Bio: Runner, Runner

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

En thriller baserad på skumraskaffärer i nätpokervärlden, det har jag aldrig sett förr. Kan det vara något?

Nej, visar sig svaret vara.

Justin Timberlake spelar collegestudenten Richie Furst, en driftig ung man som finansierar sina studier med hjälp av nätpoker; han är affiliate till ett pokerföretag och får massor av studenter att bli nätpokerspelare, vilket han gör stora pengar på. Dock ser inte skolan på detta med blida ögon. Gambling är förbjudet där. Samtidigt är det svindyrt att studera där. Richie tvingas välja. Fortsätta att studera - eller sluta och spela poker. Han väljer det förstnämnda, men behöver massor av pengar.

Richie misstänker att han bivit blåst av en viss Ivan Block (Ben Affleck); den lömske mannen bakom företaget Richie jobbar åt. FBI har ögonen på Block, som tros ha byggt upp sin förmögenhet genom att själa från sina närkunder. Problemet är bara att Block gömmer sig på Costa Rica. Richie åker därför till just Costa Rica för att mötas Block öga mot öga och få ordning på ekonomin. Självklart går det inte så enkelt som planerat; Costa Rica visar sig vara ett helveteshål, Block är en galning som omger sig med råbarkade typer, och polisen är korrupt.

Av någon anledning är RUNNER, RUNNER en märkligt ointressant film. Tråkig, ospännande, slätstruken. Jag hade väldigt svårt att engagera mig i det här. Här finns en del fascinerande miljöer, ett par inspirerade scener - som när Block får för sig att mata krokodiler med två stackare indränkta i kyckligfett - och Gemma Arterton är med; hon är ju en trevlig tös på de flesta sätt.

Regissören Brad Furman har tidigare gjort den betydligt bättre THE LINCOLN LAWYER. Den här gången fick han inte till det alls. RUNNER, RUNNER är så intetsägande att jag inte har så mycket mer att säga om filmen.

Gillar man inte Ben Affleck kan man numera köpa affleckborttagningsmedel.

(Biopremiär 27/9)

Bio: Before Midnight

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Richard Linklaters BARA EN NATT från 1995 räknas nästan som något av en klassiker. Själv har jag faktiskt aldrig sett den. Däremot såg jag uppföljaren BARA EN DAG som kom 2004. I denna återförenades fransyskan Céline (Julie Delpy) och amerikanen Jesse (Ethan Hawke), som i den första filmen träffades- och spenderade en natt i Wien. Denna andra gång promenerade de två omkring i Paris och pratade oavbrutet, det hela utspelades i princip i realtid. Jag minns filmen som okej, men väl pladdrig - jag fick lust att skrika "Håll käften nån gång!" emellanåt. Slutscenen tyckte jag riktigt bra om.

I denna den tredje filmen - tydligen kom NonStop inte på någon bra svensk titel - är Jesse och Céline på semester i Grekland, de två har två små döttrar tillsammans, Jesse har en son hemma i USA, och liksom tidigare pratas det oavbrutet i långa tagningar. Nu börjar det visst att krisa i deras förhållande.

BEFORE MIDNIGHT börjar jättebra. Jesse lämnar sin son på flygplatsen och åker sedan bil tillsammans med Céline med döttrarna sovande i baksätet. Scenen är jättelång - och dialogen är oerhört rolig. De anländer till den pittoreska gården där de semestrar, de har spirituella diskussioner med de andra som bor där, och Jesse och Céline strosar runt i den lilla byn. Dialogen är fortfarande rolig och underhållande, om än lite för koncentrerad på sex.

Därefter tar Jesse och Céline in på ett hotell för en romantisk natt för sig själva, och här tycker jag att filmen faller en aning. Nu framgår det att relationen krisar och tonen går från lättsam och komisk till ett lite klyschigt drama, där de bråkar och diskuterar sina känslor för varandra. Det pågår för länge, det blir återigen för pladdrigt, och jag tröttnade. Céline framstår plötsligt som märkligt bitchig, medan Jesse, som är författare, är mer easy going på ett schysst sätt.

