Bio: Prisoners

Foton copyright (c) Nordisk Film

Plötsligt händer det! Man vinner 50 spänn på Triss. Man får oväntat besök. Man ser en thriller som är intressant, välgjord och väldigt spännande.

Det sistnämnda hände idag. Jag såg Denis Villeneuves PRISONERS. Kanadensaren Villeneuve har tidigare gjort den uppmärksammade och prisade NAWALS HEMLIGHET, en film jag helt glömt bort. PRISONERS, regissörens första film på engelska, är dock något helt annat. Framför allt är det en riktigt bra thriller - detta trots att jag har en rad anmärkningar på filmen; ganska allvarliga anmärkningar jag glatt bortser från.

Hugh Jackman är Keller Dover. En riktig karlakarl som jagar - och är troende. Han svär och är hård, men ber till Gud på amerikanskt manér. Han är gift med Grace (Maria Bello) och de har två barn. Familjen ska fira thanksgiving med grannarna Franklin och Nancy Birch (Terrence Howard och Viola Davis) och deras barn. Efter middagen upptäcker de plötsligt att familjernas yngsta döttrar; två sexåringar, har försvunnit.

En mystisk husbil hade tidigare setts parkerad på gatan utanför. Polis tillkallas, det intilliggande skogsområdet genomsöks utan resultat, och den tystlåtne kriminalsnuten Loki (Jake Gyllenhaal) rycker ut. Han hittar husbilen och griper dess unge förare Alex (Paul Dano) - som dock visar sig vara efterbliven; han har en tioårings IQ. Det går inte att få den vettskrämde Alex att erkänna något och efter en dag i häktet sätts han på fri fot och hämtas av sin faster Holly (Melissa Leo) som han bor hos.

Keller accepterar inte detta, han är fullkomligt övertygad om att det är Alex som är gärningsmannen. Därför kidnappar Keller grabben och låser in honom i ett ödehus. Där tänker Keller tortera Alex tills han erkänner - och han lyckas övertala den betydligt vekare och tvekande Franklin att hjälpa till. Samtidigt som den alltmer vansinnige Keller tar lagen i egna letar Loki efter en annan gärningsman, eftersom han inte tror att Alex är den skyldige. Och letandet efter de två flickorna fortsätter.

PRISONERS är en väldigt mörk film. Mörk på flera sätt. Handlingen är mörk, ibland kolsvart. Filmfotot är mörkt. Filmen ser ut som en skandinavisk film. Det är kallt, miljöerna är kalla. Naturen och medelklasskvarteren med sina villor ger ett ogästvänligt intryck. Långsamma åkningar, inga snabba klipp. Fotografen Roger Deakins har jobbat mycket med bröderna Coen och här ligger han nära FARGOs look - fast några snäpp gråare, mörkare och mer påträngande. Stämningen är genomgående obehaglig, ett intryck som förstärks av islänningen Jóhann Jóhanssons sparsmakade musik, som oftast enbart består av ett dovt, olycksbådande muller.

Jag undrar om namnet Keller är en blinkning till Fritzl och hans källare. Keller Dover förvandlas under filmen alltmer till Den Onde. Han närmar sig gärningsmännen i tortyrporrfilmer. Och vad fanns det för baktanke med att kalla snuten Loki? Lite lustigt sammanträffande att PRISONERS går upp samma vecka som THOR: THE DARK WORLD, som ju innehåller en ondsint Loke.

Nå. Trots att jag tycker att det här är bra och spännande, har jag alltså invändningar. Framför allt haltar logiken en hel del. Jag kan inte gå in på det här utan att spoila filmen, men jag fick inte ihop det hela, flera händelser förklaras aldrig på ett tillfredställande sätt - om de nu går att förklara. Loki är en besynnerlig snut; han har uppenbarligen haft en tuff uppväxt - han nämner barnhem vid ett tillfälle och han har en massa tatueringar, och han är så pass udda och introvert att man undrar hur han kunde bli polis. Å andra sidan är ortens polischef lika konstig, han verkar helt ointresserad av fallet, framstår som underordnad till Loki, och han vill oftast gå hem. Dessa rollfigurer får mig att tänka på både Coens och David Lynch.

Skådespeleriet är genomgående bra, men det finns en antydan till överspel hos den konstant skitförbannade Hugh Jackman. Och både han och Gyllenhaal demonstrerar sin ilska och frustration genom att slå sönder saker. Gör folk verkligen det i verkligheten? Jag har nog bara sett sådant på film.

Men som sagt: jag bortser från från dessa invändningar. PRISONERS är en väldigt lång film, två och en halv timme - men för en gångs skull känns det här inte alls långt. Det säger en hel del om hur bra och absorberande filmen är. Det här är årets mest spännande thriller. Nej, förresten: detta är årets enda thriller som faktiskt är spännande!

(Biopremiär 1/11)

Bio: The Summit

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Kortfattad recension: Tja, de har ju bara sig själva att skylla. Vad skulle de där uppe att göra?

Det finns en hel del aktiviteter jag inte förstår poängen med. Till exempel farliga äventyrssporter, som egentligen inte är några äventyr, eftersom utövarna inte letar efter en skatt och jagas av oborstade banditer. Att klättra i berg finns inte på kartan i min värld (om det nu inte är en skattkarta). Det har gjorts en del thrillers och dramer om alpinister och liknande som hamnar i knipa - men jag har svårt att tycka att det blir spännande eller engagerande, eftersom tosingarna frivilligt utsätter sig för extrema faror. Till ingen nytta alls. Ska de tvunget upp på en bergstopp, ta en helikopter, för bövelen!

