Bio: Before Midnight

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Richard Linklaters BARA EN NATT från 1995 räknas nästan som något av en klassiker. Själv har jag faktiskt aldrig sett den. Däremot såg jag uppföljaren BARA EN DAG som kom 2004. I denna återförenades fransyskan Céline (Julie Delpy) och amerikanen Jesse (Ethan Hawke), som i den första filmen träffades- och spenderade en natt i Wien. Denna andra gång promenerade de två omkring i Paris och pratade oavbrutet, det hela utspelades i princip i realtid. Jag minns filmen som okej, men väl pladdrig - jag fick lust att skrika "Håll käften nån gång!" emellanåt. Slutscenen tyckte jag riktigt bra om.

I denna den tredje filmen - tydligen kom NonStop inte på någon bra svensk titel - är Jesse och Céline på semester i Grekland, de två har två små döttrar tillsammans, Jesse har en son hemma i USA, och liksom tidigare pratas det oavbrutet i långa tagningar. Nu börjar det visst att krisa i deras förhållande.

BEFORE MIDNIGHT börjar jättebra. Jesse lämnar sin son på flygplatsen och åker sedan bil tillsammans med Céline med döttrarna sovande i baksätet. Scenen är jättelång - och dialogen är oerhört rolig. De anländer till den pittoreska gården där de semestrar, de har spirituella diskussioner med de andra som bor där, och Jesse och Céline strosar runt i den lilla byn. Dialogen är fortfarande rolig och underhållande, om än lite för koncentrerad på sex.

Därefter tar Jesse och Céline in på ett hotell för en romantisk natt för sig själva, och här tycker jag att filmen faller en aning. Nu framgår det att relationen krisar och tonen går från lättsam och komisk till ett lite klyschigt drama, där de bråkar och diskuterar sina känslor för varandra. Det pågår för länge, det blir återigen för pladdrigt, och jag tröttnade. Céline framstår plötsligt som märkligt bitchig, medan Jesse, som är författare, är mer easy going på ett schysst sätt.

Ethan Hawke har en rätt intressant karriär; han gör både skräck och action, och seriösa dramer, och han är alltid bra - hans närvaro lyfte till exempel SINISTER förra året. Julie Delpy gillar jag verkligen, hon är precis min typ: intelligent, rolig, intellektuell, multibegåvad och fransyska.

Jag läser i artiklar att all dialog i de här filmerna finns i manus och är repeterad. Liksom så många andra inbillade jag mig att Hawke och Delpy improviserade. Å andra sidan har Hawke och Delpy själva utvecklat sina rollfigurer och är därmed involverade i Linklaters manus. De kan sina figurer och därför känns det hela realistiskt.

Återigen är slutscenen rätt fin.

(Biopremiär 20/9)