TOPPRAFFEL! sörjer: Lewis Collins

Förra helgen satt jag och en vän och tittade på vinjetter till gamla TV-serier, däribland den till den tuffa, engelska serien THE PROFESSIONALS, som i sitt hemland sändes 1977-1983. Vi pratade lite om Lewis Collins, som spelade hårdingen William Bodie. Visst är det ett märkligt - och tråkigt - sammanträffande att Collins, som jag inte skänkt en tanke på på länge, dör i cancer en knapp vecka senare, 67 år gammal.
THE PROFESSIONALS visades på svensk TV först i mitten av 1980-talet och antagligen körde de bara en säsong, det var ju ofta så på den tiden. Jag gissar att SVT tyckte att serien var alldeles för tuff för oss svenskar när den kom på 70-talet - som fallet var med STARSKY & HUTCH. Serien handlade om Bodie och Doyle (Martin Shaw), agenter för specialenheten CI5. Gordon Jackson var deras chef George Cowley, som med mottot "Fight fire with fire!" skickade ut dem på hårda uppdrag. Jag gillade serien, som dessutom begåvats med ett särdeles fränt ledmotiv.

På 1960-talet, innan han blev skådespelare, var Lewis Collins popmusiker. Han var med i banden Eyes och The Mojos. 1974 debuterade han i TV-serien Z CARS, och han fortsatte att medverka i diverse, för oss svenskar okända engelska TV-serier och TV-filmer. 1977, alldeles innan THE PROFESSIONALS började, dök han upp i ett avsnitt av THE NEW AVENGERS - intressant nog medverkade Martin Shaw i samma avsnitt.

1982 kom långfilmen SPECIALSTYRSKA S.A.S. (WHO DARES WINS), i vilken Collins hade huvudrollen. Collins lyckades faktiskt bli godkänd som S.A.S.-soldat på riktigt (han var en hård kille, Collins!), men eftersom han gått och blivit kändes ansågs att inte riktigt lämplig och fick inte tjänstgöra. I samma veva letade man efter en ersättare till Roger Moore som James Bond. Collins var påtänkt för rollen, men han fick den förstås inte. Han sa att han ville göra en Bond som låg närmare romanfiguren än filmhjälten och jag tror att han hade blivit en utmärkt Bond.

Vi hade Lewis Collins blivit en bra James Bond!

Istället för att medverka i statusfilmer med skyhög budget inledde Collins ett samarbete med den schweiziske producenten Erwin C Dietrich och den italienske regissören Antonio Margheriti, bättre känd som Anthony M Dawson. Tillsammans gjorde de tre B-filmsklassiker. Först ut var CODENAME: WILDGEESE (1984), ett krigsraffel som 1985 följdes av COMMANDO LEOPARD, och 1988 kom THE COMMANDER. De här underhållande och hyfsat påkostade filmerna hade fantastiska rollistor. Lee Van Cleef, Ernest Borgnine, Mimsy Farmer, Donald Pleasence, John Steiner - och inte minst Klaus KInski, som var med i de två första. I en intervju sa Kinski att han hatade Margheriti och Collins. Kinski hatade alla.

Vi kunde se Collins i ett avsnitt av ROBIN OF SHERWOOD när Jason Connery tagit över huvudrollen, han var med i miniserien JACK THE RIPPER från 1988, och under 90-talet blev det en handfull obskyra serier och TV-filmer. Sista rollen var ett avsnitt av TV-serien THE BILL från 2002.
Lewis Collins bosatte sig i Los Angeles, lämnade skådespeleriet och blev framgångsrik i datorbranschen. De senaste fyra åren kämpade han mot cancer och den 27:e november förlorade han striden

LEWIS COLLINS

1946 - 2013

R.I.P. 