Nick Ryans irländska dokumentär THE SUMMIT handlar om de 24 bergsklättrare som i augusti 2008 fick för sig att bestiga K2, världens näst högsta berg och det som är svårast att ta sig upp på. Var fjärde person som försökt har omkommit. Några i denna internationella samling klättrare hade gjort ett misslyckat försök ett par år tidigare, bland dem irländaren Ger McDonnell, som får extra mycket uppmärksamhet i filmen. En annan i teamet var svensken Fredrik Sträng.

Två dygn efter att de gett sig iväg var elva av dem döda, däribland Ger. Ett flertal av dem omkom när de försökte rädda andra som råkat i knipa.

Visst, detta är onekligen en dramatisk historia. Ryans film är något mindre dramatisk, mest beroende på att han berättar spretigt och ofokuserat med en massa märkliga hopp i tiden. En italienare som tillhörde den allra första K2-expeditionen på 1950-talet berättar om hur det gick till då, och han klipps in lite då och då. Vid ett par tillfällen hoppas det tillbaka från augusti 2008 till några månader innan klättrarna gav sig iväg, jag hade föredragit om det hela berättats kronologiskt. Några gånger får vi se dödsolyckorna ske - och jag konstaterar att det handlar om dramatiseringar med skådespelare. Det blir lite märkligt när de överlevande i nygjorda intervjuer berättar om de traumatiska upplevelserna och vi sedan får se dem återskapade. Det är nästan så att det gränsar till dålig smak.

Förutom de nygjorda intervjuerna visas autentiska videosnuttar från expeditionen, varvat med tjusiga flygbilder över de mäktiga bergslandskapen. Fredrik Sträng överlevde och flera, om inte alla, av de överlevande fortsatte att äventyra. Vissa av dem handikappade efter K2-incidenten.

THE SUMMIT är okej, men hade behövt bättre struktur. Det bjuds på många skägg med djupfryst snor.

(Biopremiär 1/11)

Bio: Thor: The Dark World

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Kenneth Branaghs THOR fick ett rätt blandat bemötande när den kom 2011. Själv tyckte jag att den var kul; fånigt högtravande, Wagneriansk, småcharmig och underhållande. Fast någon SPIDER-MAN var det förstås inte, Thor är en Marvelfigur jag inte har någon större relation till och det är rätt svårt att göra något vettigt av den gamle åskguden och hans flummiga värld i rymden. Rent allmänt måste det vara svårt att stoppa in en biff klädd som Thor i en hyfsat seriös actionfilm, se bara på Thors första uppdykande i levande bilder, som skedde i TV-filmen THE INCREDIBLE HULK RETURNS, som kom 1988.

Hulk och Thor, vänner i vått och torrt. Och de gillar att vråla.

Alan Taylor heter killen som regisserat THOR: THE DARK WORLD, Taylor har nästan uteslutande jobbat med TV-serier, och den här nya uppföljaren är betydligt sämre än Branaghs film. Taylor har gjort en film som sällar sig till den udda, men alldeles för vanliga genren Onda bajskorvar från rymden.

Det är bara några timmar sedan jag såg filmen, men jag har ändå svårt att riktigt redogöra för vad den handlar om. Det hela börjar med en prolog i vilken onda svartalfer ledda av den slemme Malekith (Christopher Eccleston) slåss med goda gudar. Det handlar om något slags supermäktigt vapen; en fruktansvärd kraft som besitter folk och gör dem oövervinneliga, eller något åt det hållet. Gudarna segrar, men det går inte att förstöra kraften, så den stoppas in i ett stenblock som sedan göms i underjorden.

I London råkar forskaren Jane (Natalie Portman) och hennes praktikant Darcy (Kat Dennings) hitta en skum portal, som skickar Jane rätt in i hålan där kraften finns, och smala, glödande bajskorvar tar sig in i Jane. Malekith dyker upp igen och vill komma över kraften. Thor (Chris Hemsworth) och hans gudomliga polare måste ta hjälp av Loke (Tom Hiddleston) för att kunna stoppa svartalferna. Jane, som är kär i Thor, blir förbannad på åskguden, eftersom hon inte sett honom på två år, så hon örfilar honom. Två gånger. Den excentriske doktor Erik Selvig (Stellan Skarsgård) har blivit galen och springer omkring naken på Stonehenge innan han arresteras. Svartalferna anländer till Jorden och gör sitt bästa för att demolera London. På vägen dit har även en eller ett par i det fasta persongalleriet strukit med.

Thor klassas som superhjälte, men det är egentligen falsk varudeklaration. Thor är en gud och i de här filmerna bor han inte på Jorden och han har ingen hemlig identitet - i den tecknade serien var han till en början den halte Donald Blake, som dunkade sin käpp i marken och då förvandlades till Thor, som hållits fången i Blakes kropp. Eller hur det nu var. THOR: THE DARK WORLD är science-fantasy, stora delar känns som SAGAN OM RINGEN, fast med lite coolare hjältar och befriande brist på hobbitar med stora fötter.

Marvels version av Asgård, ursprungligen skapad av Stan Lee och Jack Kirby, är en spejsad, metafysisk kombination av Blixt Gordon och en Wagneropera. Gudarna känns knappast hämtade ur nordisk mytologi; här är det multikulti i glänsande rustningar. Asiater, svarta, vita; vikingasvärd och florett, häst och rymdskepp. Anthony Hopkins och Rene Russo återkommer som Oden och Frigga, Jaimie Alexander gör ånyo den stenhårda krigarbruttan Sif. Den vackra Natalie Portman i all ära, men vem skulle väl inte vilja få stryk av Sif? Eller åtminstone bli uppläxad.

