Svensk seriekritik av idag

För ett par veckor sedan satt jag på McDonald's och läste Sydsvenskan och Skånska Dagbladet. Jag prenumererar inte på någon morgontidning. Det är för dyrt och jag läser inte mycket mer än kulturdelen. Jag noterar även att lösnummer kostar tjugo spänn; trettio på helgerna. Således är det betydligt billigare att köpa en kopp kaffe för tolv spänn och läsa tidningarna på lokal.
I vilket fall: jag tror det var Skånskan som recenserade Nanna Johanssons senaste seriealbum. Jag har inte läst det, jag har ingen större lust att läsa det; jag är inte intresserad av den typen av serier - men det hör inte riktigt hit just nu. Vad jag reagerade på när jag läste recensionen, var att det inte sades någonting alls om innehållets utförande. Det fanns heller inga bildexempel. Texten koncentrerade sig helt på bokens ideologiska budskap och, om jag minns rätt, igenkänningsfaktorn.
Sommaren 2011 skrev jag två texter om svensk filmkritik av idag (här är den FÖRSTA och här den ANDRA), och i oktober 2012 följde jag upp med DEN HÄR texten. I det första av dessa debattinlägg kommer jag även in på tecknade serier och precis det jag tänkte på när jag satt där och drack kaffe och läste Skånskan. Filmkritik och seriekritik lider nämligen av precis samma problem. Kritikerna är dels alldeles för snälla och dels alldeles för förblindade av sin ideologi - och när det gäller seriekritik är skribenterna, åtminstone de som figurerar i dagspress, alldeles för okunniga. De hade aldrig kommit undan med samma bristande kunskaper om de gett sig på att skriva om en annan konstform.
... Fast det sistnämnda gäller förstås även en stor del av alla dessa unga, svenska, av kulturskribenter uppburna serietecknare. Ibland blir det lite pinsamt när de ska intervjuas, till exempel på Seriescenen på Bokmässan. "Vilka serier läste du när du växte upp?" - "Jag läste inte serier.", eller "När började du att teckna serier?" - "När jag fyllde 25, ungefär, och blev arbetslös." På sin höjd läste de Bamse och Kalle Anka som barn. Och detta verkar gälla även kultursidornas kritiker. Intervjuerna med tecknarna skulle kunna fortsätta med "Varför tecknar du serier?" - "Därför att kritikerna märker inte att jag inte kan berätta i serieform," fast det det har ännu inte hänt.
I våras fick jag ett då nytt, svenskt seriealbum, utgivet av Det stora alternativa förlaget. Jag lyckades aldrig läsa klart det. Det tog för lång tid. Jag fick alldeles för ofta läsa om olika sekvenser och ibland hela sidor, eftersom jag inte begrep vad som skedde och vilka figurerna var. Pratbubblor kom ibland i fel ordning, flytet mellan rutorna var obefintligt, förvirringen var total, handlingen mer än lovligt luddig. Ändå fick albumet en del hyfsade omdömen, vill jag minnas. Själv avstod jag från att skriva om det.
På 1990-talet kunde jag irritera mig på en del skickliga serieberättare som envisades med att teckna själva trots att de inte kunde rita snyggt - typexempel Mats Jonsson. Skillnaden mot många av dagens tecknare är att de idag inte kan berätta i serieform, om de nu kan rita bra - vilket är ovanligt. Och med tanke på att de uppenbarligen bara läser sina kompisars- och kollegors serier av samma slag, lär det inte bli bättre det närmaste decenniet.
Ett illa tecknat seriealbum med politiskt/självbiografiskt/vardagsrealistiskt innehåll, utgivet på ett alternativt förlag och med få läsare innebär inte att det per automatik är en kvalitetsserie, eller ens intressant. Lika lite som att en snyggt tecknad underhållningsserie utgiven av Egmont är kommersiellt skräp. Många verkar dock tro det. På samma sätt som många tror att ett långsamt lågbudgetdrama på ett språk man inte förstår per automatik är en kvalitetsfilm. (För övrigt bör orden "kvalitetsfilm" och "kvalitetsserie" förbjudas)
Sedan har vi det där med att kritikerna, återigen främst på dagspressens kultursidor, är för snälla. Det känns som att de tycker att det är så kul att det finns så många svenska serieförlag idag, så många svenska tecknare, framför allt kvinnliga sådana, och så stor utgivning, att de inte har några problem med att bortse från den utbredda inkompetensen. De här serieskaparna måste ju uppmuntras - trots att man egentligen borde utropa "Don't quit your dayjob!". Ingen skulle väl rosa en tolkning av "Toccata och fuga i d-moll" framförd av en tondöv snubbe som aldrig tidigare rört vid en orgel. (Okej, jag och mina kompisar skulle kanske tycka att det är kul - åtminstone en stund)
En annan orsak till att kritiker är för snälla är det faktum att många känner- eller är bekanta med de serieskapare man ska recensera. Något som är ofrånkomligt i den här branschen.
Nå. Vart vill jag komma med den här texten? Nja, det vet jag inte. Jag ville bara ha det sagt. Jag tycker att det är bra att aspirerande serieskapare uppmuntras, men det vore ännu bättre att ge dem konstruktiv och kunnig kritik. Då blir de förhoppningsvis bättre. Själv slutade jag att teckna serier för mer än tjugo år sedan - jag kan teckna, om jag får säga det själv, men jag ställde för höga krav på mig själv, jag jämförde mig med den utländska eliten, och jag var för lat för att fullfölja projekten. Istället satsade jag på att enbart skriva manus. Idag verkar alldeles för många strunta i hur det ser ut. Även köparna struntar i hur det ser ut. Dagens svenska serier köpes nämligen inte av traditionella serieläsare, utan av folk som delar skaparens ideologi.
Ofta får jag en känsla av att det saknas passion för mediet; för konstformen. Man har valt att berätta sin historia eller föra fram sitt budskap i serieform främst för att det är lite trendigt just nu; man kan bli uppmärksammad på kultursidor, söka bidrag och stipendier. Alla de orsaker till att jag redan i späd ålder blev fascinerad av- och uppslukad av seriemediet känns som bortblåsta. Jag tycker att det är väldigt tråkigt att det konstnärliga och hantverksskickligheten håller på att urgröpas till förmån för ideologier och annat.
OBS att Franka, som syns högst upp, inte har någonting alls med denna text att göra.

-->