Linda Västriks svensk-kanadensiska dokumentärfilm DE DANSANDE ANDARNAS SKOG har blivit väldigt kritikerrosad och har visats på prominenta festivaler - ändå var jag inte alltför sugen på att gå och se den (på en ordinarie visning; den pressvisades inte). Som kanske är bekant är ju inte mycket för natur och frilusftsliv. För frisksport. En film om djungelfolk lät inte alltför lockande. Men jag tog tjuren vid hornen och fick uppleva en intressant och fascinerande film.
I Kongos regnskog bor Akafolket, ett i det närmaste helt isolerat folk utan kontakt med omvärlden. I ärlighetens namn visste jag inte att det fortfarande finns kvar sådana här stammar; folk som lever som om det vore stenålder - det känns som något man bara hittar i gamla äventyrsberättelser. Runt omkring dem håller multinationella bolag på att avverka skogen och under de sju år Västrik har filmat Akafolket har maskinerna kommit allt närmare.
Byborna står själva för filmens berättarröster. Vi får inga egentliga intervjuer med folket, istället får vi, vid sidan av berättarrösterna, avlyssna deras samtal, gnabb och skämt. Den svenska texten blir ibland lite väl modern och för svensk; det blir konstigt med repliker som "Hon är aständ på dig", samt svordomar och könsord, men samtidigt får detta för oss lite naturligare språk oss att komma folket lite närmare.
De flesta av byborna bär moderna västerländska kläder; trasiga och smutsiga byxor och T-shirts med reklamtryck; varifrån de fått dessa vet jag inte riktigt, men kläderna är nog det enda som känns nutid där i djungeln. De här människorna tror fortfarande på diverse andar; en äldre kvinna berättar den fascinerande historien om Akafolkets uppkomst, en häxdoktor kutar omkring - och om byborna inte medvetet driver med filmaren, tror de verkligen på allt det här. Och de verkar vara lyckliga.
Ofta tenderar DE DANSANDE ANDARNAS SKOG mondofilm - mondo var en italiensk genre, populär på 1960- och 70-talen; spekulativa dokumentärer, gärna från exotiska länder, där man främst tog fasta på chockerande detaljer som sex och våld. I en fullkomligt häpnadsväckande scen får vi se hur byns barn hålls fast medan en karl hackar och filar ner deras framtänder så att de de blir spetsiga som på ett rovdjur. Skrik och tårar. Mer tårar när barn tatueras på kroppen och i ansiktet så att blodet forsar. Vid ett tillfälle börjar två kvinnor att att slåss hejdlöst - så kallad Topless Jungle-Fu. Detta inspirerar barn att börja slåss de med.
När Akafolket fångat en krokodil går det inte att låta bli att tänka på CANNIBAL HOLOCAUST. Krokodilen binds fast och en kille kommer fram och klubbar den, han drar fram en machete och hugger av huvudet på djuret, köttar loss ordentligt, och kastar delar till folk som häckar runt grytor. Allt visat i närbilder.
Ibland blir det väldigt starkt. En kvinna har fött ett dödfött barn, och begravningen av liket skildrats närgånget och utdraget - och ja, liket visas genomgående. Samma kvinna blir senare sjuk, flyr in i djungeln och ligger på marken och vrider sig i plågor - medan filmteamet filmar henne. Det är inte utan att jag undrar varför de inte hjälper henne; tar henne till ett sjukhus. Eller försöker de medvetet skydda Akafolket från omvärlden. Dock pratas det om "vitingarnas sjukhus".
I ett närliggande samhälle bor de som kallas Ägarna. De är mer civiliserade - på så sätt att de lever ett mer västerländskt och modernt liv. Däremot ägnar de sig fortfarande åt ett slags slaveri. De pratar om att om de inte får betalt av till exempel pygméerna, så roffar de åt sig en pygmé som blir deras ägodel och får jobba åt dem. Väldigt märkligt.
När jag såg filmen visste jag inte att den skildrar sju år i byn. Det framgår nämligen inte alls. Det uppstår ytterligare en rad frågor under filmens gång, frågor som inte besvaras. För min del innebär detta att filmen inte blir helt tillfredställande - och att jag sänker betyget ett snäpp.
(29/11)
-->
0 kommentarer:
Skicka en kommentar