR, BABY BOOM, AIRHEADS, LIVET FRÅN DEN LJUSA SIDAN, PÅ SMÄLLEN och WALK HARD. Han gjorde även en del röster utan att synas i filmen; han hördes till exempel i HEAVY METAL och i 3D-rafflet SPACEHUNTER - UPPDRAG I DEN FÖRBJUDNA ZONEN, den där Peter Strauss-filmen från 1983 som åtminstone jag trodde skulle vara skitbra. Tills jag såg den.

De senaste åren har det pratats en hel del om en GHOSTBUSTERS III; en väldigt senkommen uppföljare - tvåan kom 1989 - som skulle återförena Ramis, Bill Murray och Dan Aykoyd. Den lär inte se dagens ljus - åtminstone inte så som den var tänkt.

Harold Ramis har varit sjuk i några år och nu har han alltså själv gått och blivit ett spöke.

HAROLD RAMIS

1944 - 2014

R.I.P. 

Bio: Sådan far, sådan son

Foton copyright (c) TriArt Film
Ack, vad gör man väl inte för kulturen. Vad gör man väl inte för TOPPRAFFEL!.
Söndagkväll. Jag kände för att se en fin gammal film noir. Eller bara en actionfilm. Men icke. Eftersom jag beslutat mig för att se alla biopremiärer i Malmö, blev det till att traska bort till Spegeln och se det japanska dramat SÅDAN FAR, SÅDAN SON av Hirokazu Kore-eda. Den pressvisades samtidigt som en annan film förra veckan, således blev det till att se den på en ordinarie visning.
Det var förvånansvärt mycket folk på visningen. Fast å andra sidan, allt över tjugo pers är att betrakta som enorma publikmassor på Spegeln. Tänk att så många ville se den här filmen. Själv ville jag ärligt talat inte se den - som sagt, jag gick dit bara för att beta av den. Det skulle aldrig falla mig in att se en sådan här film i vanliga fall, genren intresserar mig inte alls. Att den här filmen fick Jurypriset i Cannes förra året spelar ingen roll.

Masaharu Fukuyama spelar den framgångsrike arkitekten Ryota, som bor i Tokyo tillsammans med sin fru och deras sexårige son. Fast plötsligt visar det sig att sonen inte alls är deras son. Ryota får veta att det skett en förväxling efter förlossningen och de fick med sig fel unge hem - medan ett annat par försågs med Ryotas och hans frus. De har alltså ovetande uppfostrat fel barn i sex år. De rekommenderas att byta tillbaka barnen, vilka de slutligen bestämmer sig för att göra - men det är lättare sagt än gjort.
SÅDAN FAR, SÅDAN SON är en oerhört lågmäld film, här finns inget extravagant, flashigt kameraarbete, tempot är långsamt, och filmen varar i två timmar. Två väldigt långa timmar, eftersom tempot inte precis snabbar upp speltiden. Skådespeleriet är väldigt bra, i synnerhet de unga barnskådespelarna, och handlingen och dilemmat är intressant - men jag personligen är totalt ointresserad av sådana här dramer. Jag tyckte mest att det var tråkigt. Och som ofta är fallet med japansk film hade jag svårt att bli engagerad och för att relatera till det som försiggår. Japansk kultur och japaners beteende skiljer sig ju som bekant en hel del från Sverige och svenskarna. Ibland blev jag inte klok på vad de sysslade med. Jag kom på mig med att sitta och tänka på annat. Linnea Quigley på en kyrkogård.
... Men det här är säkert en viktig och angelägen film.

(Biopremiär 21/2)

-->

Bio: American Hustle

Foton copyright (c) Noble Entertainment

I februari 2013, nästan på dagen för exakt ett år sedan, hade David O Russells DU GÖR MIG GALEN! svensk biopremiär. Det var en film som uppmärksammades för att den nominerades till en massa Oscars och plockade hem en av dem, och för att den i Sverige fick en osedvanligt jönsig titel - i original heter filmen SILVER LININGS PLAYBOOK. Själv blev jag lite besviken på filmen. Den var inte alls så bra och rolig som jag förväntat mig; som så många hävdat att den är. Ypperliga skådespelarinsatser, men rollfigurerna är osympatiska och lite obehagliga.

