Bio: jOBS

Foton: Glenn Wilson © 2013 The Jobs Film, LLC. All Rights Reserved.

Det är bara några månader sedan THE INTERNSHIP; en förtäckt reklamfilm för Google, gick på bio. Nu kommer en förtäckt reklamfilm för Apple, maskerad som en biografi över den framlidne Steve Jobs. jOBS - titeln ska tydligen stavas med gement J och resten versalt - fick dålig kritik i USA och publiken uteblev. Nu förstår jag varför.

I slutet av 1980-talet jobbade jag på en reklambyrå. Där hade vi gammal fin utrustning. Jag häckade mycket i mörkrummet och blev expert på reprokameran. Där fanns en sättmaskin. En gnuggismaskin. AD:n använde airbrush. En dag skickades en tjej iväg på kurs för att lära sig sköta Macen. Just det - det hade inhandlats en (1) Mac. Och det var bara en person som kunde använda den. Ett år eller så senare anlände en ny kille och ännu en Mac. Ett antal år senare, jag jobbade inte kvar, hade all gammal fin utrustning kastats ut och alla satt men varsin datamaskin.

Jag har aldrig blivit vän med Apple och deras produkter. Jag jämför deras datorer med BMW - en glorifierad, dyrare Volvo. Tryggt och säkert, tuta och kör, slipp pilla och meka och experimentera. Jag satt ett tag på ett kontor försett med iMacs. Jag blev vansinnig. Bakvänt användargränssnitt, det gick inte att göra något kul med den, och den kraschade hela tiden - och jag fattade aldrig hur man fick igång skiten igen. Musen var också värdelös. "En Mac kraschar aldrig och får aldrig virus!" sa de rättroende. "Du måste ha gjort något fel!". Vaddå, jag gjort något fel - skiten kraschade. Vilket den inte skulle kunna göra.

Visst, Apple gör säkert bra produkter, men liksom min kompis Den långhårige fd filmkritikern, tycker jag riktigt illa om företaget. Löjligt svindyra produkter som köpes av kunder som beter sig som om de tillhör en religiös sekt. Sektmedlemmar som gladeligen pungar ut med ännu mer pengar så fort någon pryl måste uppdateras. Apple är en kyrka och Steve Jobs är den allsmäktige. Det är väldigt intressant att ett företag kan i det närmaste hjärntvätta sin kundkrets och få dem att knäböja inför sitt altare.

Denna fråga tas förstås inte upp i Joshua Michael Sterns film om Steve Jobs. Inte mycket annat heller. Vad vi serveras är Evangeliet enligt Apple. Ashton Kutcher är Steve Jobs. Kutcher har skaffat skägg, lagt sig till med något slags neandertalgångstil och kliar sig på hakan, men ser ändå mest ut som Ashton Kutcher. Efter en prolog i vilken Jobs 2001 presenterar sin nya pryl iPoden, hoppar vi till början av 1970-talet (vilket jag aldrig gissat om årtalet inte dykt upp i bild). Jobs har hoppat av college, han är en fri själ, vilket understryks av att han alltid går barfota, och hans gamle lärare (James Woods är bortkastad i en liten roll) vill att han ska studera konst. Jobs föredrar att ta LSD och börjar jobba på Atari, där han skapar spelet Breakout - rättare sagt, han anlitar en polare för att göra grovjobbet och blåser sedan denne på större delen av stålarna.

Jobs slår sig ihop med ovan nämnde polare och några andra nördar, och börjar skruva ihop en revolutionerande hemdator i farsans garage. De hittar en finansiär, startar Apple och bygger upp sitt imperium. Därefter hafsar filmskaparna sig igenom företagets historia. Man glömmer/struntar i att fylla i luckor och förklara saker. Plötsligt är Apple coolt. Plötsligt går det dåligt. Varför gjorde man succé? Varför gjorde man sedan fiasko? Vad sysslar alla med? Vilka är alla dessa underavdelningar döpta efter äpplesorter? Microsoft dyker upp som konkurrent helt utan förvarning, men försvinner ganska omedelbart ur bilden. Den största frågan kvarstår: vem var Steve Jobs? Var kom han ifrån?

Steve Jobs framstår som en trist typ och som en skitstövel - enligt uppgift var han också en skitstövel. Fast jag vet inte om det är meningen. I typisk Hollywoodanda framställs han nästan som en kristusfigur, eller åtminstone som en populär amerikansk president. När han håller anföranden inför sina anställda fläskas det på med smetiga stråkar och publiken jublar och applåderar som på ett väckelsemöte. Killen som designar iMacen håller ett hyllningstal till Jobs som inte är av denna världen - självklart kommer de där stråkarna igen. Dermot Mulroney är finansiären Mike Markkula, Matthew Modine är Pepsi Cola-killen John Sculley, som blir VD för Apple och ser till att Jobs får gå, och JK Simmons är styrelseledamoten Arthur Rock. Kvinnor förekommer enbart i periferin.

Självklart skulle jOBS ha kunnat bli en intressant film - för även om jag inte gillar Apple, är jag hyfsat intresserad av datorer. Men det känns som om det är Apple som pungat ut för den här filmen. Det är besynnerligt tunt och ytligt, och storyn slutar redan på 90-talet, innan iPoden räddar det då ostadiga företaget.

När jag såg filmen kände jag att jag hellre ville se en film om Atari. Eller varför inte en om Commodore eller den brittiska ZX Spectrum; hemdatorer som kom före Macen och sålde åtskilliga miljoner.

För övrigt är denna recension skriven på en burk som kör Linux.

(Biopremiär 8/11)