Ethan Hawke har en rätt intressant karriär; han gör både skräck och action, och seriösa dramer, och han är alltid bra - hans närvaro lyfte till exempel SINISTER förra året. Julie Delpy gillar jag verkligen, hon är precis min typ: intelligent, rolig, intellektuell, multibegåvad och fransyska.

Jag läser i artiklar att all dialog i de här filmerna finns i manus och är repeterad. Liksom så många andra inbillade jag mig att Hawke och Delpy improviserade. Å andra sidan har Hawke och Delpy själva utvecklat sina rollfigurer och är därmed involverade i Linklaters manus. De kan sina figurer och därför känns det hela realistiskt.

Återigen är slutscenen rätt fin.

(Biopremiär 20/9)

Bio: White House Down

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Det krävs en tysk för att hylla USA på fläskigast möjliga sätt. Helst då Roland Emmerich, mannen som gjorde INDEPENDENCE DAY. Och här har vi hans senaste film - årets andra "Die Hard i Vita Huset".

I våras hade ju OLYMPUS HAS FALLEN biopremiär. En skitrolig actionfilm i vilken Gerard Butler är en före detta elitsoldat och numera presidentens livvakt, som råkar befinna sig i Vita Huset när Nordkorea plötsligt attackerar. Butler tvingas nedgöra samtliga fiender på egen hand, något han klarar galant medan grannskapet sprängs i luften.

WHITE HOUSE DOWN är exakt samma film. Channing Tatum är John Cale, en före detta elitsoldat som tillsammans med sin beskäftiga lilla dotter åker till Vita Huset, där han ska på jobbintervju. Han vill jobba för Secret Service som livvakt åt Obamakopian president James Sawyer (Jamie Foxx). Den ambitiösa agent Finnerty (Maggie Gyllenhaal) tycker dock att Cale är mindre lämplig, eftersom han inte bara har usla betyg, han har svårt att lyda och ta order - det vill säga, han besitter samtliga krav för en actionhjälte.

Lite bedrövad går Cale med dotter på en guidad tur i kåken - och just då slår brutala terrorister till. Det är ett insiderjogg; den besvikne, pensionsmässige Martin Walker (James Woods), chef för Secret Service, har samlat ihop ett gäng högerextrema legosoldater. Motivet visar sig efter ett tag vara något annat än vad det först verkar vara. Terroristerna tar personal och turister som gisslan, men gissa vad, Cale kommer undan. Cale lyckas frita presidenten, som genast tar på sig ett par gympaskor, och tillsammans far de runt i Vita Huset, Cale slår och skjuter och nedgör fienden medan grannskapet sprängs i luften under 131 minuter.

OLYMPUS HAS FALLEN blev en surprise hit i USA och spelade in betydligt mer pengar än man räknat med. WHITE HOUSE DOWN, som hade premiär senare, är den större, dyrare filmen av de två - och den räknas till en av årets floppar, eftersom den drog in mindre än beräknat. Dessutom är det här en PG-13-film. OLYMPUS var Rated R, vilket innebar en massa svordomar och stora mängder sprutande blod. WHITE HOUSE DOWN är lika våldsam, det skjuts och slaktas, men folk blöder inte när de träffas, på sin höjd drabbas man av näsblod. När folk skjuts ner med mini-gun trillar de bara omkull, i verkligheten skulle det i princip inte bli något kvar av offret. Presidenten är den som får säga filmens enda "Fuck you!" (vilket i den svenska texten översätts med "Fuck you!"), annars går man inte längre än "Shit!" vad gäller grovt språk.