-->

Bio: Lovelace

Foton copyright (c) Noble Entertainment
"Var höll hunden hus?" var det första en kompis sa efter pressvisningen av LOVELACE på Malmö Filmdagar. "Var var hunden?" sa en annan kompis. "Och var var den beryktade episoden med Sammy Davis Jr?" sa vi allihop. Med andra ord, de delar av Linda Lovelaces bok "Skärseld" vi främst kommer ihop.
Självbiografin "Skärseld" kom 1980 och har blivit något slags etablerad sanning - trots att oerhört mycket pekar på att stora delar av den, om inte större delen, är ren hittepå och efterkonstruktioner. Den naiva Linda Boreman fick i början av 1970-talet ihop det med den manipulative slusken Chuck Traynor och började att framträda i sunkiga 8mm-porrfilmer, bland annat urinsexfilmer och en där hon blir påsatt av en hund. 1972 förvandlades hon till Linda Lovelace och blev pornografisk superstjärna i Gerard Damianos långfilm LÅNGT NER I HALSEN, en film jag recenserar och, ähum, går på djupet med HÄR. En riktigt kass film.
"Skärseld" spökskrevs av Mike McGrady, en herre som med ett par kollegor tidigare skrivit "Naked Came the Stranger", en parodi på sexromaner (och som 1975 blev porrfilm av Radley Metzger). Det antas att han hade samma approach när han skrev "Skärseld". Förvisso var Chuck Traynor ett as och han misshandlade Lovelace, men i stort sett samtliga som arbetade i porrbranschen när det begav sig och som kände Lovelace hävdar att de inte känner igen skildringarna i boken. Dessutom motsade Lovelace sig själv åtskilliga gånger. "Varför frågade de aldrig mig?" brukade Harry Reems, motspelaren i LÅNGT NER I HALSEN, säga.

Linda Lovelace, som omkom i en bilolycka 2002, verkade vara oförmögen att ta egna beslut och lät därför andra styra över- och profitera på henne. Först Traynor, därefter feminister och antiporraktivister; hon blev ihop med David Winters (som tydligen är gay), som producerade den usla komedin LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT 1975 och som planerade en scenshow med Lovelace - vilken sket sig. Rent allmänt sket det sig med det mesta Lovelace företog sig efter porrkarriären, mest beroende på att hon var värdelös som aktris - och producenter klagade på att hon knarkade så mycket att det inte gick att arbeta med henne. Plötsligt vek hon åter ut sig i herrtidningar, detta efter "Skärseld" och tiden som antiporraktivist.

Synnerligen märklig scen ur LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT 

Den nya långfilmen LOVELACE av Rob Epstein och Jeffrey Friedman håller sig till den version av Linda Lovelaces liv som skildras i "Skärseld" - fast väldigt löst. Amanda Seyfried är inte alltför porträttlik som den pryda Linda Boreman, som bor med sina djupt religiösa föräldrar, spelade av Robert Patrick och en nästan oigenkännlig Sharon Stone. Linda träffar blivande maken Chuck Traynor, spelad av Peter Sarsgaard iförd skönt sleazig ansiktsbehåring. Han charmar inte bara Linda, utan även hennes föräldrar. Han är ständigt på jakt efter stålar och när han upptäcker Lindas speciella talang när det gäller avsugningar, ser han genast till att hon får göra detta på film.
Hank Azaria gör Gerard Damiano, även han en skön snubbe med härlig frisyr. Damiano, som var frisör och swinger, håller på att rollbesätta sin nya film och när han får se en 8mm-film med Linda inser han vilken potential hon har i branschen. När Traynor under inspelningen av LÅNGT NER I HALSEN inser han han inte längre har 100% kontroll över Linda blir han brutal, misshandlar henne och viftar med en revolver. Filmen blir en enorm succé, Linda lovelace blir ett fenomen, och hon lever ett liv som kombinerar glammigt superstjärneglassande och brutal, smutsig vardag med Traynor.

LOVELACE är inte helt oväntat en ganska pryd film. Den är så pass pryd att den skulle kunna visas på amerikansk TV om man klipper bort de få scener där Seyfried visar brösten. På det hela taget är det lite Movie of the Week, det vill säga klassisk TV-film, över det hela. Bitvis får vi lite cool 70-talskänsla, men det här är en ganska trist och snäll film. Inga av de mest bisarra scenerna i boken finns med, och naturligtvis ingenting som motsäger det som påstås i boken. Sammy Davis Jr dyker upp i en scen, men han gör ingenting.
James Franco gör filmhistoriens minst övertygande Hugh Hefner; han är inte det minsta lik Hef, Chloë Sevigny spelar en feministisk journalist, Eric Roberts dyker upp och Debi Mazar är Dolly Sharp, som spelade den andra kvinnliga huvudrollen i LÅNGT NER I HALSEN. Nicole Andrews spelar en sexig sjuksköterska utan namn i LÅNGT NER I HALSEN - i verkligheten gjordes den rollen av Carol Connors, mor till Thora Birch.

