Tydligen bänkade sig över en miljon svenskar framför TV-apparaterna för att se HÄSTMANNEN; en dokumentärfilm från 2006. Ytterligare ett gäng såg filmen på bio. Själv tillhörde jag inte dessa människor. Jo, jag känner förstås till filmen, men jag övervägde aldrig att se den - lika lite som jag ville se KOKVINNORNA.
Nu är i alla fall en uppföljare här, och den har jag sett. Det är åter Per Gerdehag och Tell Aulin som ligger bakom, och de har återvänt till det småländska originalet Stig-Anders Svensson (född 1945) i Råskog - en man som ser ut som John Botvid iförd enormt lösskägg och som låter som Åsa-Nisse. Stig-Anders bor ensam på sin gård med sina hästar och det verkar vara gemytligt 1800-tal. Har karln elektricitet i huset? Rinnande vatten? Det framgår inte riktigt.
Hur som helst så har han fått myndigheterna på sig. Stig-Anders anklagas för att missköta sina hästar; de har det inte bra, de mår inte bra, och han låter inte en veterinär titta på dem. Det blir rättegång och Hästmannen fråntas hästarna, men han ger inte upp - och han vill återfinna dem.
En hel del frågor infinner sig när jag ser den här filmen. De personer som representerar myndigheterna är alla sammanbitna och bistra, de är extremt osympatiska och omedgörliga - och de anklagas för att ljuga och fabricera. Stig-Anders själv framställs genomgående som en riktig hedersknyffel. Han är en charmig gubbe; käck och jovialisk, vänlig mot allt och alla, tycker om att baka bröd och han bjuder förbipasserande på gädda. Han är så genuin att det ibland känns som om han skådespelar; verkligen gör sig till framför kameran.
I början av filmen hävdas att den första HÄSTMANNEN varar en timme. Det låter lagom. HÄSTMANNEN - SISTA STRIDEN håller på i en timme och 42 minuter. Den är åtminstone 42 minuter för lång. Det här är långt, långt, långt, och det är packat med utfyllnad. Gård i vackert motljus. Gård i gristrande snöskrud. Hästar på gyllene ängder. Tjusiga naturscenerier - i en evighet. Det blir rätt tråkigt.
Jag gillade episoden där Stig-Anders misstänker att hans hästar finns i Skåne - och cyklar ner dit. Väl i Skåne verkar han spana efter hästarna lite på måfå. Som hämtat ur Åsa-Nisse. Jag saknar dock galna uppfinningar.
För övrigt gissar jag att filmen kommer att TV-visas inom kort. Och den här hör hemma på TV.
(Biopremiär 24/1)
-->
Inlägg
4 kommentarer:
Ja, det här var den svåraste film jag någonsin varit tvungen att recensera. Mitt problem var att de inte presenterade myndigheternas sida ordentligt. Men slutet fick mig att känna mig tom och deprimerad.
Jag läste precis Sydsvenskans intervju med Gerdehag och Svensson. De fortsätter att tala illa om myndigheterna. Och jag undrar fortfarande varför de gav sig på Hästmannen till att börja med. Det kan ju inte vara på grund av ren och skär ondska.
Jag gissar personligen att han inte riktigt klarade kraven för att fortsätta kunna ta hand om hästarna men att filmskaparna (precis som jag) tyckt synd om Stig-Anders Svensson och försökt spela på de emotionella korten och utmåla myndigheterna som stenhjärtade. Svensson ville säkert inget illa men han är trots allt 68 och orkar nog inte hur mycket som helst längre.
Jovisst, så är det. Till frukosten läste jag recensionerna i Sydsvenskan (tvåa) och Skånskan (trea), och både Annika och Roland tar upp just detta vi diskuterar; att filmen är för vinklad, ensidig, och att Hästmannen framställs som något slags god Kristusfigur. De ifrågasätter även att namngivna representanter för myndigheterna smutskastas utan att man går in på djupet i frågan.
Skicka en kommentar