Serier: Ordningen upprätthålls alltid

ORDNINGEN UPPRÄTTHÅLLS ALLTID
Diverse tecknare efter noveller av Pär Thörn
Apart Förlag

Jag har gått lite grann som katten runt het gröt när det gäller det här seriealbumet - av diverse skäl. Dels har jag haft en massa annat att ta itu med, dels känner jag ett flertal av de medverkande tecknarna, dels har jag haft svårt att få tummen ur. Ja, och sedan blev det jul.

"23 grafiska novelletter" står det på omslaget - vad nu en "novellett" är. Det engelska ordet "novelette" betyder ju kortroman, men i det här fallet motsvarar ordet kortnovell. Det handlar om korta serienoveller - fast den här boken innehåller egentligen väldigt få serier.

Jag har omnämnt Pär Thörns korta kriminalberättelser ett par gånger tidigare här på TOPPRAFFEL! i samband med att de, både i form av noveller och serieadaptioner, har förekommit i tidningen Agent X9, och jag får väl erkänna att jag varit rätt kritisk, framförallt beroende på att de tecknare som gett sig på adaptionerna inte gjort några regelrätta serier av novellerna.

Samtliga berättelser är uppbyggda på samma sätt. De börjar med att huvudpersonen presenterar sig med sitt namn och säger att han eller hon  är död - "Jag heter Marcus Johnson och jag är död," inleds till exempel novellen som inleder denna samling. På oftast fyra sidor redogörs sedan för händelserna som ledde fram till huvudpersonens död, och samtliga berättelser avslutas med "Ordningen upprätthålls alltid". Novellerna är inspirerade av hårdkokta deckare, men som den poet Pär Thörn är, ligger de ganska långt ifrån gamla gulnade Manhattanpockets i översättning av Karl-Rune Östlund. Det handlar om existentiella kriminalberättelser snarare än deckare och thrillers; somliga inspirerade av verkliga händelser, och albumet vinner på att läsas i ett svep. De ständiga upprepningarna vad gäller uppbyggnaden tillför då en hel del, när jag tidigare läst en löstryckt novell i X9 har denna mest känts poänglös.

På releasefesten för den här boken läste Pär Thörn upp några av novellerna. Inte helt oväntat fungerade de bättre framförda på detta sätt; som ren prosa. Ett stort antal av Sveriges främsta serietecknare - och en del, ähum, mindre bra sådana - medverkar i boken, men ytterst få har brytt sig om att göra seriebearbetningar. Det här handlar till större delen om illustrerad prosa. Bilderna illustrerar det som sägs i texten och det händer oftast för mycket mellan rutorna för att det ska kunna kallas serier. Ibland är bearbetningarna rätt oinspirerade, i ett fall illustreras till exempel tidens gång med en bild på en klocka. Det är tecknarna själva som står för bearbetningarna; Thörn har inte skrivit några seriemanus.

Fanny M Bystedt har gjort den bästa och mest originella bearbetningen, i hennes fall handlar det faktiskt om en serie. I textplattorna berättas det om en kvinna som planerar att mörda kungen. I bilderna skildras dock hur kvinnan jagar älg. Det är kanske inte så grafiskt spännande, men Bystedt har tänkt till och gjort något eget.

Nicolas Krizans bidrag

De två bästa historierna är "Självbedragaren", tecknad av Nicolas Krizan, och den sista; "Skriftställaren", i vilken det är Pär Thörn själv som är död, och som har illustrerats av Stina Hjelm. Jag har känt Nicolas Krizan i över trettio år, på 1980-talet var han stor stjärna i seriefandom, men nu är det längesedan jag sett någon ny serie av karln. "Självbedragaren", som handlar om en herre som agerar agent för serieskapare och som dör på Bokmässan i Göteborg, är fantastiskt snygg. Jag önskar verkligen att Nicolas får tid, ork och lust att börja teckna serier igen.

Skräckserietecknaren Lars Krantz bidrar med en mörk och grafiskt tilltalande grej om en kille som tror sig vara Kurt Wallander - och Lars har valt att porträttera honom som Kenneth Branagh. Dennis Gustafssons bidrag har jag skrivit om tidigare, medan Allan Haverholm står för en elegant, vackert tecknad episod - han är samtidigt den som främst representerar "illustrerad prosa". Hedvig Häggman-Sund tillhör Sveriges absolut bästa tecknare; tyvärr är hon fortfarande rätt okänd bland massorna, och här samarbetar hon med pojkvännen Joakim Gunnarsson. En annan av Sveriges främsta tecknare är Jimmy Wallin, vars fem sidor som väntat är slickade. En som inte kan kallas en av Sveriges bästa serietecknare, är Henrik Bromander. Han är snarare en av Sveriges absolut sämsta serietecknare - det är trots allt sina manus han kommit fram på, berättelser som uppskattas i vissa kretsar, trots de oförlåtligt dassiga teckningarna. Här har han förstås inte skrivit manus själv och resultatet ser för jävligt ut. Oscar Hjelmgren står för två klatschiga sidor, medan ett par serier tecknats i något slags mangastil. Boken avslutas med några sidor extramaterial där Pär Thörn berättar om bakgrunden till några av berättelserna.

Lars Krantz' bidrag.

"Ordningen upprätthålls alltid" spretar hejvilt och jag hade förstås uppskattat om innehållet vore jämnare grafiskt sett. "Fy fan vad fult!" utbrast en kompis till mig som bläddrade i albumet och först fick upp de krattiga bidragen. "Typiskt svenskt skit!". Och det är inte utan att jag undrar hur resultatet hade blivit om Pär Thörn hade skrivit seriemanus efter sina noveller och verkligen utnyttjat seriemediet - vilket de flesta av tecknarna alltså inte gjort.

Mina invändningar till trots: detta är alls icke något dåligt album och på det hela taget är det rekommendabelt. Jag har dessutom en känsla av att boken kommer att gå hem hos folk som sällan läser serier. Som till exempel dagstidningarnas seriekritiker.