Det är - eller var - meningen att Malin Åkerman ska spela huvudrollen i INFERNO: A LINDA LOVELACE STORY, en film som fastnade i pre-production-helvetet. Om den en dag blir verklighet hoppas jag att det blir en betydligt bättre och mer mångsidig film än LOVELACE.
För övrigt skulle jag gärna se en film om tiden tillsammans med David Winters och den vansinniga inspelningen av LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT!

(Biopremiär 29/11)

-->

Bio: Su ve Ates (Water and Fire)

Foton copyright (c) Folkets Hus och Parker
Idag firar man Thanksgiving borta i Amerika - och vad passar väl då inte bättre än en kalkon? Här har vi en sådan - och det är inte vilken kalkon som helst, utan en turkey from Turkey!
Jupp, ännu en gång har det smugits upp en turkisk film på bio. Jag antar att det är Folkets Hus och Parker, och deras projekt World Wide Cinema, som ligger bakom - det hela inleds nämligen med FHP:s logga, men på deras hemsida finns ingen som helst information om den här filmen. Förra året släppte World Wide Cinema ut den turkiska filmen SLUTSTATION: FRIHET på bio, textad på engelska och den visades bara ett par gånger - och så är fallet även den här gången. Jag visste inte om att filmen skulle ha premiär, jag missade premiären i fredags, och högg den på dess andra visning på Spegeln, fem dagar senare.
Vi var kanske tio pers i den lilla säsongen. Det var jag - och nio turkar. Och eftersom jag satt på andra bänkraden och därmed framför de övriga i publiken, fick jag skärpa mig. Jag höll händerna för munnen för att kväva mina skrattsalvor, men jag kunde inte undvika att skaka när jag fnissade åt de episka dumheterna.
SU VE ATES, eller WATER AND FIRE, som det för säkerhets skull stod på biljetten, är regisserad av en kille som heter Özcan Deniz. Han har även skrivit manus - men inte nog med det: han spelar även den manliga huvudrollen som den turkiske gangstern Hasmet. Men det hela börjar med en scen plockad från filmens mitt, i vilken hjältinnan Yagmur, spelad av Yasemin Allen, upprörd springer längs några bakgator i London. Yasemin Allen är snygg. Ja, hon är mer än snygg. Hon är fullkomligt fantastiskt snygg. Herregud, vilket kalaskex! Ja, jösses. Hon ser ut som hjältinnan i en Dario Argento-film. Fast snyggare. Okej, hon kutar omkring - och plötsligt blir hon påkörd av en bil och dimper i backen. Dog hon?
Nu hoppar vi tillbaka i tiden och Yagmur ska flyga från Turkiet till London, där hon ska jobba på en frisersalong och plugga engelska. Hon är flygrädd och och skakar och skakar, och råkar riva den sammetsögde Hasmet, som sitter snett emot henne. Hon sätter ett Hello Kitty-plåster på hans hand.
Kort därpå träffar Yagmur på Hasmet igen, denna gång på ett sjukhus i London. Hasmet är skottskadad efter att ha skjutit ihjäl en medlem av en rivaliserande gangsterfamilj. Men det berättar han inte för Yagmur. De två faller för varandra, det blir romantiskt värre, de flyttar ihop och det går ungefär ett år, skulle jag tro. Yagmur vet fortfarande inget om Hasmets karriär som gangster. Hon vet inte att han lever farligt och en dag måste han åka hem till Ankara. Yagmur stannar kvar i London och väntar på honom - och hon har inte berättat för honom att hon är gravid!