Jag hade förväntat mig att den här filmen skulle vara rätt kass och trist, som Roland Emmerichs filmer brukar vara. Men jag blev riktigt överraskad. Det här är ju jättekul! Det finns ingen som helst logik i storyn, men vem hade förväntat sig det? John Cales specialitet är att kasta sig. Oj, vad han kastar sig. Han kastar sig över bord! Han kastar sig över stolar! Han bär Bruce Willis skitiga linne från DIE HARD och precis som i den filmen klättras det i en hisstrumma. Vi får en av de bästa biljakter jag någonsin sett - en Benny Hill-biljakt! Bilarna kör runt, runt, runt en fontän i Vita Husets trädgård. Guiden på rundturen gillar inte när värdefulla föremål slås i bitar. Helikoptrar och flygplan störtar. Nya presidenter svärs in. Jag får lära mig att det tydligen är hur enkelt som helst att ta sig in i- och attackera Vita Huset.

WHITE HOUSE DOWN har väldigt många bra skådisar. James Woods är förstås en gammal favorit, jag är väldigt svag för Maggie Gyllenhaal, Richard Jenkins är med, Channing Tatum har utstående öron. Legosoldaterna är ett bra pack, Jason Clarke är den hårdaste som brister ut i COMMANDO-slagsmål, Falk Hentschel är en skön galning med mustasch, en hacker lyssnar på Beethoven. Här används ingen handhållen kamera och hetsig idiotklippning, utan det går att se vad som sker i actionscenerna. Och ja, det viftas med flaggor och USA:s president är en fredsälskande, schysst kille.
Jag gav OLYMPUS HAS FALLEN en fyra i betyg, och eftersom detta alltså är samma film en gång till, minus blod och nordkoreaner, sätter jag samma betyg igen. Vilket jag nog är ensam om. Ja, jag vet, jag är en fjönt innerst inne.

(Biopremiär 20/9)

Bio: Paradis: Hopp

Foton copyright (c) TriArt Film
Då är vi framme vid tredje och sista delen i österrikaren Ulrich Seidls PARADIS-trilogi, som inleddes med PARADIS: KÄRLEK och följdes upp med PARADIS: TRO. Två oerhört kritikerhyllade filmer. Själv ställde jag mig mer tveksam till dem. Den här typen av film är ju inte riktigt min kopp te - och även om de till innehållet är intressanta, blir de lite saggiga med till synes improviserade scener som håller på alldeles för länge.
PARADIS: HOPP är kanske något, ähum, vågar jag skriva lättviktigare? Det blir liksom en ordvits i det här fallet. Nå, den är i alla fall inte lika mörk och tragisk som de tidigare filmerna. I centrum den här gången står den unga tonåringen Melanie (Melanie Lenz), dotter till kärringen som åkte på sexresa till Kenya i KÄRLEK, och den religiösa kärringen i TRO är Melanies moster. Melanie är fet. Smällfet. En redig knuda. Nej, hon är ingen lättviktare. Därför ska hon skickas till ett bantningsläger.
Detta bantningsläger är fullkomligt fantastiskt. Kala, sterila miljöer och den manlige ledaren drillar ungarna som vore han en SS-officer. Han ler aldrig, blåser i visselpipa, och tjocksmockarna gör sitt bästa för att gymnastisera.

Absolut bästa scenen är när de ska slå kullerbyttor i en lång rad. Uj. De rullar runt på madrassen likt döende valar. I en annan scen ska de hoppa i en bassäng. En av gossarna har ett par exemplariska manboobs.
Melanie är oskuld och blir snabbt kompis med den något äldre Verena (Verena Lehbauer). Verena älskar att prata om sex. Ibland har tjejerna fester på sitt rum. De äter choklad, dricker öl, röker och snurrar flaskan till ledaren dyker upp och straffar dem.
På lägret finns också en namnlös läkare spelad av 53-årige Joseph Lorentz. Av någon anledning blir Melanie störtförälskad i läkaren. Hon besöker ofta hans mottagning, hon börjar att följa efter honom, och han verkar dras till henne. Men han är ändå tveksam. Något Melanie inte begriper.

