Bio: Hobbit: Smaugs ödemark

Photos courtesy of Warner Bros./MGM ©2013 Warner Bros. Entertainment Inc. and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved. 

För min egen del var den största behållningen med HOBBIT: SMAUGS ÖDEMARK att se den tillsammans med en entusiastisk publik. Filmen pressvisades inte i Malmö, så det blev till att se den på nattvisningen, som började 23:59 natten innan egentligt premiärdatum. Den stora biografen Royal var fullsatt och jodå, det fanns ett par stollar iförda gröna kåpor i publiken. I vanliga fall brukar en ung biopublik göra sitt bästa för att förstöra visningarna med babblande och popcornkastande, men här hade förstås drygt 500 nördiga Tolkienfanatiker (plus en Conanfan, det vill säga jag) klämt in sig. Och de här människorna tittade andäktigt. De applåderade förtexterna, de jublade när regissören Peter Jackson själv dök upp; han är den förste vi ser i bild, de skrattade åt sådant som var avsett att vara roligt, håret stod på ända på dem när den avslutande cliffhangern tonade mer till svart, och de diskuterade livligt innehållet på väg ut ur biografen.

Själv led jag inte lika mycket som förra året. HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA var en ganska hemsk film; lååång och trååååkig och händelsefattig. Okej, nu är ju inte jag någon fantasyfan, men ändå - en film kan vara underhållande och spännande även om jag inte tillhör genrens anhängare. Den första Hobbitfilmen var så trist att jag glömt bort vad som hände i den - jag minns bara att folk promenerade i tre timmar på jakt efter en drake.

... Således var jag lite vilse när detta andra kapitel i trilogin började. Bilbo (Martin Freeman), Gandalf (Ian McKellen) och deras dvärgkompisar jagas av Lordi, ser det ut som, men det är orcher. De kortvuxna hjältarna flyr från en gigantisk björn och tar sig till ett hus. Fast i huset bor minsann björnen - den förvandlas och blir hamnskiftaren Beorn. Javisst, det är ju Mikael Persbrandt som är Beorn - men han är så utspökad att han närmast är oigenkännlig.

Sällskapet ska bege sig vidare och jag förstår ärligt talat inte så mycket av deras resonemang; vad det är de diskuterar, men Persbrandt sitter kvar i huset och de övriga traskar iväg och jagas av orcher, men plötsligt tillfångatas de av alver. Jag trodde att alverna var goda, men de gillar visst inte dvärgar. Alven Legolas (Orlando Bloom) från SAGAN OM RINGEN var inte med i boken "Bilbo" som HOBBIT-filmerna bygger på, men här dyker han upp och är vresig. Han verkar nämligen vara lite betuttad i alvbruden Tauriel (Evangeline Lilly), en figur som har skapats för den här filmen. Hon är snygg och tuff och en jävel på att slåss - men har liksom de övriga alverna löjliga öron. Fast hon ser inte lika fjollig ut som Legolas. Dessutom var ju Legolas en travshäst på 80-talet och det är inte så coolt. Tauriel verkar ha blivit lite betuttad i dvärgen Kili (Aidan Turner).

Nå. Dvärgarna flyr från alverna och träffar på bågskytten Bard (Luke Evans), som motvilligt hjälper dem och tar dem till den fallfärdiga Sjöstaden, där han bor med sin familj. Jag har alltid tyckt att Luke Evans är lik Orlando Bloom, så det är ju förvirrande att båda är med här. Fast Evans ser ut som en äldre och manligare Bloom. Bard är den enda mänskliga hjälten i berättelsen.

Det är ingen spoiler om jag avslöjar att de flesta av de inblandade hamnar i ett berg där draken Smaug (Benedict Cumberbatch gör rösten) häckar och gör sitt bästa för att döda alla.

HOBBIT: SMAUGS ÖDEMARK är en betydligt bättre film än EN OVÄNTAD RESA. Nja, jag tycker fortfarande inte att det här är speciellt bra; det är för omständligt och åt helvete för långt och nördanpassat - men till skillnad från första filmen är det här hyfsat underhållande. Ett par scener sticker ut. Här finns en smått fantastisk scen i vilken dvärgarna fångas av jättespindlar, vilket leder till spindelstrider - det ser ut som något slags medeltidsvariant av STARSHIP TROOPERS. Och den långa actionscenen när dvärgarna hoppar i tunnor för att via vattenfall fly från alverna går inte av för hackor. Koreografin är imponerande och 3D:n utnyttjas på ett bra sätt - pilar och avhuggna huvuden kastas ut i publiken.

Tauriel lyfter filmen en aning, men jag tycker nog att den som lyfter filmen ännu mer, är Stephen Fry, som dyker upp som borgmästare (eller vad han nu är) i Sjöstaden - och vid sin sida har han en slajmig typ som heter Alfrid (Ryan Gage). Jag utgår från att denna duo är en blinkning till SVARTE ORMEN, för det ser verkligen så ut! De är skojiga, Fry är skojig. Gandalf har inte så mycket att göra i filmen, men han träffar på en gubbe spelad av en gammal Dr Who; Sylvester McCoy.

Fast när de slutligen möter Smaug tycker jag att det blir ett litet antiklimax. Scenerna i berget håller på alldeles för länge - och actionscenerna som föregick dem var coolare. Här började jag slutligen att gäspa och tänka på annat.

Den här gången har Peter Jackson och hans team fått lite bättre ordning på filmens utseende. Liksom förra gången visas Hobbiten i HFR; High Frame Rate - 48 bilder i sekunden. Förra gången såg det vedervärdigt ut. Man såg varenda pormask i skådespelarnas ansikten och delar av publiken blev sjösjuk och fick huvudvärk. Det ser fortfarande mer ut som HEM TILL GÅRDEN än en biofilm; latexmaskerna ser verkligen ut som latexmasker, men bildkvalitén är inte lika irriterande den här gången, och 3D:n är inte huvudvärksframkallande. Filmfoto och miljöer är pampigare än någonsin.

Jag kan väl inte påstå att jag kommer att sitta som på nålar i spänd väntan på upplösningen, som kommer först julen 2014. Jag kommer inte att vänta alls. Det här är inte tillräckligt spännande och engagerande. Men jag hade väntat mig att SMAUGS ÖDEMARK skulle vara betydligt värre än den är.

... Den här recensionen skrev jag medan jag lyssnade på soundtracket till CONAN THE BARBARIAN 3D. Och medan jag skrev kom jag att tänka på Tomas Alfredsons kommande nyversion på engelska av BRÖDERNA LEJONHJÄRTA. Den innehåller ju också en drake. Det lär bli oundvikligt att jämföra med Smaug. När nu Alfredsons film blir klar.

(Biopremiär 11/12)