Gangsters som vill Hasmet illa råkar få veta att Yagmur är med barn, så de försöker få henne att låta bli att träffa Hasmet och de tvingar henne till att göra abort. Fast det sistnämnda misslyckas de med. Yagmur flyr och blir påkörd av den där bilen. Men hon överlever. Puh!
Samtidigt har Hasmet tvingats att gifta sig med dottern till mannen han mördade. På så sätt kan de skapa fred mellan familjerna. Den här kvinnan har älskat Hasmet sedan hon var barn, men han älskar inte henne. Han tänker bara på Yagmur. Yagmur åker hem till sin gamle far och sköter om honom, men han är vred, eftersom hon är gravid med en snubbe som har försvunnit. Farsan vill säga upp släktskapet, men då föder Yagmur sin son. På en kyrkogård. I hällregn.
Åren går och när Hasmet slutligen hittar Yagmur går det inte som planerat. Bland annat arresteras han av Londonpolisen och deporteras. Och den rivaliserande familjen vill fortfarande döda Hasmet.
Allt detta är inramat med scener i vilken en ung tjej läser sin fästmans nya bok "Su ve Ates", som tydligen handlar om hans bakgrund (fästmannen är väl Yagmurs och Hasmets son). Den unga tjejen läser med stor inlevelse, hon storbölar, ibland vågar hon inte vända blad, så spännande är det. Framför allt läser hon på lite olika ställen i boken; ibland i mitten, sedan i början, och jag gissar att filmklipparen inte upptäckt detta.
Herrejävlar! SU VE ATES är tammefan den roligaste film jag sett i år! Fast det var ju inte meningen att jag skulle tycka det. Melodram är bara förnamnet. Estetiskt ser filmen ut som tysk tvättmedelsreklam. Verkligen! Det är som att titta på en 113 minuter lång tysk reklamfilm - det är lika plastigt glassigt; kompetent men med totalt könlöst foto. Samtliga skådespelare spelar över något hejvilt. Det är stora, starka känslor, och tårarna sprutar mest hela tiden. Påfallande ofta står de sorgsna och förvirrade huvudpersonerna ensamma på balkonger, hustak och klippor och tittar ut över den skimrande horisonten till ödesmättad musik. Oftast är musiken smäktande och överdrivet insmickrande, och när det är romantiskt fläskas det på med vals på dragspel.

Att detta ska vara något slags gangsterfilm glöms bort. Det dyker upp onda män lite då och då och fräser hotfullheter, men kriminalfilmsinslagen är marginella. Först under de allt annat än oväntade slutscenerna plockas pickadollerna fram.
Det förekommer några brittiska skådespelare under Londonscenerna - och dessa verkar vara upplockade från gatan. Ni anar inte hur usla de är! En kille som spelar läkare kan knappt uttala sina repliker. När han efter Yagmurs bilincident blir tillfrågad av en gangster om fostret klarat sig, säger han att han tror det, "but I can't see it from here." Tacka fan för det, kompis, du står ju i dörröppningen ett par meter från bruden!
SU VE ATES är splitterny, enligt IMDb hade den premiär i Turkiet den 15:e november. Men varför har man valt att låta den här geggamojan gå upp på bio i Sverige? Det måste väl ändå finnas drivor av betydligt bättre turkiska filmer? Och om man nu ville visa gangsterfilm från runt om i världen, varför då inte plocka en bra? Det finns ju mängder av bra sådana i till exempel Asien. Filmer man inte skrattar åt.
Egentligen kan jag inte betygsätta den här filmen. Men den är inte tråkig, den är så banal att den är fascinerande, slutscenen är så idiotisk att den måste ses, och Yasemin Allen är en pingla, så jag sätter en tveksam tvåa.
Jag undrar verkligen vad turkarna i publiken tyckte ...

(Malmöpremiär 22/11)

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Tony Musante

Sedan några månader håller jag på att introducera en god vän för italiensk gialli. Det är väldigt roligt, jag får chansen att återupptäcka en massa filmer, men vi passar även på att se filmer jag aldrig har sett. Vi betar förstås av the essentials; Bava, Martino, och Fulci och Lenzi är på väg, och som sig bör inledde vi med att se Dario Argentos första filmer i kronologisk ordning. Den lite triste hjälten i Argentos regidebut THE BIRD WITH THE CRYSTAL PLUMAGE från 1970 spelades av italiensk-amerikanske Tony Musante. Nu har han dött, 77 år gammal.

Anthony Peter Musante Jr inledde sin karriär på 1950-talet med att framträda på off-Broadwayteatrar och därefter figurera i TV-filmer och serier - bland de bekanta programmen märks THE ALFRED HITCHCOCK HOUR och JAGAD. Hans första biofilm blev Ralph Nelsons EN GÅNG TJUV... med Alain Delon och Ann-Margret som kom 1965 och 1968 kunde man se honom mot Frank Sinatra i THE DETECTIVE.