AMERICAN HUSTLE, David O Russells nya film, har fått hela tio Oscarsnomineringar och till större delen lysande kritik. Handlingen och trailern lovade gott - men precis som fallet var med den förra filmen, blev jag allt lite besviken. Filmen är löst baserad på verkliga händelser; enligt en ironisk, inledande textskylt inträffade faktiskt en del av det vi ska få se.

Christian Bale och Amy Adams är de två bedragarna Irving Rosenfeld och Sydney Prosser. Året är 1978, de två lever i lyx, men så får de FBI på sig. Bradley Cooper spelar FBI-agenten Richie DiMaso - en mycket ovanlig och besynnerlig agent. För att undvika straff, tvingas Irving och Sydney att jobba för DiMaso. Som de skickliga bedragare de är ska de infiltrera New Jerseys politiska värld och dess maffia. Jeremy Renner spelar en charmig politiker som FBI fått upp ögonen för.

Ett uppdrag som är svårt redan från början blir ännu svårare på grund av en del andra faktorer - främst Irvings lynniga fru Rosalyn (Jennifer Lawrence). En härlig white trash-slampa som inte vet hur man för sig och som kan få för sig att att göra precis vad som helst. Som att stoppa in en glasform med foliepapper i mikrovågsugnen ("Ingen säger åt mig vad jag inte får göra!").

Samtliga skådisar här är väldigt bra. Förutom de ovan nämnda, se vi bland andra Louis CK, Michael Peña och allas vår Anthony Zerbe från KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK. Robert De Niro har en minimal roll och nämns inte i rollistan. Filmens soundtrack är väldigt bra. En del coola låtar och övrigt filmmusik av Danny Elfman.

... Men jag tycker inte att AMERICAN HUSTLE är speciellt rolig. Irving Rosenfeld har en fantastisk överkammad flint, men den är inte rolig hur länge som helst. Richie DiMaso har papiljotter för att få ordning på sin frisyr. Damerna har fullkomligt fantastiska urringningar i sina klänningar, de går ända ner till naveln. Bra grejor och enbart möjligt på 70-talet. Idag hade 25-åriga moralister skrivit långa, upprörda insändare.

De här är en extremt pratig film och ofta övergår pratandet till skrikande. Det bråkas mycket - ja, nästan konstant. Och jag tycker allt att det blir lite påfrestande i två timmar och arton minuter. Jo, detta är också en sådan där evighetslång film biograferna fylls med nuförtiden. Ibland skrek folk på varandra så länge att jag glömde bort vad det hela gick ut på.

De flesta av rollfigurerna är osympatiska och jag kände ofta för att de Jennifer Lawrence subba smisk på gumpen.

AMERICAN HUSTLE är en sevärt film. den är snygg och lyckas fånga 70-talet, och den är säkert värd ett par skådespelaroscars - men jag hade väntat mig något mer och något roligare.

(Biopremiär 21/2)

Bio: Winter's Tale

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden/Warner Bros.

Oj.

Wow.

Jösses.

När jag lämnade biosalongen efter pressvisningen var jag tvungen att kontrollera så att min haka satt där den skulle - jag var rädd att den skulle ligga kvar på golvet. Det här nämligen en film som kan placeras in i facket "Vad i helvete är det vi sitter och tittar på?!".