THOR: THE DARK WORLD är en tungfotad och tjatig film. Den är full av långa bataljer där folk pucklar på varandra utan att man egentligen bryr sig. Den mäktiga kraften och handlingen som helhet är alldeles för diffus. När de inte slåss babblar rollfigurerna om metafysiskt mumbojumbo. När kraften ger sig på Jorden ser det ut som enorma bajskorvar från skyn.

Här och var försöker man sig på lite humor. Visst är det lite skojigt när Thor hänger upp sin hammare på Janes rockhängare och när han åker tunnelbana. Captain America gör en kort, småkul cameo - vilket förstås även Stan Lee gör. Stellan Skarsgård går omkring i sina kalsonger. Den är tänkt att Darcy ska vara filmens comic relief, men eftersom hon envisas med att prata med mat i munnen tycker jag genast illa om henne.

Visst är det lite fränt att se London slås i bitar, men när man sitter och gäspar och har allmänt tråkigt under en Marvelfilm, då är det något som är fel. 3D:n gör inte mycket väsen av sig.

Filmen innehåller förresten inte bara en, utan två bonusscener. Den första dyker upp ett par minuter in i de snygga eftertexterna; denna scen är bättre än resten av filmen och bådar gott efter nästa del. Den andra ligger sist när all text rullat färdigt.

(Biopremiär 30/10)

TOPPRAFFEL! sörjer: Nigel Davenport

Van Helsing har slutligen dött. Dock var det inte Dracula som satte tänderna i honom, utan han dog av sig själv, 85 år gammal.

Nigel Davenport var ännu en av alla de här brittiska karaktärsskådespelare som gjorde hur många roller som helst på film och TV, och kanske främst på teaterscener. Jag själv associerar honom främst med rollen som Van Helsing i Dan Curtis' DRACULA från 1974, mest beroende på att detta var den första Draculafilm jag såg och Davenport blev därmed min första Van Helsing (och nu är samtliga manliga huvudrollsinnehavare i den filmen borta: Jack Palance, Simon Ward och Davenport, liksom regissör Curtis).

Davenport dök upp på TV redan 1953 och bland de otaliga film- och TV-produktioner han medverkade i hittar vi THE ADVENTURES OF ROBIN HOOD, HELGONET, STORM ÖVER JAMAICA, EN MAN FÖR ALLA TIDER, THE AVENGERS, FÖRVANDLINGENS Ö (den där flänga ISLAND OF DR. MOREAU-remaken från 1977), TRIUMFENS ÖGONBLICK, NIGHTHAWKS med Sylvester Stallone och Jamie Gillis, GREYSTOKE, MORDEN I MIDSOMER och SHANGHAI KNIGHTS.

NIGEL DAVENPORT

1928 - 2013

R.I.P.

Bio: Efter dig

Foton copyright (c) Folkets Bio

Jaha, så har det hänt igen. Jag gick till en pressvisning helt blank. Jag hade bara noterat "Pressvisning" i kalendern. Jag hade haft så bråttom att jag helt struntat i vad filmen skulle handla om, jag missade till och med titeln. Spännande!

Nä, förresten.

Det här var inte det minsta spännande.

Filmen börjar med snö. I en evighet. Sedan kommer en skidåkare långsamt åkande mot oss. Därefter befinner vi oss hemma hos en gammal gubbe.Först ser vi inte hans ansikte. Röster hörs, det pratas norska. En tant dyker upp, men hennes huvud är utanför bild. Det dröjer ett tag innan vi ser hur de ser ut. Däremot är det svårt att undvika hur det ser ut i hemmet. Det är mycket bilder på möbler. Dörrar. Episka närbilder på armstöd. Soffryggar. Långa tagningar, statisk kamera. Ibland ur fokus.

Detta är autentiska bilder ur filmen! Yup, detta är de pressbilder vi förses med.

Det är Marius Dybwad Brandrud som filmat sin morsa, som ägnar all sin tid åt att ta hand om sin döende gamle far. Brandrud fick en guldbagge för filmfotot i PLAY, som bekant en film som såg ut att vara filmad med övervakningskamera. Fult är det nya snyggt, tycker kultureliten.

Brandrud verkar oerhört fascinerad av möbler. Gärna delar av möbler. Varför filma människorna det handlar om? Nä, det är bättre att låta dem röra sig i bakgrunden och istället koncentrera sig på en bordskant i förgrunden. Ibland får vi extrema bilder på folks ansikten. I en evighet.

Halvvägs in i filmen, eller det var kanske tidigare, slocknade jag. När jag kvicknade till befann sig tanten på en begravningsbyrå. Jag antar att gubben dött.

Det här är säker en viktig och angelägen film.

Mitt specialbetyg:

 

(Biopremiär 1/11)

Bio: Jackass Presents: Bad Grandpa

Foton copyright (c) UIP Sweden

För en del år sedan hamnade jag på något slags JACKASS-fest. Nej, det gick inte ut på att vi träffades och utförde en massa idiotiska stunts. Vi satt några grabbar och drack öl och tittade på de två JACKASS-filmerna. Det blev rätt mastigt. Det hade räckt med den första filmen, tre timmar JACKASS är definitivt overkill.

Jag kan väl inte påstå att jag någonsin varit en större anhängare av JACKASS-pojkarna. Jag såg bara några avsnitt av TV-serien, och även om jag skrattade ibland, irriterade jag mig ofta på de här snubbarnas benägenhet att skratta vansinnigt åt sig själva medan de slår sig sönder och samman. Johnny Knoxville ger ibland intryck av att vara psykiskt sjuk. Vilket han kanske är.