Samma år var han i Italien och mötte Franco Nero i Sergio Corbuccis spaghettiwestern THE MERCENARY, en film som tydligen hette GRINGO: PROFESSIONELL PISTOLERO i Sverige. Han fortsatte att göra film i Italien, däribland ovan nämnda Argentoraffel, men främst dramer. 1973-74 spelade han titelrollen i TV-deckaren TOMA, som jag aldrig har sett. Serien blev kortvarig och byggdes om till BARETTA - och Robert Blake tog över huvudrollen.
Därefter syntes Musante i ROCKFORD TAR ÖVER och en lång rad väldigt obskyra TV-filmer, miniserier och långfilmer, varav några var italienska. 2007 dök han upp i WE OWN THE NIGHT med Joaquin Phoenix och Mark Wahlberg, och han gjorde sin sista roll i en italiensk miniserie som hade premiär i år.

TONY MUSANTE

1936 - 2013

R.I.P.

-->

Bio: Last Vegas

Foton copyright (c) UIP Sweden

Ofta ljuger trailern - som bekant. Men ibland stämmer den väldigt väl överens med filmen den gör reklam för. Jon Turteltaubs (3 NINJAS, TROLLKARLENS LÄRLING) LAST VEGAS bekräftade alla farhågor jag fick av trailern. Filmen är precis som trailern - fast en timme och 43 minuter längre.

På 1950-talet var New York-grabbarna Billy, Paddy, Archie och Sam bästa vänner - de gick under namnet The Flatbush Four och filmen öppnar med en kort scen som visar vilken sammanhållning de hade. 58 år senare ska Billy, som nu spelas av Michael Douglas (69) gifta sig - med en 32-årig snäcka. Billy bor nu i Kalifornien, där han är framgångsrik och tjänar bra med stålar. Han vill ha en rejäl svensexa, så han ringer upp Sam (Kevin Kline, 66) och Archie (Morgan Freeman, 76). Sam bor med en massa pensionärer i Florida medan Archie måste hålla sig hemma efter en stroke. De här två vill dock gärna partaja med Billy; Sams fru ger till och med maken en kondom och en Viagratablett och kräver att han ska släppa loss - "What happens in Vegas stays in Vegas". Det faller på Sams och Archies lott att övertala den surmulne Paddy (Robert De Niro, 70) att hänga på. Paddy är änkling sedan ett år och sitter och trycker i sin lägenhet - men det går vägen och den vresige Paddy följer med.

De anländer till Las Vegas och det dröjer inte länge innan de träffar på en charmig barsångerska; Diana, spelad av Mary Steenburgen, 60. Och vad tror ni händer - kan det tänkas att några av pågarna, till exempel Billy och Paddy blir förtjusta i Diana? För det måste väl ändå vara ett misstag att Billy ska gifta sig med ett barn, som de andra kallar fästmön.

Archie satsar hela sin pension på roulette och lyckas vinna en jäkla massa pengar, vilket innebär att de förflyttas till hotellets lyxiga penthouse. Där ska det arrangeras en fest. På vägen dit hålls det en massa sentimentala tal. Det handlar om vänskap, om att hålla ihop, livslång, äkta kärlek till en kvinna, svek - och stråkarna och oboerna brer på med så mycket smör att risken att bli åderförkalkad är överhängande. Om inget annat blir man lätt illamående, så det kan vara bra att ha en hink till hands.

Vi får även veta att 25-åriga brudar alltid faller som furor för charmiga pensionärer. Främst bikinibrudar. LAST VEGAS kommer säkert att anklagas för att var årets mest gubbsjuka film, vilket den nog även är - fast jag skulle förstås ljuga om jag påstod att jag inte vill partaja med drivor av snuttgurkor i bikini.

Vad värre är, är att filmen inte är rolig. Okej, Kevin Kline är väl lite lustig emellanåt, men det här är inte kul. Det är alldeles för smörigt och för segt. Att det dessutom är sanslöst förutsägbart behöver jag väl knappast påpeka. Michel Douglas ser väldigt märklig ut i filmen - som om han fortfarande spelar Liberace. Han har blivit märkbart gammal och rynkig, men ser samtidigt konstgjord ut; hans tänder är perfekta och bländande vita. De övriga tre ser ut som de gjort de senaste tjugo åren. Mary Steenburgen ser ut som Ricardo Montalban. Märkligt.

Betygsettan ligger när, men jag sätter en tvåa. Enbart på grund av huvudrollsinnehavarna.

