Bio: This is the End

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden   

Häromveckan kom det en komedi om världens undergång - den fantastiska THE WORLD'S END. Och nu kommer ännu en komedi om världens undergång, en film med den snarlika titeln THIS IS THE END, som blev en oväntad framgång på amerikanska biografer.

 

Så kallade vanity projects är ofta av ondo. Efter framgången med DONNIE DARKO fick Richard Kelly fria tyglar att genomföra sitt drömprojekt SOUTHLAND TALES, en film som visades i Cannes, buades ut, lades på en hylla, och släpptes ett par år senare i kraftigt nerklippt skick. Seth Rogen och Evan Goldberg verkar ha fått fria tyglar när de gjorde actionkomedin PINEAPPLE EXPRESS för fem år sedan, en ganska irriterande film som inte funkade som det var tänkt. Nu har Rogen och Goldberg fått ännu friare tyglar och gjort THIS IS THE END, som bygger på en kortfilm, och till skillnad från PINEAPPLE EXPRESS har de den här gången även regisserat.

 

Någon borde hållit dem i örat.

 

Det börjar hyfsat roligt. Jay Baruchel, som spelar sig själv, anländer till Los Angeles för att hälsa på sin kompis Seth Rogen, som spelas av Seth Rogen. De åker hem till Rogen för att chilla, spela TV-spel och framför allt för att röka gräs. Rogen tycker dock att de ska sticka bort till James Franco (spelad av, just det, James Franco), som har fest i sin enorma lyxvilla. Den gnällige Jay gnäller och vill inte, men de hamnar till slut hos Franco.

 

På festen florerar massor av kändisar som sig själva: Michael Cera, Jonah Hill, Rihanna, Craig Robinson, Emma Watson, Christopher Mintz-Plasse med flera. Vissa av dem har annan personlighet än de brukar ha; den vanligtvis så mjäkige Cera är ett kokainsnortande rövhål, Hill är en omtänksam mes. Sprit och droger flödar på den vilda festen.

Jay och Rogen går iväg för att köpa cigg - och medan de är ute drabbas LA av en kravtig jordbävning. Ja, mer än det - en del människor sugs upp i himlen i blåa kraftfält. Jay och Rogen kutar tillbaka till Franco, tumult utbryter, festdeltagarna och andra förbipasserande dör, och en handfull överlevande barrikaderar sig i Francos kåk. Jay är övertygad om att världen håller på att gå under - vilket visar sig stämma.

 

Och från och med nu är det inte längre speciellt roligt. Snarare tvärtom - det hela blir extremt påfrestande. Danny McBride dyker upp som en objuden gäst som missat hela domedagsscenariot - och han är bara en jobbig, osympatisk tölp. Men vad värre är, är att man inte verkar ha haft något manus. Det känns som filmskaparna och deras polare hittar på efter hand. Filmen håller på alldeles för länge - och varje enskild scen håller på för länge.

 

Rogen och Goldberg verkar tro att det roligaste som finns är att svära oavbrutet, ständigt prata om sex, sperma och droger, skrika "Suck my dick" och liknande. "Oh, we're so naughty!" verkar de ha tänkt. Men det är inte roligt. Det blir bara vulgärt på ett pubertalt sätt. Det är inte kul när McBride håller en flera minuter lång upprörd utläggning om att han minsann runkar och sprutar precis var han vill i Francos hem. Okej, lite kul är det när lilla söta Emma Watson svingar en stor yxa och vrålar "Back the fuck off!", men det är mest för att det känns ovant att se Hermione i en sådan roll.

 

Filmen bara håller på och håller på; plötsligt blir Jonah Hill besatt och de andra tvingas utöva exorcism. Inte kul. Ett domedagsmonster har ett enormt, dinglande könsorgan. Inte heller speciellt kul.

 

Om det inte vore för den hyfsat underhållande inledningen hade jag satt en etta i betyg på den här osedvanligt stökiga, ofokuserade röran.

 

Även Paul Rudd dyker upp - och, ähum, Backstreet Boys!

 

 

 

 

(Biopremiär 25/10)