JACKASS PRESENTS: BAD GRANDPA, som regisserats av Jeff Tremaine, är ett försök att göra en JACKASS-film med något slags handling mellan dolda kameran-inslag, lite grann åt BORAT-hållet, alltså. Knoxville är utspökad till den gamle gubben Irving Zisman; en figur han gjort tidigare. Storyn går ut på att hans dotter återigen ska kastas i fängelse och morfar Irving får i uppdrag att köra barnbarnet Billy (Jackson Nicoll) till hans pundare till farsa på andra sidan USA.

Irving är inte speciellt förtjust i projektet eller Billy, i synnerhet inte nu, då Irvings hustru äntligen har dött och han är fri att göra vad han vill - och det han mest av allt vill göra är att ragga brudar och festa.

Under denna roadtrip stannar gubbskrutten och Billy till på olika ställen och ställer till det för sig själva och andra. Detta handlar alltså om dolda kameran-sketcher där intet ont anande människor konfronteras med mer eller mindre bisarra situationer, och dessa sketcher upptar större delen av filmen. Mycket av detta är roligt, ja, det är ibland jävligt roligt - men 90 minuter är definitivt för länge. Det här hade funkat betydligt bättre som en TV-serie med korta avsnitt på kanske 15 minuter vardera. Mellan upptågen har handlingen en tendens att sagga lite.

Det handlar inte så mycket om livsfarliga idiotstunts den här gången. Det är mer barnsligheter och äckelpäckel. Irving fastnar med snorren i en läskautomat, han bajsar på en vägg, han kör in i saker med sin bil, han strippar på en ladies night-tillställning och så vidare. Flera av de roligaste scenerna finns med i trailern, vilket är lite synd. Filmens absolut roligaste inslag, som avslöjas i trailern, utspelas på en skönhetstävling för småflickor. Just denna scen sticker ut, eftersom Irvings och Billy i och för sig hysteriskt roliga prank överskuggas av själva skönhetstävlingen, ett evenemang så sjukt och bisarrt att Knoxville och hans polare aldrig skulle kunna komma på något liknande. Det är mycket möjligt att det finns en djupare banktanke med att visa upp dessa galna mödrar som spökar ut sina små döttrar och släpar runt dem på skönhetstävlingar.

Under eftertexterna får vi se hur det går till när filmteamet avslöjar sig för sina offer och pekar på alla dolda kameror och gömda filmfotografer.

(Biopremiär 23/10)

Bio: Mr Morgans sista kärlek

Foton: Nicolas Schul © Bavaria Pictures/Nicolas Schul 2013. All Rights Reserved. 

I min recension av DON JON tog jag upp den ovanliga relationen mellan unge Jon och den mer än tjugo år äldre Esther. I vanliga fall brukar det ju vara en medelålders - eller ännu äldre - karl som får ihop det med en betydligt yngre kvinna.

Ordningen är återställd i tyskan Sandra Nettelbecks drama MR MORGANS SISTA KÄRLEK - även om det egentligen inte handlar om en romantisk relation. Michael Caine (som är 80) spelar den trötte änklingen Matthew Morgan, som saknar sin fru och tillbringar sina dagar med att inte göra något speciellt in Paris, där han bor; han går mest och väntar på att själv få dö och återförenas med hustrun. Matthew talar inte franska, vilket ibland ställer till med problem, och det dröjde ett bra tag innan jag förstod att han ska föreställa amerikan. Michael Caine låter nämligen mest som Michael Caine, hans amerikanske accent är allt annat än konsekvent - och jag förstår inte riktigt varför han inte kunde vara engelsman, det har ingen betydelse för berättelsen.

En dag träffar den ofta rätt buttre Matthew på den unga, levnadsglada danslärarinnan Pauline (Clémence Poésy från Harry Potter-filmerna; hon fyller 30 i övermorgon - om du nu läser detta samma dag jag publicerar). De två konverserar lite kort, hon hjälper honom med en grej, och när Matthew ett par dagar senare råkar få syn på henne igen, hittar han på en ursäkt för att prata med henne. De två börjar umgås och hon blir något slags livscoach för honom och han lever upp.

Matthew har ingen vidare kontakt med sina barn, spelade av Justin Kirk och Gillian Anderson, som motvilligt kommer till Paris efter att Matthew hamnat på sjukhus. Dottern är en ganska regelrätt bitch, medan sonen inte gillar att farsan umgås med en snuttgurka som skulle kunna vara hans barnbarn.

MR MORGANS SISTA KÄRLEK är alldeles för lång och långsam, och temat är inte alltför originellt. Dessutom blir storyn lite väl fånig när sonen dyker upp och en rad allt annat än oväntade skeenden följer. Slutet är inte det bästa och lite jönsigt. Men detta hindrar inte filmen från att vara hyfsat trivsam. Det är trevligt att se Michael Caine göra en huvudroll igen, det ser vi alltför sällan. Och bortsett från den svajande accenten är han bra. Bra är även Clémence Poésy, som är söt, kul och charmig. Det visade sig förresten att jag känner en tjej som i sin tur känner Poésy, och hon är tydligen likadan i verkligheten.

Som helhet är denna tysk-belgisk-fransk-amerikanska samproduktion högst umbärlig. Och det är inte utan att jag tycker att relationen mellan Matthew och Pauline är lite suspekt - även om de bara är vänner.

(Biopremiär 25/10)

Bio: Don Jon

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag har alltid betraktat Joseph Gordon-Levitt som bara ännu en pretty-boy i Hollywood. Precis som jag gjort med James Franco. Men liksom Franco är Gordon-Levitt en mångsysslare. Han skriver, regisserar, komponerar musik, producerar; ja, han gör det mesta och har ett produktionsbolag som heter hitRECord, ett bolag med en intressant approach till branschen.