WINTER'S TALE, en dunderflopp på bio i USA, bygger på en roman från 1983 av Mark Helprin och för regin står långfilmsdebuterande Akiva Goldsman, en man som mest är känd som producent och manusförfattare (KLIENTEN, JURYN, BATMAN FOREVER, A BEAUTIFUL MIND, DA VINCI-KODEN, I AM LEGEND med flera). Fast som en kollega påpekade: det skulle lika gärna kunna vara M Night Shyamalan som gjort WINTER'S TALE. Innehållsmässigt är det snarlikt Shyamalans filmer - men det berättas lite bättre. Vilket inte innebär att det är en bättre produkt än Shyamalans grejor. Eller något som liknar en bra film. För det är det inte.

Det är möjligt att mycket av det som försiggår i filmen fungerar och blir begripligt i boken. Men i filmen fungerar ingenting alls. Det här är en fullkomligt vansinnig soppa som försöker kombinera fantasyäventyr med sentimental Harlequinromantik och andlighet. Tårdrypande new age-flum och VM i överspel. Riktat till fjortonåriga flickor, skulle jag tro. TWILIGHT-publiken.

WINTER'S TALE börjar i New York år 2014 med att Peter Lake (Colin Farrell) traskar in på Central Station och tänker tillbaka i tiden. Han är så duktig att han kan tänka tillbaka på när han var bebis. I slutet av 1800-talet! Hans föräldrar försöker invandra till USA, men släpps inte in på grund av tuberkulos. Då stoppar föräldrarna lille Peter i en modellbåt de hittar och låter den driva in till New Yorks hamn (Hej, Moses!). Modellbåten måste ha varit väldigt bra, eftersom den aldrig tippade över och hela tiden drev åt rätt håll.

Därefter är det 1915, ungefär, och Peter Lake lever som tjuv - och jagas av en massa onda män i plommonstop. Dessa leds av den synnerlige onde Pearly Soames (Russell Crowe), som ibland får demonansikte och huggtänder - eftersom han är något slags ond ängel. Peter har dock flyt och hittar en vit häst - och det är inte vilken häst som helst. Det är en magisk, flygande häst!

Peter kommer undan och råkar hamna vid den rike Isaac Penns (William Hurt) lyxiga bostad. Peter bryter sig in för att stjäla, men träffar då Isaacs 21-åriga dotter Beverly (Jessica Brown Findlay). Hon är söt och charmig - och döende i lungsot! Hon pratar om stjärnorna på himlen och hon och Peter blir genast förälskade i varandra. Han älskar henne så djupt att han inte kan dö! Det är därför han fortfarande lever och inte har åldrats år 2014.

Will Smith dyker upp som ond demon som häckar in ett mörkt rum och rådgör med Soames, som ständigt letar efter Peter - men även efter en kvinna med rött hår. Beverly har rött hår, så elände lär följa. Tårarna sprutar! Oj, vad sorgligt det blir. Och inte blir det bättre i nutid. Av vad som tydligen inte är en slump träffar Peter på den ensamstående Virginia (Jennifer Connelly) vars dotter är döende i cancer. Men Peter tror att han är magisk och kan rädda henne. Soames lurar fortfarande i skuggorna. Kommer tårarna att spruta? Ja, det kommer de att göra.

Mina tårar sprutade också. Beroende på att jag ibland skrattade så att jag grät. Oj, oj, oj! Det här trotsar all beskrivning. Det här är osannolikt dumt. Riktigt korkat. Det är lite luddigt vad det hela går ut på och vilka alla är - och varför. Men det handlar om ont mot gott, Peter Lake är en Kristussymbol och frälsare, kärleken övervinner allt, och när man dör blir man visst en stjärna på himlen.

Flera frågor hopar sig. Främst undrar jag över Colin Farrell som Peter Lake. Han fyller 38 i vår. Tydligen ska han föreställa en kille i tjugoårsåldern. Peter Lake ser väldigt mycket äldre ut än Beverly Penn. Och tycker inte målgruppen - de unga tonårstöserna - att Farrell är för gammal?

