Bio: Le Week-End

Foton copyright (c) Nicola Dove
NOTTING HILL-regissören Roger Michell är tillbaka och sin vana trogen har han ändrat stil och genre totalt. LE WEEK-END liknar inte Michells senaste filmer HYDE PARK ON HUDSON eller den rätt vissna MORNING GLORY - eller NOTTING HILL, för den delen.
Dramakomedi av den bitterljuva sorten är nog rätt fack för det här - och betoningen bör nog ligga på drama. Jim Broadbent från MEDAN ÅREN GÅR och Lindsay Duncan, som senast var med i ABOUT TIME, är Nick och Meg; ett par i 65-årsåldern som åker till Paris över en helg för att fira sin 30-åriga bröllopsdag. När filmen börjar är de redan på väg via tåg, och det hela börjar inget vidare när de upptäcker att det hotell de bodde i förra gången de var där har byggts om och förfulats - om det nu verkligen är samma hotell. Meg får ett utbrott, hon vägrar att bo i ett beiget rum, så hon drar med sig Nick in i en taxi, kryssar runt i staden, och lyckas slutligen ta in på ett lyxhotell - vilket de egentligen inte har råd med.

De två fortsätter trippen i lyxens tecken; de väljer restauranger de egentligen inte har råd med - och hela tiden diskuterar de sin relation. Det står egentligen inte så väl till iden, de verkar trötta på varandra och sig själva, samtidigt som de förstås inte kan släppa varandra. Resan blir inte alltid så munter - förutom för oss som sitter i publiken och ser på dramat.
LE WEEK-END; en brittisk produktion, är en lågmäld film på flera sätt. Den flyter fram i ett lugnt tempo, filmfotot är inte extravagant, färgskalan är lika grå som Nick och Meg och deras äktenskap; det hela bygger på de starka prestationerna från Broadbent och Duncan - i synnerhet han är utmärkt. Meg är aldeles för lik Mia Farrow till utseendet och hon är till större delen en rätt irriterande och lynnig person, jag hade inte stått ut två minuter med henne.

En bra bit in i filmen dyker plötsligt Jeff Goldblum upp. Han spelar Morgan, en gammal universitetskompis till Nick, och har nyligen flyttat från New York till Paris, där han skaffat sig en ny, yngre hustru och en flott lägenhet, till vilken våra två huvudpersoner bjuds på fest. Morgan är en högljudd och lite billig typ trots all framgång och pengar, något som understryks av en lång scen under vilken Morgan oavbrutet stoppar mat i munnen medan han pratar. Kanske är detta en känga åt billiga amerikaner från Roger Michell (som jag konstaterar är född i Sydafrika, det visste jag inte)?
Humorn dyker ibland upp oväntat i små fysiska incidenter, men oftast handlar det om syrliga eller beska kommentarer. När Nick föreslår att de borde flytta till Paris permanent och försörja sig som konstnärer replikerar Meg "Artists? We're from Birmingham!"
Michell har gjort en sympatisk och trevlig liten film, genomgående välspelad och intressant, bra speltid på 93 minuter - och jag blev väldigt sugen på fransk fisksoppa.
... Ja, på att sitta på en fransk restaurang rent allmänt.

(Biopremiär 31/1)

-->