Efter att ha gjort en handfull kortfilmer, gör Gordon-Levitt nu debut som långfilmsregissör med DON JON, som han även skrivit, producerat och spelar huvudrollen i. En dramakomedi på temat porrmissbruk - och en ganska skön film.

Fast huvudpersonen Jon är dock inte speciellt skön. Han är en rätt osympatisk snubbe som lever för sina polare, sin familj och kyrkan; han är helt besatt av sitt utseende och att ragga kalaskex på nattklubbar - men hans enorma porrkonsumtion har gjort att han har alldeles för stora förväntningar på sex. Sex är alltid bättre i porrfilmer.

Plötsligt träffar han den oerhört snygga Barbara (Scarlett Johansson), som inte beter sig som övriga brudar Jon plockar upp. De två blir ett par, men hon vill vänta med att ligga med honom. Hon gillar romantiska komedier, vilket Jon inte gör - men låtsas. Han gillar ju porr. När Jon slutsligen för ligga med Barbara sker det vanliga - han är inte riktigt nöjd, smyger upp och börjar kolla på porr. Men - han blir påkommen av Barbara, som blir synnerligen upprörd.

Barbara är också osympatisk. Ja, hon är egentligen riktigt osympatisk. Hon är självisk och ställa en massa krav på Jon och andra i sin närhet. Jons familj är inte heller världens mest sympatiska människor - men kul. Tony Danza spelar farsan, som iförd linne alltid sitter vid middagsbordet och skriker. Alla i familjen skriker, utom lillasysten, som inte säger ett knyst.

Efter ett tag träffar Jon den betydligt äldre Esther (Julianne Moore), Barbaras direkta motsats och en kvinna av en typ Jon aldrig tidigare träffat.

Relationen med Esther är förstås intressant främst beroende på att Julianne Moore är 21 år äldre än Joseph Gordon-Levitt. Det är ju sällan man ser sådant på film. Fast å andra sidan - hur ofta ser man killar med betydligt äldre flickvänner i verkligheten? Jag har ett par kompisar som är ihop med drygt tio år äldre tjejer, men skulle jag själv skaffa mig en brutta som är 21 år äldre än jag, hade det ju handlat om en folkpensionär.

Trots alla dessa rätt hemska människor, är DON JON är trivsam och kul film. Den är kanske lite i ytligaste laget, men hela tiden underhållande. Filmen innehåller även en av de sexigaste filmscener jag sett. Dry-humping a go go mellan Jon och Barbara utanför hennes lägenhetsdörr. Jag blev rent svitt i kalsipperna. Och Scarlett Johansson är ju liksom inte ful.

 

(Biopremiär 25/10)

TOPPRAFFEL! sörjer: Hal Needham

NU BLÅSER VI SNUTEN. INGEN BLÅSER HOOPER. NU BLÅSER VI SNUTEN IGEN. MITT I PLÅTEN! UNDAN FÖR ÄSS. MITT I PLÅTEN 2.

Några av filmhistoriens största och mest respekterade klassiker. Filmer om sköna killar, gärna med mustasch, som kör bil. Fort. Och kraschar. Och har sig. Och nu har regissören bakom dessa filmer, Hal Needham, gått bort, 82 år gammal. Han hade cancer.

Needham började sin karriär som stuntman och var ett tag branschens bäst betalde sådan. Han ska ha brutit 56 ben i kroppen, han knäckte ryggen två gånger, punkterade ena lungan och fick tänder utslagna. Självklart ville han ha skälig ersättning för detta.

Han inledde sin film- och TV-karriär på 1950-talet i TV-serier som HAVE GUN - WILL TRAVEL och klassiker som MANNEN SOM SKÖT LIBERTY VALANCE. Han stod förstås för stunts i dessa, men ibland hände det att han hade riktiga roller - vi kan se honom agera i bland annat RAWHIDE, IRONSIDE, ALIAS SMITH & JONES och CHARLIES ÄNGLAR.

Needham blev polare med Burt Reynolds, som såg till att stuntmannen fick regidebutera 1977 med NU BLÅSER VI SNUTEN, som Needham även hittade på storyn till. 1982 gjorde han den märkliga actionfilmen Megaforce, främst känd som en gigantisk flopp, uppenbarligen gjord för att sälja leksaker. Den sågs av i princip ingen alls - och jag recenserar den HÄR.

Hal Needham sysslade även med att utveckla kameror och andra tekniska prylar som underlättade hans arbete, och fick därför en teknisk Oscar 1987.

HAL NEEDHAM

1931 - 2013

R.I.P.

Bio: Cykla med Molière

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! ... Encore. När jag för fem år sedan recenserade MOLIÈRE skrev jag att jag har svårt för just Molière (och teater rent allmänt); folk i peruk som viftar med armarna. "Men det är ju så roligt! Satiren fungerar än i dag! Språket är så vackert!". Nej, det är inte speciellt roligt, språket kan jag inte uttala mig om, och det handlar fortfarande om folk i peruk som viftar med armarna.

CYKLA MED MOLIÈRE, i regi av Philippe LeGuay som gjorde KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN, handlar inte om Molière själv och är inte baserad på någon av hans pjäser. Lambert Wilson från MATRIX RELOADED och CATWOMAN spelar skådespelaren Gauthier Valence, som är populär som doktor i en TV-serie. Gauthier anländer till den trista, vindpinade ön Ile de Re, där han letar upp sin gamle skådespelarkollega Serge Tanneur (Fabrice Luchini), som inte agerat på fem år. Serge ägnar dagarna åt att cykla och måla.