De första två filmerna i serien innehåller en del kontroversiella scener med till exempel grafiskt sex. Något sådant får vi inte se i HOPP - vilket troligen beror på att flera av huvudpersonern är minderåriga. Däremot tenderar filmen emellanåt att se ut som härligt sunkig super 8-porr från 70-talet. Till exempel när läkaren följer efter Melanie, som lockar in honom i en skog vid stranden. Skön snubbe, den där läkaren. Barfota i loafers.
I en annan scen krökar Melanie och Verena loss, de hinkar småflaskor med Jägermeister. Varifrån kom de flaskorna? Och annan sprit och alla cigarretter? De rymmer och går på en konstig nattklubb, där de kommer in utan problem och dansar och har sig.
Just det, en scen som nog är bättre än kullerbyttescenen är när lägertjockisarna radas upp och tvingas sjunga "Klappa händerna när du är riktigt glad" med ny text: "Klappa fettet"! Och så daskar de sina lår, rumpor och magar.
Lyteskomik. På tyska. Jag gissar att det inte är meningen att man ska tycka att det här är lika roligt som jag gjorde.

(Biopremiär 20/9)

-->

Bio: Familjetrippen

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Ibland kommer det en film som förändrar filmhistorien, ja kanske till och med världshistorien. En film som får oss att se på omvärlden med andra ögon, på oss själva med andra ögon. Som får oss att bli bättre människor.

Just en sådan film är DODGEBALL-regissören Rawson Mashall Thurbers FAMILJETRIPPEN.
Under årets filmdagar i Malmö visades 28 filmer, varav det var möjligt att se 14. Jag såg förstås 14 - och antingen var det ett svagt år, eller så gjorde jag dåliga val. För FAMILJETRIPPEN var nämligen den klart bästa filmen jag klämde under Filmdagarna. Och då är detta en vanlig amerikansk tramskomedi.

Okej. Jag ska nog inte säga vanlig. FAMILJETRIPPEN är nämligen årets roligaste film! Har jag påstått detta om någon annan film i år? Det är mycket möjligt - men glöm eventuella tidigare påståenden. Thurbers film brädar allt!

Jason Sudeikis spelar David Clark, en trevlig, schysst kille - som dealar knark. I huset han bor i träffar han på den korkade och naive tonåringen Kenny (Will Poulter) och tack vare honom blir David av med hela sitt knarklager. David dealar år en rejäl slempropp som heter Brad (Ed Helms), som har ett gigantiskt, lyxigt kontor med ett akvarium med späckhuggare. Brad blir förstås inte glad, men David får chansen att gottgöra det hela. Om Brad kör ner till Mexiko och hämtar en liten leverans gräs är Brad villig att glömma skulden.

David kommer på att tullen i princip aldrig kollar svenniga familjer i husbil, så han ser till att sätta ihop sin egen fejkade familj som tilldelas namnet Miller. I Davids hus bor strippan Rose (Jennifer Aniston), som är sur och tvär. Hon får bli fru Miller, Kenny blir sonen, medan den asociala rymlingen Casey (Emma Roberts) får agera dotter. De här fyra är fullständigt inkompatibla med varandra.

Resan ner till Mexiko funkar hyfsat, men där visar det sig att den lilla leveransen är fullkomligt enorm och fyller hela husbilen. Dessutom har Brad blåst David; det är egentligen en annan gangster som ska hämta gräset. Således får familjen Miller ett gäng onda mexikaner efter sig. De tvingas även slå följe med den jönsigt svenniga familjen Fitzgerald.

... Och detta blir fruktansvärt roligt. I stort sett allting i FAMILJETRIPPEN är skitkul. Rollfigurerna. Situationerna. Replikerna. Skådisensemblen. Jag skrattade så att jag satte gratiskaffet och bjudgodiset i vrångstrupen. Filmen är vulgär utan att gå över gränsen och bli plump. Den är tramsig utan att bli barnslig. Den är precis så som fjantkomedier ska vara!

