Bio: Svinen

Foton copyright (c) TriArt Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - för omväxlings skull. Nej, där var jag förstås ironisk. Som bekant går det upp en hel del fransk film på svenska biografer. Förvisso sällan de stora franska publikfilmerna; de som fransmännen går man ur huse för att se, det vi får är bara arthouseprylarna. Men ändå.

SVINEN är Claire Denis senaste film och som visades i Un Certain Regard i Cannes i våras - och jag konstaterar att jag nog aldrig sett någon av Denis' tidigare filmer. Såtillvida jag inte sett någon på en festival och genast glömt bort den. Jag har trots allt en tendens att glömma bort mycket av det jag sett på festivaler enbart för att jag lovat att skriva om dem. Jag har liksom inte hjärtat med.

SVINEN är en dunkel film. Det finns en bra och intressant historia någonstans i filmen, men jag fick inte grepp om denna medvetet fragmentariska och konstnärligt stökiga film, där kronologin tydligen är uppbruten och aldrig förklarad - jag ögnar igenom ett par andra recensioner och pustar ut när det står klart att jag inte är ensam om att inte uppfatta vad som är nutid och dåtid.

Vincent Lindon (från ALLT FÖR HENNE) är Marco, en sjökapten som kommer hem till Paris för att hjälpa sin syster Sandra (Julie Bataille), vars man begått självmord. Sandras dotter Justine (Lola Créton från MIN UNGDOMS KÄRLEK) har råkat ut för enorma problem och spenderar stora delar av filmen med att stappla omkring naken på stan med blod rinnande nerför låren. Allt elände skylls på den slemme affärsmannen Laporte (den obehaglige Michel Subor), som har barn med en viss Raphaëlle (Chiara Mastroianni, dotter till Marcello Mastroianni och Catherine Deneuve), som Marco genast inleder en romans med. Marco är dock ute efter hämnd och han hamnar på en rejält sunkig bordell ute på vischan, där unga kvinnor våldtas och misshandlas framför filmkameror. Hädanefter kommer jag att se på majskolvar med nya ögon.

Det här är ett drama med klara drag av thriller. Ja, det borde väl egentligen vara en ren thriller - om Claire Denis hade haft vett att berätta storyn lite rakare. Men det gör hon alltså inte. Det är bitvis suggestivt, men totalt oengagerande. I princip alla medverkande är osympatiska - de är svin allihop. Marco är inte precis en hjälte, människorna runt honom är obehagliga - med undantag för Justine, vars namn förstås får oss att associera till De Sades utsatta romanfigur.

Det är grått och lite tråkigt och om några veckor har jag säkert glömt bort filmen.

(Biopremiär 22/11)