Gauthier har fått en idé. Han vill sätta upp Molières MISANTROPEN, som han alltid drömt om att spela. Och han vill förstås spela mot Serge. Serge är inte alls speciellt intresserad av att återvända till scenen, men han låter sig till slut övertalas. De två börjar att repetera - och de cyklar. De börjar umgås med en tjusig italienska (Maya Sansa), de äter middagar, det uppstår en del situationer och fnurror på tråden.

Det är en spretig film, det här. Den är förvisso trivsam och ibland smårolig, men den känns lite märkligt ofokuserad. Ibland bjuds det på ren slapstick, när huvudpersonerna råkar cykla ner i plurret. Damen som äger hotellet Gauthier tar in på har en systerdotter, Zoé (Laurie Bordesoules), som hjälper till ibland. Den unga, söta Zoé är egentligen porrskådis. Av någon anledning bjuder Serge och Gauthier över Zoé så att hon kan lyssna på deras repetitioner och även läsa ett par repliker. Det här tillför inte filmen någonting alls och känns totalt omotiverat. Kanske ville LeGuay bara ha med en söt blondin på ett hörn. Här finns fler liknande scener som inte tillför någonting alls.

Slutet är ganska oväntat och man kan ha betydligt sämre saker för sig en kväll än att gå och se CYKLA MED MOLIÈRE.

 

 

 

 

(Biopremiär 25/10)

Bio: Turbo

Bilder copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Inte nog med att det nu går två filmer om Jordens undergång på bio; THE WORLD'S END och THIS IS THE END, nu kommer en andra film om racing. Sedan ett par veckor går Grand Prix-filmen RUSH - och här har vi TURBO. Och TURBO är den bättre av de två.

David Sorens animerade film gjorde ingen större väsen av sig hemma i USA, den försvann obemärkt och fick rätt ljumma recensioner. Därför hade jag inga större förväntningar på filmen när jag klämde den under Malmö Filmdagar. Således blev jag förvånad när jag kom på mig själv med att sitta och skratta åt filmen. Dessutom hade jag flyt, då jag fick se originalversionen på engelska - jag gissar att TURBO i vanlig ordning förlorar en hel del när den dubbats till svenska.

Turbo är en snigel som vantrivs med sitt liv. Han och de andra sniglarna tillbringar dagarna med att enligt strikt schema kräla på frukt och grönsaker. Turbo drömmer om att bli racerförare - vilket förstås är en omöjlighet. Men så råkar han ut för en bisarr olycka där han sugs genom en bilmotor - och när han kommer ut på andra sidan har han muterats. Turbo har blivit världens snabbaste snigel! Dessutom fungerar hans ögon som strålkastare.

Han hamnar hos två stollar som driver ett mexikanskt gatukök. De här killarna anordnar snigelrace, och efter att Turbo lärt känna de andra sniglarna som häckar på stället, gör han succé. Tito, en av killarna, anmäler Turbo till Indianapolis 500 - vilket visar sig gå utmärkt. Så äntligen får Turbo tävla på riktigt. Att han inte har någon bil verkar inte spela någon roll. Turbo krälar fortare än en racerbil. Märklig logik där, men man ska nog inte tänka för länge på det.

TURBO är förstås en bagatell, men jag tyckte alltså att det var rätt skojigt. Har finns många små roliga detaljer och det här är bättre än de flesta andra animerade familjefilmer som gått upp den senaste tiden - framför allt är TURBO bättre än FLYGPLAN, som har en likartad handling om en drömmare som får chansen att tävla och bli stjärna.

Rösterna i originalversionen görs av Ryan Reynolds, Paul Giamatti, Michael Peña, Luis Guzmán, Snoop Dogg, Maya Rudolph, Richard Jenkins, Ken Jeong, Michelle Rodriguez och ... Mario Andretti!

(Biopremiär 25/10)

Bio: Gravity

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox Sweden

Den mexikanske regissören Alfonso Cuaróns (CHILDREN OF MEN) GRAVITY har blivit en oväntad jättesuccé i USA. Inte nog med att den fyller salongerna, den har även till större delen fått strålande kritik - och det pratas om att Sandra Bullock kommer att Oscarnomineras för sin huvudroll.

Handlingen är föredömligt enkel. Sandra Bullock och George Clooney är astronauterna Ryan Stone och Matt Kowalski. De befinner sig tillsammans med en tredje person vi aldrig riktigt presenteras för uppe i rymden, där de utför arbeten på sin rymdfärja Explorers skrov, när de får ett meddelande (Ed Harris gör rösten) om att en rysk satellit exploderat och att skrotet är på väg rakt emot dem i hög hastighet. De tre hinner inte ta sig tillbaka in i skeppet innan olyckan är ett faktum. Den tredje astronauten dödas, medan Stone slungas ut i rymden utan livlina. Kowalski försöker leta upp henne och ta henne tillbaka till säkerheten, men olyckorna staplas på varandra och snart måste Stone ensam försöka ta sig tillbaka till Jorden.

Detta är i stort sett en One Woman Show, paketerad i ett perfekt 91-minutersfodral. Allt som kan gå fel går fel, Stone tar sig från farkost till farkost till farkost, allting verkar vara emot henne. Chansen att överleva är förstås minimal. Hon är trots allt ensam uppe i rymden och syret håller på att ta slut.
Jag har ingen aning om hur pass realistisk filmen är, men jag köper det här rätt upp och ner. I mina okunniga ögon ser det här hur realistiskt ut som helst. Och det är fullkomligt fantastiskt genomfört. Jag orkar inte tänka på hur de har spelat in filmen. Rollfigurerna rör sig genomgående utan tyngdkraft i slowmotion. Det är förstås en väldigt massa greenscreens och datoranimeringar, och Bullock har i intervjuer sagt att de tvingades fejka slowmotion och röra sig långsamt. Lösa föremål svävar fritt omkring ombord på farkosterna, och jag kommer förstås att tänka på Tintin och "Månen tur och retur". Eld och Stones tårar bildar klot och pärlor.