Filmen har blivit väldigt omtalad på grund av en scen där Jennifer Aniston strippar. Jodå. Hubba-hubba. Den scenen kan väcka liv i döda. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: hon har ju verkligen gått och blivit en MILF, den där Aniston. Förr tyckte jag inte att hon var något vidare. Hon blommade upp rejält efter 40. Wow. Fast hon är ju fortfarande yngre än jag. Hm. Den ene mannens MILF - den andre mannens lammkött.

Har jag ingenting att anmärka på? Nja, det skulle väl i så fall vara att det hela i vanlig ordning leder fram till det vanliga amerikanska budskapet om att kärnfamiljen är det viktigaste av allt. Visst är det även förutsägbart med den vänskap och romantik som uppstår, men det är väl ingen som förväntar sig något annat.

FAMILJETRIPPEN är en hit. Jag vill se om den. Nu.

(Biopremiär 20/9)

Bio: Riddick

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag tillhör de tydligen väldigt få som inte gillar PITCH BLACK; ett science fiction-raffel som kom år 2000 och gjorde stjärna av Vin Diesel, som spelade huvudrollen som Richard B Riddick. Jag förstod aldrig hajpen - jag tyckte mest att filmen var småtrist och att Riddick var en charmlös och osympatisk typ. Och nej, jag har aldrig förstått Vin Diesels eventuella storhet. I min recension av xXx jämförde jag honom med en grå, smulig skiva köttfärslimpa i en skolmatsal. Han kan ibland få Steven Seagal att framstå som spirituell, charmig och begåvad.

2004 kom uppföljaren THE CHRONICLES OF RIDDICK - känd som ett makalöst praktfiasko. Det här var en stor, enormt påkostad kostymfilm; hur dyr som helst - och den floppade så att det stänkte om det. Jag minns absolut ingenting av den - inte mer än att Judy Dench i en intervju sa att hon tackade ja till sin roll i filmen på grund av alla spejsade kläder.

Nu återvänder Riddick i en tredje film och liksom tidigare är det David Twohy som skrivit manus och regisserat. Jag hade faktiskt vissa förväntningar på den här filmen - den fick nämligen rätt bra kritik i USA. Det har sagts att den verkligen levererar på actionfronten - och jodå. Det gör den!

Det går alldeles utmärkt att se RIDDICK utan att ha sett de tidigare filmerna. Det refereras till film nummer två i en kort flashback, i vilken Karl Urban gör ett minutlångt framträdande, men dessa scener är egentligen rätt meningslösa. Det räcker med att känna till att Riddick är efterlyst för mord och när filmen öppnar vaknar han ensam och skadad upp på en ogästvänlig planet bebodd av en massa illasinnade djur. Riddick tillbringar en bra stund med att på egen hand slåss med vattenvarelser, ormliknade saker och ett gäng bestar modell muterade hundar. En av dessa, en unge, tar han med sig som kompis.

Riddick hittar en övergiven utpost varifrån han sänder en nödsignal. Snart anländer ett skepp med en samling oerhört hjärtlösa och råa prisjägare anförda av psykot Santana (Jordi Mollà). Inte långt därefter kommer ytterligare ett skepp vars besättning består av soldater, eller om de nu var legoknektar. Riddick har försvunnit och när de två nyanlända grupperna inte bråkar med varandra, letar de efter Riddick, som ser till att nedgöra fienden. Fast när monster attackerar tvingas han samarbeta med soldaterna.

RIDDICK är verkligen en western i yttre rymden. Riddick skulle kunna vara den efterlyste gunfightern som överlevt ett indiananfall, och som måste ta sig genom öknen till en handelsstation dit även två banditgäng anländer. Och det här är hårt. Riktigt jävla skithårt! RIDDICK är nog den hårdaste filmen i år. Dialogen är knapp, folk pratar inte så mycket, och när det väl säger någonting är det mest "fucking" ditt eller "fucking" datt. Splatter är det gott om. Blodet sprutar hejvilt. Richard B Riddick är skitbra på allting, han klarar av att nedgöra fienden oavsett om han har brutit benet eller sitter fastkedjad.