Och allvarligt talat: är det inte dags för Robert De Niro att göra en bra film nu?

(Biopremiär 29/11)

Bio: Gloria

Foton copyright (c) Atlantic Film

Nej, det här handlar inte om en nypremiär på John Cassavetes GLORIA. Den här glorian är en spansk-chilensk film vars titelrollsinnehaverska Paulina García fick Silverbjörnen i Berlin som bästa skådespelerska - enligt distributören är hon "karismatisk".

Det verkar som om Atlantic Film och jag tolkar ordet "karismatiskt" väldigt olika. Gloria ser nämligen ut som Tootsie - som Dustin Hoffman utklädd till kvinna alltså - och hon är en riktig traderöv. Det måste ha varit ett tunt år i Berlin om man inte hittade något annat att belöna än det här sömnpillret.

Gloria är 58 år och bor i Santiago. Hon lever ensam och anser sig själv fortfarande vara ung och fräsch. Hon frekventerar ofta de lokala nattklubbarna och barerna för att ragga karlar - och för att dansa disco. En kväll träffar hon Rodolfo (Sergio Hernández) som säger sig vara nyligen frånskild, och de två hamnar i bingen. De blir ett par och Gloria ägnar sig alltmer åt den här gubben, som gillar att spela paintball, men snart uppstår det inte helt oväntat fnurror på tråden.

Sebastián Lelios film handlar inte om något speciellt. GLORIA har ingen egentlig handling. Jovisst, vi får följa den här tanten under en tid, men det händer ingenting av intresse. Jag förstår inte vad Lelio, som även skrivit manus, vill med det här. Ibland ploppar det upp en scen som skulle kunna vara intressant eller som tenderar komedi, till exempel har Gloria en knäpp granne som tappar ett paket gräs på Glorias dörrmatta (hon röker upp gräset!), men som helhet är det här alldeles för långt, för tråkigt och för fult.

Dessutom innehåller filmen ett flertal sex- och nakenscener. Nu sitter det säkert en del kulturkoftor och tycker att, oh, vad bra det är att vi får se fysisk kärlek mellan äldre människor, det är viktigt och vackert. Nej, det är inte vackert! Herregud, jag fick vända bort blicken. Jag tänder inte på rynkor och fläsk. Jag tillhör inte de som letar filmer på den konstiga hyllan i videobutiken och hyr GEILE MUTTI FICKT WEITER, TEIL 2. Huga! Argh!

Fast det kunde ha varit värre. Ett tag förväntade jag mig nämligen att Gloria skulle kasta peruken och visa sig vara transvestit. Fast det kan jag ju inte skriva, jag vill ju inte framstå som fördomsfull.

(Biopremiär 29/11)

TOPPRAFFEL! sörjer: Al Plastino

Jag brukade alltid fnissa när jag stötte på namnet Al Plastino. Al Plastino! Det låter onekligen roligt - som en konstgjord serietecknare.

Serietecknare var han, Al Plastino, men inte konstgjord - och nu har han gått bort, ett par veckor innan sin 92-årsdag. Plastino häckade i en liten ateljé i New York och tuschade bland annat Captain America under andra världskriget, men 1948 imponerade han på DC Comics och fick börja att teckna Stålmannen, och länge var Plastino främst förknippad med de olika Stålmannenserierna. Han ritade i tidningarna Superman, Superman's Girl Friend Lois Lane, Action Comics och Adventure Comics.

Tillsammans med Otto Binder skapade han Stålflickan och han tecknade Stålpojkenavsnittet i vilket Rymdens Hjältar figurerar för första gången. Det var även Al Plastino som fick rycka ut och hjälpa till när Jack Kirby sattes på att teckna Stålmannen på 1970-talet - Kirby kunde inte rita figurernas ansikten så att DC-läsarna skulle känna igen sig, så detta fick Plastino fixa. Ni minns kanske ett svenskt julalbum med Stålmannen, tecknat av Jack Kirby - och med många ansikten lite på sniskan.

För dagspressen tecknade Al Plastino på 1960-talet de syndikerade Läderlappen- och Stålmannenserierna, och 1982 tog han över den då populära danska dagsstrippserien Ferd'nand, vilken Plastino fortsatte att teckna fram till sin död. På 80-talet hann han även med att teckna Lisa & Sluggos söndagssidor. Vad som är lite kul är att han på 70-talet anlitades för att spökteckna Snobben, eftersom Snobbenskaparen Charles M Schulz kommit i bråk med syndikatet. Om Schulz plötsligt hoppade av var det meningen att Plastino skulle ta över. Plastino tecknade "reservstrippar" för flera veckor, men Schulz kom slutligen överens med syndikatet och Plastinos strippar förblev opublicerade.