GRAVITY är en otroligt snygg film. Tempot är förhållandevis långsamt, här är ont om snabba klipp, filmfotot är strålande, och för en gångs skull lyfter 3D:n filmen. Stones utsatthet blir verkligen påtaglig och vi i publiken känner hur vi svävar runt där ute tillsammans med henne.

Vid ett par tillfällen blir filmen kanske en aning saggig. Kanske är Bullocks monologer lite för mycket emellanåt; hon har ju ingen att prata med, och jag har lite svårt för den ibland nästan sakrala musiken, som för tankarna till new age-flum. Men det kan jag ta. Helheten förlåter svackorna.
Det här är en spännande film som faktiskt nästan tar andan ur en - både visuellt; vyerna får en att häpna, och innehållsmässigt. Snacka om mardröm att vara fast däruppe i mörkret. Utan luft. Utan kontakt med omvärlden. Utan Facebook.

Självklart bör du se filmen på så stor duk som möjligt. Jag utgår från att den kommer att gå upp på Royal i Malmö, som har Sveriges största duk.

Är Sandra Bullock värd en Oscar för sin insats? Tja, det vet jag inte - men varför inte? George Clooney glider mest omkring och är den där vanliga charmknutten han brukar vara.

... Och att filmen bara varar 91 minuter ser jag som ett stort plus. Det är vi inte bortskämda med idag, när var och varannan film ska vara över två timmar vare sig det behövs eller ej.

(Biopremiär 25/10)

Bio: This is the End

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden   

Häromveckan kom det en komedi om världens undergång - den fantastiska THE WORLD'S END. Och nu kommer ännu en komedi om världens undergång, en film med den snarlika titeln THIS IS THE END, som blev en oväntad framgång på amerikanska biografer.

 

Så kallade vanity projects är ofta av ondo. Efter framgången med DONNIE DARKO fick Richard Kelly fria tyglar att genomföra sitt drömprojekt SOUTHLAND TALES, en film som visades i Cannes, buades ut, lades på en hylla, och släpptes ett par år senare i kraftigt nerklippt skick. Seth Rogen och Evan Goldberg verkar ha fått fria tyglar när de gjorde actionkomedin PINEAPPLE EXPRESS för fem år sedan, en ganska irriterande film som inte funkade som det var tänkt. Nu har Rogen och Goldberg fått ännu friare tyglar och gjort THIS IS THE END, som bygger på en kortfilm, och till skillnad från PINEAPPLE EXPRESS har de den här gången även regisserat.

 

Någon borde hållit dem i örat.

 

Det börjar hyfsat roligt. Jay Baruchel, som spelar sig själv, anländer till Los Angeles för att hälsa på sin kompis Seth Rogen, som spelas av Seth Rogen. De åker hem till Rogen för att chilla, spela TV-spel och framför allt för att röka gräs. Rogen tycker dock att de ska sticka bort till James Franco (spelad av, just det, James Franco), som har fest i sin enorma lyxvilla. Den gnällige Jay gnäller och vill inte, men de hamnar till slut hos Franco.

 

På festen florerar massor av kändisar som sig själva: Michael Cera, Jonah Hill, Rihanna, Craig Robinson, Emma Watson, Christopher Mintz-Plasse med flera. Vissa av dem har annan personlighet än de brukar ha; den vanligtvis så mjäkige Cera är ett kokainsnortande rövhål, Hill är en omtänksam mes. Sprit och droger flödar på den vilda festen.

Jay och Rogen går iväg för att köpa cigg - och medan de är ute drabbas LA av en kravtig jordbävning. Ja, mer än det - en del människor sugs upp i himlen i blåa kraftfält. Jay och Rogen kutar tillbaka till Franco, tumult utbryter, festdeltagarna och andra förbipasserande dör, och en handfull överlevande barrikaderar sig i Francos kåk. Jay är övertygad om att världen håller på att gå under - vilket visar sig stämma.

 

Och från och med nu är det inte längre speciellt roligt. Snarare tvärtom - det hela blir extremt påfrestande. Danny McBride dyker upp som en objuden gäst som missat hela domedagsscenariot - och han är bara en jobbig, osympatisk tölp. Men vad värre är, är att man inte verkar ha haft något manus. Det känns som filmskaparna och deras polare hittar på efter hand. Filmen håller på alldeles för länge - och varje enskild scen håller på för länge.

 

Rogen och Goldberg verkar tro att det roligaste som finns är att svära oavbrutet, ständigt prata om sex, sperma och droger, skrika "Suck my dick" och liknande. "Oh, we're so naughty!" verkar de ha tänkt. Men det är inte roligt. Det blir bara vulgärt på ett pubertalt sätt. Det är inte kul när McBride håller en flera minuter lång upprörd utläggning om att han minsann runkar och sprutar precis var han vill i Francos hem. Okej, lite kul är det när lilla söta Emma Watson svingar en stor yxa och vrålar "Back the fuck off!", men det är mest för att det känns ovant att se Hermione i en sådan roll.

 

Filmen bara håller på och håller på; plötsligt blir Jonah Hill besatt och de andra tvingas utöva exorcism. Inte kul. Ett domedagsmonster har ett enormt, dinglande könsorgan. Inte heller speciellt kul.

