Bio: The Conjuring

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

James Wan tillhör de skräckfilmsregissörer som tagit över stafettpinnen efter tidigare killar som varit synonyma med skräck; Carpenter, Craven und so weiter. Men när jag tittar på Wans filmografi hittar jag inget jag är sådär överförtjust i (vilket förvisso även gäller för Carpenter och Craven). SAW. DEAD SILENCE, som är riktigt vissen. Hyfsade DEATH SENTENCE. INSIDIOUS höll inte riktigt hela vägen.

Wans nya spökfilm THE CONJURING har fått överraskande bra kritik i Amerika - och den går som tåget på bio världen över. Den anses vara väldigt otäck. När jag såg den på en nattvisning under Malmö Filmdagar hade jag därför rätt högt ställda förväntningar. Okej! Kom igen! Skräm mig, Wan!

Jag kommer osökt att tänka på INSIDIOUS. Likheterna är många - framför allt mina åsikter om filmen. Det här skulle kunna ha blivit en riktigt bra skräckis och det börjar onekligen bra. Ja, riktigt bra, till och med. I en prolog förföljs två tonårstjejer av en minst sagt obehaglig docka - jag har ingen aning om varför någon skulle vilja ha en så ful och skrämmande docka i sitt hem, vem som ger en sådan till sitt barn. Tjejerna försöker kasta bort dockan, men den dyker hela tiden upp på nytt.

Ja, jösses - jag kände nackhåren resa sig. Jag gned min haka, vilket jag tenderar göra när jag upplever en film som effektiv och kuslig. Nå, de här två tjejerna kontaktar de berömda spökjägarna Lorraine och Ed Warren (Vera Farmiga och Patrick Wilson), som föreläser på universitet, driver ut onda andrar, utför exorcism - och samlar på objekt med spökanknytning. Den besatta dockan hamnar i denna samling, som de har i sitt hem.

... Därefter försvinner dockan ur handlingen, den har inget med filmens story att göra, och dyker bara upp ett par gånger till. Nu presenteras vi för familjen Perron. Carolyn och Roger spelas av Lili Taylor och Ron Livingston, och de har hur många barn som helst. Året är 1971 och de flyttar in i ett hus som Gud glömt, och det dröjer inte länge innan oförklarliga, kusliga saker börjar ske. Ungarna tycker sig se ett räligt spöke som rycker dem ur sängen. Yngsta dottern får en ny kompis - en pojke ingen annan kan se. Familjens hund vägrar gå in i huset, skäller hela natten och hittas sedan död.

När spökerierna går för långt anlitas herr och fru Warren. De konstaterar att det inte bara finns ett spöke i kåken - det finns hur många som helst! Och det har skett otaliga bestialiska brott där; mord, självmord, allting.

Nu tilltar spökandet, folk kastas omkring av poltergeistar, och eftersom Vatikanen inte hinner ge tillstånd att godkänna en exorcism och skicka dit en präst, blir det till att improvisera.

... Och det är detta som är problemet med THE CONJURING. Det blir overkill. Precis som fallet var med INSIDIOUS. Det spökar hela tiden och spökerierna blir så vilda och våldsamma att filmen till slut tenderar actionfilm. Och det är synd, mycket synd, eftersom filmen börjar så fantastiskt bra och håller greppet en bra stund. Å andra sidan lär säkert en mindre härdad tonårspublik skrika lungorna ur sig.

THE CONJURING påstås bygga på sanna händelser och under eftertexterna visas gamla tidningsklipp om Warrens, Perrons och hemsökelsen. Jag konstaterar även att man ligger pyrt till vid hemsökelser om man inte är troende katolik.

I en replik på slutet säger Lorraine Warren att de har fått ett nytt fall på Long Island. Jovisst, det handlar förstås om Amityville - och huset som gud glömde!

(Biopremiär 6/9)