AL PLASTINO

1921 - 2013

R.I.P.

Bio: Carrie

Foton: Michael Gibson ©2012 Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. and Screen Gems, Inc. All rights reserved.
Avdelningen för totalt meningslösa och onödiga filmer:
När jag var tonåring på 1980-talet var jag fullkomligt besatt av Stephen King och hans böcker. Det känns som om jag bara läste King och inget annat, vilket förstås inte stämmer, men jag älskade de här böckerna - av förståeliga skäl. King var - och är fortfarande - den främste skildraren av amerikansk medelklass, berättelserna var spännande och engagerande, och det kändes som om King berättade enbart för mig - "Slå dig ner, grabben, så ska jag berätta något otäckt för dig!". Jag minns att jag på skidresorna med mina föräldrar mest såg på skidåkningen som något nödvändigt ont, jag föredrog att ligga på soffan i stugorna och läsa, jag längtade från skidbacken till Castle Rock, Maine i böckerna.
Så en dag i början av 90-talet fick jag nog, jag hade förläst mig på King - och lade av. Tvärt. Efter "Stark" - en bok jag inte gillade. Först nu på senare år har jag återupptagit bekantskapen med Stephen King och konstaterar att jag fortfarande gillar karln. Jag har förstås även gett mig på hans sons Joe Hills böcker.
Det är nu drygt trettio år sedan jag läste "Carrie", Kings debutroman. Således har jag inte den i färskt minne. Och det är nog tjugo år sedan jag senast såg Brian De Palmas klassiska filmatisering från 1976, vilket innebär att jag inte har den heller i färskt minne. Alltså kan jag inte riktigt jämföra boken och De Palmas film med 2013 år CARRIE - en film som faktiskt är den andra remaken! 2002 gjordes det nämligen en nyinspelning för TV, men den har jag inte sett.

Regissör den här gången är Kimberly Peirce som 1995 gjorde BOYS DON'T CRY, och det hon åstadkommit är en synnerligen poänglös film som inte ger några som helst utslag på Geigermätaren - eller vilken mätare det nu är man ska plocka fram till denna metafor. Chloë Grace Moretz spelar high school-eleven Carrie White, vars morsa Margaret (Julianne Moore) är djupt, djupt, djupt religiös. Filmen öppnar med att Margaret föder sin dotter ensam hemma i sin spöklika kåk. Hon överväger att döda bebisen, hon plågas av synd och skam, och Carrie blir ett blygt, mobbat och ensamt barn.
Carrie får sin första mens i duschen efter att hennes skolklass har varit på badet; Carrie vet inte vad det är, varför hon blöder, och de elaka klasskamraterna, härförda av den onda Chris (Portia Doubleday), kastar tamponger på Carrie. Chris filmar det hela och lägger ut videon på YouTube. Skolans lärare upptäcker detta och stänger av Chris och hennes kompisar.
Det drar ihop sig till prom på skolan och oväntat vill en av de coola lkillarna; Billy Nolan (Alex Russell) att Carrie ska vara hans date på dansen. Carrie låter sig övertalas och syr en balklänning, trots att morsan protesterar å det grövsta. Men nu är förstås det hela mest en plan för att Chris ska kunna hämnas på Carrie - här planeras det minsann ett grisblodsbad. Synd bara att Carrie råkar ha telekinetiska krafter - och grisblodet byts ut mot människoblod.

Det är möjligt att referatet ovan kan klassas som en fet spoiler - men redan på affischen och i trailern spoilar man storyn. Och finns det någon som inte vet vad som händer i CARRIE? Blodbadet på skoldansen är ju så oerhört välkänt.
Ett problem med denna nyversion av CARRIE är fröken Moretz. Nej, hon är inte dålig - men hon är alldeles för söt, trevlig och sympatisk. För nu ska vi vara ärliga här: en av orsakerna till att De Palmas CARRIE fungerar bra, är det faktum att Sissy Spacek ser rätt konstig ut, ett udda, ibland lite otäckt utseende. Jag har svårt att tänka mig att det finns tonårskillar som inte skulle stöta på Chloë Grace Moretz - även om Carrie White nu är religiös och nertryckt i skorna därhemma.
Ett annat problem med filmen, är att Carrie har lite för mäktiga krafter och hon använder dem för ofta. Det blir ibland rena X-Men av det hela, i synnerhet när hon drar igång den långa, avslutande massakern - hon flyger omkring som en blodig superhjältinna och demolerar föremål och människor. Det blir för mycket, det blir overkill, och framförallt blir det aldrig någonsin otäckt eller spännande.