Russell Crowe spelar över som om världen håller på att gå under. Han har ärr i ansiktet och pratar med konstigt dialekt och verkar parodiera en sjörövare. Folk håller ibland långa, krystade monologer. Barnen är alla lillgamla och fäller filosofiska, onaturliga repliker om stjärnor, livet och döden. 89-åriga Eva Marie Sainte dyker upp mot slutet i en mindre roll.

Jag är inte förvånad över att WINTER'S TALE floppade och fick usel kritik i USA. För att kunna uppskatta det här måste men vara ett naivt, överkänsligt barn utan några som helst referensramar. Det här är löjeväckande och i det närmaste en kalkonfilm. En ofrivillig skrattfest. Jag undrar hur alla dessa fina skådisar hamnade här. Jennifer Connelly, hur kan du göra så här mot mig?

Okej, så vad sätter jag för betyg på detta? Det får allt bli detta specialbetyg:

 

(Biopremiär 21/2)

Bio: One Chance

Foton: Liam Daniel © 2013 The Weinstein Company. All Rights Reserved
Första gången jag hörde talas om Paul Potts, trodde jag att det var Pol Pot; Kambodjas gamle diktator, det handlade om, och jag fick inte ihop det. Pol Pot sjunger väl inte opera? Och dessutom är ju karln död! Detsamma tänker en läkare i början av DJÄVULEN BÄR PRADA-regissören David Frankels nya film ONE CHANCE. Den unge Paul Potts hamnar på sjukhus och läkaren förvirras av hans namn.
Walesaren Paul Potts är en sådan där kille jag bara läst- och hört talas om. Jag tror inte att jag hört honom sjunga innan jag såg den här filmen, och nej, självklart har jag inte sett det engelska TV-programmet BRITAIN'S GOT TALENT, där Potts upptäcktes och blev stjärna. Frankels film är en biografi över Paul Potts och främst under de år på 2000-talet då han försökte satsa på en karriär som operasångare. Men - vad som skiljer den här filmen från de flesta andra biopics, är att ONE CHANCE är gjord som en komedi, och det är en rolig sådan.

James Corden gör Paul Potts (och mimar till den riktige Potts när han sjunger), en överviktig, blyg och mobbad kille med dåligt självförtroende. Han har sjungit sedan barnsben, han älskar opera och vill inget annat än att bli operasångare, men det ser mörkt ut för honom. Han bor hemma hos sina föräldrar (utmärkt spelade av Colm Meaney och Julie Walters), jobbar i en butik som säljer mobiltelefoner, och han har tillbringat en längre tid med att chatta med en tjej han aldrig träffat; Julz (Alexandra Roach). Farsan är en redig knegare och tycker att Paul ska jobba i gruvan (eller vad det nu var) som alla andra. Han tycker att Paul ska vänja sig vid tanken på att det enda som finns i livet är att gå till jobbet och ha lite stålar på fickan så att man kan ta en öl. Mer finns inte.

Paul uppmuntras av sin mor och av Julz, som Paul träffar och blir förälskad i, och han tar chansen att åka till Venedig, gå på operaskola och sjunga för Pavarotti. Och resten är väl historia.
Jag har inte den blekaste aning om hur mycket som är sant i den här filmen. Och det spelar ingen roll. Det här är småkul och trivsamt precis hela tiden. Det ligger nära till hands att jämföra med en annan biopic om en musiker; MONICA Z - och även om jag sätter samma betyg på filmerna, är ONE CHANCE en bättre film. Den sticker ut mer, den hänger ihop bättre, den har mer personlighet och den är roligare. Det här är en bagatell, men jag skulle inte ha något emot att se om den och jag kan nog rekommendera den till de flesta.
James Corden är väldigt sympatisk i huvudrollen, men bäst är Mackenzie Crook som Braddon; Pauls chef. Han är helt fantastisk och påminner om Spike i NOTTING HILL. Dock hade jag gärna sett mer av Valeria Bilello, som gör Alessandra, en tjej Paul har en kort romans med i Venedig. Tjusig flicka.

(Biopremiär 21/2)

-->