Bio: Mig äger ingen

Foton: Alexandra Aristarhova ©2013 Filmlance International AB

Välkommen till SM i klyschor! Ännu ett tungt, svenskt drama har premiär och då vet vi ju precis vad vi kan förvänta oss.

Trista hyreshus - check!
Gråmurrigt foto - check!
Skilsmässa - check!
Arbetslöshet - check!
Alkoholism - check!
Mikael Persbrandt - check!
Barn som kommer i kläm - check!
Bråk - check!
Skrikande - check!
Slagsmål - check!
Mustasch - check!

Den sämsta ljudmixen sedan stumfilmstiden - check!

Förståsigpåare brukar ju anklaga underhållningsfilm för att oftast bara vara ett gäng trötta klyschor staplade på varandra, men det är nog trots allt så att den mest klichétyngda genren är det svenska dramat. Häromåret gjorde Kjell-Åke Andersson dramat NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE, en film som kändes som något slags Best Of Swedish Drama - även om den lanserades som "tragisk komedi". Andersson gjorde även den fullkomligt osebara VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - IGEN! - snacka om att ha bredd. Eller inte.

Den här gången har Andersson filmatiserat Åsa Linderborgs självbiografiska roman "Mig äger ingen" - en bok som tydligen är något slags hyllad bästsäljare, och en typ av bok jag aldrig skulle få för mig att läsa. Linderborg har för övrigt redan hunnit uttala sig negativt om den här filmen; hon känner visst inte igen sig i miljöer och stämningar.

Vi får följa Lisa (Ida Engvoll, Ping Mon H Wallén, Saga Samuelsson) från att hon är fem år på 1970-talet och ett par decennier framåt - även om större delen av filmen utspelar sig på 70- och 80-talen. Lilla Lisa älskar sin farsa Hasse (Persbrandt). Han är en rejäl knegare, han cyklar, och han har en skön mustasch som får honom att se ut som Loffe Carlsson. Men så dumpas Hasse av frugan. Lisa gillar att vara med honom, men eftersom det här är ett svenskt drama, börjar Hasse att supa och ha sig. Han tar med sig dottern till ölsjapp. En flängd norsk hårfrisörska hälsar på och dansar i vardagsrummet. Lisa och hennes kompis lyssnar på Noice. Hasse är kommunist och lyckas få Lisa att tro att hon också är det; hon skriver radikala uppsatser i skolan och är ute och demonstrerar. Hasse super tills han däckar, somnar nerpissad i trapphuset, och hans cykel går sönder. Men han bygger även en båt.

Det är absolut inget fel på skådespelarprestationerna. Mikael Persbrandt verka anse att detta är hans främsta prestation. Ibland är filmen dessutom lite skojig. Sten Ljungren spelar farfar. Men det känns som en film vi sett oräkneliga gånger tidigare. Skitigt 70-tal och sprit. Eländes elände. Och jag är fullkomligt ointresserad av sådant här. Sätter dock ett plus för scenen där Hasse sveper ett helrör vodka i sin brorsas bil.

När jag såg filmen i somras hade jag oerhört svårt att uppfatta dialogen. Alla skådisarna lät som Bane i THE DARK KNIGHT RISES. I synnerhet Persbrandt och de andra männen. Ett dovt brummande. Jag missade nog mer än hälften av dialogen på grund av det extremt usla ljudet. Jag vet inte om det handlade om ett problem med just den visningen, eller om filmen inte var till 100% klar. De har kanske fixat filmen nu till premiären. Men en textad version vore att föredra. Om man nu inte tycker att det är fräckt när folk låter som spräckta högtalare med för mycket bas.

För övrigt borde de föräldrar som döpte sin dotter till Ping Mon H Wallén få rött kort.

(Biopremiär 8/11)