Jag vet inte riktigt vilka som kommer att se den här filmen. Möjligtvis tonåringar som varken läst boken eller sett versionen från 1976. Hm, det torde innebära de flesta av dagens historielösa tonåringar. Och jag tror inte att de kommer att bli speciellt imponerade eller skrämda.
CARRIE är kompetent gjord och välspelad, men samtidigt lite plastig, lite för välpolerad, och som sagt: den är fullkomligt onödig. Dessutom känns flera scener kopierade rakt av från De Palmas version.
För övrigt är det mycket mobbing på bio just nu. Anna Odell hämnas på sina mobbare i ÅTERTRÄFFEN och i IRL blir den mobbade huvudpersonen liksom i CARRIE filmad och hamnar på YouTube. Om inget annat är CARRIE mer underhållande än dessa två filmer.
CARRIE från 1976 slutar med en berömd epilog som fick biopubliken att bokstavligt talat hoppa. Denna scen återkommer inte i Peirces version, istället har man försökt göra en egen, betydligt mindre effektiv variant.

(Biopremiär 29/11)

-->

Bio: Svinen

Foton copyright (c) TriArt Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - för omväxlings skull. Nej, där var jag förstås ironisk. Som bekant går det upp en hel del fransk film på svenska biografer. Förvisso sällan de stora franska publikfilmerna; de som fransmännen går man ur huse för att se, det vi får är bara arthouseprylarna. Men ändå.

SVINEN är Claire Denis senaste film och som visades i Un Certain Regard i Cannes i våras - och jag konstaterar att jag nog aldrig sett någon av Denis' tidigare filmer. Såtillvida jag inte sett någon på en festival och genast glömt bort den. Jag har trots allt en tendens att glömma bort mycket av det jag sett på festivaler enbart för att jag lovat att skriva om dem. Jag har liksom inte hjärtat med.

SVINEN är en dunkel film. Det finns en bra och intressant historia någonstans i filmen, men jag fick inte grepp om denna medvetet fragmentariska och konstnärligt stökiga film, där kronologin tydligen är uppbruten och aldrig förklarad - jag ögnar igenom ett par andra recensioner och pustar ut när det står klart att jag inte är ensam om att inte uppfatta vad som är nutid och dåtid.

Vincent Lindon (från ALLT FÖR HENNE) är Marco, en sjökapten som kommer hem till Paris för att hjälpa sin syster Sandra (Julie Bataille), vars man begått självmord. Sandras dotter Justine (Lola Créton från MIN UNGDOMS KÄRLEK) har råkat ut för enorma problem och spenderar stora delar av filmen med att stappla omkring naken på stan med blod rinnande nerför låren. Allt elände skylls på den slemme affärsmannen Laporte (den obehaglige Michel Subor), som har barn med en viss Raphaëlle (Chiara Mastroianni, dotter till Marcello Mastroianni och Catherine Deneuve), som Marco genast inleder en romans med. Marco är dock ute efter hämnd och han hamnar på en rejält sunkig bordell ute på vischan, där unga kvinnor våldtas och misshandlas framför filmkameror. Hädanefter kommer jag att se på majskolvar med nya ögon.

Det här är ett drama med klara drag av thriller. Ja, det borde väl egentligen vara en ren thriller - om Claire Denis hade haft vett att berätta storyn lite rakare. Men det gör hon alltså inte. Det är bitvis suggestivt, men totalt oengagerande. I princip alla medverkande är osympatiska - de är svin allihop. Marco är inte precis en hjälte, människorna runt honom är obehagliga - med undantag för Justine, vars namn förstås får oss att associera till De Sades utsatta romanfigur.

Det är grått och lite tråkigt och om några veckor har jag säkert glömt bort filmen.

(Biopremiär 22/11)