Bio: Gravity

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox Sweden

Den mexikanske regissören Alfonso Cuaróns (CHILDREN OF MEN) GRAVITY har blivit en oväntad jättesuccé i USA. Inte nog med att den fyller salongerna, den har även till större delen fått strålande kritik - och det pratas om att Sandra Bullock kommer att Oscarnomineras för sin huvudroll.

Handlingen är föredömligt enkel. Sandra Bullock och George Clooney är astronauterna Ryan Stone och Matt Kowalski. De befinner sig tillsammans med en tredje person vi aldrig riktigt presenteras för uppe i rymden, där de utför arbeten på sin rymdfärja Explorers skrov, när de får ett meddelande (Ed Harris gör rösten) om att en rysk satellit exploderat och att skrotet är på väg rakt emot dem i hög hastighet. De tre hinner inte ta sig tillbaka in i skeppet innan olyckan är ett faktum. Den tredje astronauten dödas, medan Stone slungas ut i rymden utan livlina. Kowalski försöker leta upp henne och ta henne tillbaka till säkerheten, men olyckorna staplas på varandra och snart måste Stone ensam försöka ta sig tillbaka till Jorden.

Detta är i stort sett en One Woman Show, paketerad i ett perfekt 91-minutersfodral. Allt som kan gå fel går fel, Stone tar sig från farkost till farkost till farkost, allting verkar vara emot henne. Chansen att överleva är förstås minimal. Hon är trots allt ensam uppe i rymden och syret håller på att ta slut.
Jag har ingen aning om hur pass realistisk filmen är, men jag köper det här rätt upp och ner. I mina okunniga ögon ser det här hur realistiskt ut som helst. Och det är fullkomligt fantastiskt genomfört. Jag orkar inte tänka på hur de har spelat in filmen. Rollfigurerna rör sig genomgående utan tyngdkraft i slowmotion. Det är förstås en väldigt massa greenscreens och datoranimeringar, och Bullock har i intervjuer sagt att de tvingades fejka slowmotion och röra sig långsamt. Lösa föremål svävar fritt omkring ombord på farkosterna, och jag kommer förstås att tänka på Tintin och "Månen tur och retur". Eld och Stones tårar bildar klot och pärlor.

GRAVITY är en otroligt snygg film. Tempot är förhållandevis långsamt, här är ont om snabba klipp, filmfotot är strålande, och för en gångs skull lyfter 3D:n filmen. Stones utsatthet blir verkligen påtaglig och vi i publiken känner hur vi svävar runt där ute tillsammans med henne.

Vid ett par tillfällen blir filmen kanske en aning saggig. Kanske är Bullocks monologer lite för mycket emellanåt; hon har ju ingen att prata med, och jag har lite svårt för den ibland nästan sakrala musiken, som för tankarna till new age-flum. Men det kan jag ta. Helheten förlåter svackorna.
Det här är en spännande film som faktiskt nästan tar andan ur en - både visuellt; vyerna får en att häpna, och innehållsmässigt. Snacka om mardröm att vara fast däruppe i mörkret. Utan luft. Utan kontakt med omvärlden. Utan Facebook.

Självklart bör du se filmen på så stor duk som möjligt. Jag utgår från att den kommer att gå upp på Royal i Malmö, som har Sveriges största duk.

Är Sandra Bullock värd en Oscar för sin insats? Tja, det vet jag inte - men varför inte? George Clooney glider mest omkring och är den där vanliga charmknutten han brukar vara.

... Och att filmen bara varar 91 minuter ser jag som ett stort plus. Det är vi inte bortskämda med idag, när var och varannan film ska vara över två timmar vare sig det behövs eller ej.

(Biopremiär 25/10)