 

Om det inte vore för den hyfsat underhållande inledningen hade jag satt en etta i betyg på den här osedvanligt stökiga, ofokuserade röran.

 

Även Paul Rudd dyker upp - och, ähum, Backstreet Boys!

 

 

 

 

(Biopremiär 25/10)

Bio: Red Obsession

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Det finns som bekant flera stora, viktiga frågor här i livet. Den kanske största frågan är förstås Vilka är det som tillverkar sexleksaker? Hur ser det ut i en buttplugfabrik? Denna fråga besvaras i RED OBSESSION, en australisk-kinesisk-fransk dokumentär av David Roach (som skrev manus till tre Yahoo Serious-filmer, bland annat YOUNG EINSTEIN) och Warwick Ross (som producerade dessa Yahoo Serious-filmer.

Fast nu är detta tyvärr inte en film om rövpluggens historia. Nej, det här handlar om vin - om Bordeauxvin. Världens mest exklusiva viner. Vi får träffa vinproducenter; härliga fransmän vars vingårdar ser ut som Moulinsart, vinsamlare, vinexperter och folk som handlar med vin. Priset och kvalitén på Bordeauxvin peakade för ett par år sedan och drycken blev extremt dyr. Samlare spenderade miljoner pund på att köpa hundratals lådor med vin som de aldrig drack; vinet var för värdefullt för att drickas. Samlarna öppnade inte ens lådorna och fick aldrig se flaskorna.

En härlig fransk vinproducent säger att han inte är något vidare bra på att lukta och avsmaka vin, han älskar att dricka det. "Som ni såg drack jag en hel flaska själv till lunchen." Bra kille.

Ungefär halvvägs in i filmen förflyttas fokus till Kina. Kina har nämligen slagit sig in på vinmarknaden på flera sätt. Många av de mest entusiastiska och köpstarka samlarna av Bordeauxviner är kineser, och landet har även börjat att producera kvalitetsviner.

Mannen som gav buttplug ett ansikte.

Den absolut skönaste snubben är en piprökande kines som äger en fabrik som tillverkar sexleksaker. Han säger att förr tyckte han bäst om sex, numera föredrar han vin. Vi får se bilder från fabriken, där små tanter radar upp dildos och kontrollerar buttplugs. Pure movie magic.

Vi får även träffat en kinesisk stolle som låtit bygga ett franskt slott. Hemma i Kina.

Till skillnad från så många andra dokumentärfilmer, framför allt svenska sådana, har Roach och Ross tänkt lite mer filmiskt; filmfoto och den allmänna utformningen är genomtänkt och filmen gör inte bort sig på en bioduk. Till skillnad från till exempel MIN STULNA REVOLUTION är inte det här radio på bio. Och det blir inte sämre av att Russell Crowe har plockats in som berättarröst.

RED OBSESSION är en bra och intressant film, om än aningen lång, trots att den bara varar 75 minuter.

Visste ni att Yahoo Serious fyllde 60 i somras?

(Biopremiär 25/10)

TOPPRAFFEL! sörjer: Rune T Kidde

För ungefär 30 år sedan agerade jag något slags expert på utländska seriefanzines i fanzinet Seriehorisont, en publikation som försökte vara något slags alternativ Bild & Bubbla med inriktning på den då oerhört vitala fanzinefloran. Jag skrev en krönika i varje nummer i vilken jag tog upp seriefanzines från främst Danmark och Norge, men även från Frankrike, Finland och andra länder jag på någon vänster lyckats hitta utgivare i.
Min inkörsport till detta stavades antagligen Fat Comic, ett danskt fanzine utgivet av Paw Mathiasen - en herre som sedermera gick och blev en viktig hörnpelare i den danska serievärlden. Och det är mycket möjligt att det var i Fat Comic jag först läste om Rune T Kidde. Okej, det kan ha varit i Bild & Bubbla, men det var i alla fall Paw som skickade mig Kiddes seriealbum "Gal og normal" (1982).

Visst kände jag till några danska serier; Poeten och Lellemor, Ferd'nand och en del andra gick ju i svensk dagspress, Rasmus Nalle kom som album, men Rune T Kidde var antagligen den första danska serieskapare jag så att säga upptäckte på egen hand - och på danska. Kidde hade något av ett kultrykte på den tiden och gjorde lite spretiga, satiriska och väldigt danska humorserier. Åtminstone upplevde jag dem som väldigt danska och jag associerade ibland till gubbarna i Ole Lund Kirkegaards böcker. Kirkegaard var den ende barnboksförfattare jag gillade när jag var barn.
Rune T Kidde började att göra fanzines på 1970-talet och 1979 var han med och grundade seriestudion Gimle. Han redigerade kommersiella serietidningar och bidrog med teckningar till dansk dagspress. 1990 fick hans karriär som tecknare ett drastiskt slut, då han som följd av diabetes blev blind. Han slutade dock inte att arbeta för det. Han blev radiopratare, skrev romaner och pjäser, han skådespelade till och med, och han ägnade sig åt musik - han hade ett eget band som hette Rune T. Kidde Band (vad annars?). Dessutom skaffade karln sig ett härligt danskt skägg.

Jag hade lite kontakt med Kidde på 80-talet. Detta ledde till att en serie av honom publicerades i mitt fanzine SMOCK 1985; nummer 9/4. Jag ljuger nog inte om jag påstår att detta var den första publiceringen i Sverige.
Natten till i måndags dog Kidde, 56 år gammal, efter en längre tids sjukdom.

RUNE T KIDDE

1957 - 2013

R.I.P.

-->