Bio: Bamse och tjuvstaden

Bilder copyright (c) Tre Vänner

Det kanske svåraste jobb jag haft var att skriva manus till Bamse; till serietidningen. Detta var för ungefär 25 år sedan, Rune Andréasson skulle gå i pension, och Hemmets Journal - som då gav ut tidningen - letade efter folk som kunde ta över. Jag hade nyligen blivit proffs, då jag skrev manus till Åsa-Nisse, och jag tänkte att det kunde väl inte vara alltför svårt att skriva Bamse.

Jag hade egentligen ingen större relation till Bamse. Min lillasyster köpte (rättare sagt: fick) tidningen, och jag läste den ibland, men redan som barn föredrog jag äventyr och action - och Svenska MAD. Dock mindes jag Bamse från det tidiga 70-talet som en ganska äventyrlig serie med tidsresor till medeltiden och vilda västern. Åren runt 1990 hade serien förvandlats en hel del. Bamse hade familj: fru, trillingar, plus den utvecklingsstörda dottern Brumma, och Lille Skutt var gift han med och hade den anarkistiska sonen Mini-Hopp. Allting var jättesnällt och betydligt mer samhällstillvänt än jag trodde. Jag mindes hur Bamse svepte en burk dunderhonung och sedan slungade iväg bovarna. Nu skulle han kramas.

Jag vet inte hur många avsnitt jag påbörjade, men det blev bara fem färdiga, publicerade avsnitt för min del (samtliga handlade om Brumma och Mini-Hopp). Serien låg alldeles för långt ifrån mig och min personlighet, och den var hårt styrd av redaktionen. Däremot sa jag till min kompis Tony att söka jobb som Bamsetecknare, och han skapade sig en jättekarriär. Den jäveln!

Bamse dök upp första gången 1966 i ett par svartvita tecknade filmer, och 1972 kom den tecknade TV-serien de flesta av oss är bekanta med. Först 1973 började serietidningen att komma ut. Varför det dröjt så länge vet jag inte, men i år; 2014, kommer den allra första tecknade långfilmen om världens starkaste björn. Ihoptotad av Sluggerfilm i Malmö - och enligt eftertexterna med stor hjälp av ett företag i Taiwan. Okej, långfilm och långfilm - den varar bara 66 minuter, vilket väl är lagom för de minsta biobesökarna. Fast den känns onekligen betydligt längre.

Jag blev lite ställd när jag såg filmen. Jag hade hoppats att det här skulle vara riktigt bra - jag uppskattar verkligen att det handlar om traditionell "tecknad film"; platt och inte en massa plastiga datoranimeringar och 3D. BAMSE OCH TJUVSTADEN, det låter ju spännande och fantasieggande, och Bamse vill väl inte vara sämre än Conan, som ju även han besökte The City of Thieves.

Vad jag fick se var en välgjord, robust - och ganska tråkig och framförallt irriterande film. Vi presenteras för Bamse, han vänner, deras värld - och för de gamla fina, klassiska skurkarna. Det är bara det alla alla skurkarna nu blivit snälla. Vargen, Knocke och Smocke, sjörövarna ... Det här verkar vara en värld där alla lever i total harmoni, här finns inga konflikter - och här finns således inga förutsättningar för äventyr. Det är ett evigt kramkalas i Bamses by.

Tack och lov anländer Reinard Räv till byn - han tycker att det får vara nog med snällerierna och lyckas övertala de före detta skurkarnas att bli skurkar igen. De ska råna ett tåg fyllt med godis och deras högkvarter blir Tjuvstaden, som ligger inne i Trollskogen. Bamse, Lille Skutt och Skalman beger sig således iväg för att sätt P för de onda planerna.

Uppenbarligen räcker det med att en slem figur säger till folk att de ska bli bovar. Vargen och de andra lyder ganska omgående. Och det räcker med att vara snäll mot bovarna, så blir de också snälla och laglydiga. Det här får mig att tänka på Tage Danielssons synnerligen naiva SLÄPP FÅNGARNE LOSS, i vilken det är synd om fängelsekunderna - oavsett vilka brott de begått. Bara man är snäll mot dem blir allt bra igen. Tough luck, grabbar!

Det här är riktigt, riktigt präktigt - och det är det jag upplever som irriterande.

Det är även segt och rätt tråkigt. Detta beror till stor del på filmmusiken. Det ursprungliga, käcka ledmotivet finns kvar, men är omarrangerat på värsta möjliga sätt, och resten av musiken är typisk generisk, svensk filmmusik. Slätstruket och saggigt. De nya sångerna är hemska.

För första gången får vi höra Bamse och hans vänner prata. Hur låter de? Jo, Bamse låter som Peter Haber - och han pratar med mjuk, nästan viskande röst; väldigt mesigt och inte alls så som jag tänkt mig Bamses röst. Morgan Alling gör Lille Skutt. Hmm - det här är ju märkligt! Bamses och Lille Skutts röster görs av Sunes pappa och Sunes pappa! Magnus Härenstam står för Reinard Rävs röst, medan gamla Tintinproffset Tomas Bolme agerar berättarröst.

Det finns en oskriven lag om att en bra barnfilm ska vara långsam och stillsam. Vuxna, svenska förståsigpåare har alltid hävdat detta. Det är inte bra för barn med snabbt klippta, rappa och ibland direkt hysteriska amerikanska barnfilmer. Jag vet inte riktigt varför vuxna alltid sagt detta. Jag minns ju hur det var när jag var barn. Jag hatade alla saggiga barnprogram som ansågs bra för mig. Jag ville bara se Scooby-Doo och Tom & Jerry. BAMSE OCH TJUVSTADEN innehåller en del jakter och spänningsinslag, men lyckas ändå vara långsam - åtminstone upplevs actionscenerna som långsamma tack vare den vissna musiken.

Nå. Jag ska inte vara alltför negativ här. Regissör Christian Ryltenius har inte gjort en dålig film. BAMSE OCH TJUVSTADEN lär säkert gå hem hos ungarna - och eventuellt hos deras föräldrar. Det här är bättre än den träiga och onödiga EMIL & IDA I LÖNNEBERGA. Och som jag nämnde ovan: det är sympatiskt med en gammaldags, hederlig tecknad film. Det här är robust.

Jag tog nu och tittade en stund på den gamla TV-serien från 1972; ett par avsnitt finns på YouTube. Den må vara rätt primitiv i jämförelse med den här nya filmen, men den är betydligt charmigare och långtifrån lika präktig. Det är så jag minns Bamse.

Brumma och Mini-Hopp medverkar knappt alls i långfilmen, Lille Skutts homosexuelle bror (en ny figur) är nog inte med överhuvudtaget, fast Knocke blir transvestit och det hela slutar med en stor fest - precis som Asterix' äventyr.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 17/1)