Fast nu är förstås Vin Diesel lika degig som vanligt. Han låter lite bakom flötet när han pratar och han ser ut som en muterad bebis. Men detta kompenseras av Katee Sackhoff. Hon spelar Dahl; en av legosoldaterna, och hon är verkligen stenhård. Hon är lesbisk (åtminstone tills hon träffar Riddick) och säger saker som "I don't fuck guys. Occasionally I fuck them up!". Det hade varit mycket coolare om Dahl hade huvudrollen och fått vara filmens hjältinna. Stilig brud, Sackhoff. För en del år sedan var hon med i B-filmen THE LAST SENTINEL, ett postapokalyptiskt raffel med Don "The Dragon" Wilson, och i den spelade hon en liknande roll. I den filmen medverkade även Bokeem Woodbine - och minsann om inte han också är med i RIDDICK. Fick de månne dessa roller tack vare THE LAST SENTINEL?

RIDDICK är back to the basics. Förvisso kostade den här 38 miljoner dollar att göra, men detta är en på alla sätt mindre film än den bombastiska THE CHRONICLES OF RIDDICK. Och det här är en betydligt bättre film. Jag tänkte först sätta en trea på det här, men jag tar faktiskt och höjer betyget ett snäpp. Detta på grund av 2000-talets absolut bästa halshuggning ("Jag hörde allt hur du skrattade!" sa en kollega efter pressvisningen). Och på grund av Katee Sackhoff. Jodå, så cool är hon. Jag vill se henne spöa skiten ur monster och muskelknuttar igen. Gärna så snart som möjligt.

Bonuspoäng för omotiverade naken- och duschscener. Minuspoäng för scenen där Vin Diesel poserar naken på en klippa i månsken.

 

 

 

 

(Biopremiär 20/9)

Regissören som försvann försvinner inte

På onsdag klockan 23.15 visas REGISSÖREN SOM FÖRSVANN - HISTORIEN OM THE NINJA MISSION i repris för sista gången. Men det går förstås alldeles utmärkt att se programmet på SVT Play. Då får ni dessutom den ocensurerade versionen. På grund av innehållets våldsamma karaktär tvingades upphovsmännen Melker "Action" Becker och Mattias "The Enforcer" Lindeblad tona ner slaktscenerna - vilket de gjorde med hjälp av fejkade VHS-störningar. Visst uppstod då skön, nostalgisk 80-talskänsla, men självklart bör man se programmet och filmklippen så som det var tänkt.
... Och som sagt: jag medverkar i programmet.
KLICKA HÄR för att se denna milstolpe i dokumentärfilmshistorien!

-->

Bio: Schimpansen

Foton copyright (c) Walt Disney Motion Pictures Sweden
Naturfilmer och jag är inte de bästa vänner. Rättare sagt: naturen och jag är inte de bästa vänner. Jag är fullkomligt ointresserad av natur. Skogspromenader är bland det värsta jag vet, jag vill inte ens tänka på att resa bort till natur i främmande länder. Och nej, jag är inte djurvän.
... Således var inte min utgångspunkt den bästa när jag släntrade bort till Filmstaden Entré för att se DisneyNatures dokumentär SCHIMPANSEN av Alastair Fothergill och Mark Linfield. Fast det är ju klart, en söndagsmatiné är alltid trevligt. Det var jag och fyra till i publiken. Foajén var dock full av folk - alla skulle se SMURFARNA 2 och MONSTERS UNIVERSITY.

SCHIMPANSEN följer apan Oscar från att han är bebis och en tid framåt. Hans apfamilj ligger i fejd med ett annat gäng schimpanser ledda av råskinnet Scar. När Scar anfaller dödas Oscars mor. Oscar lämnas ensam i djungeln men adopteras sedan av hans familjs ledare Freddie. Sedan får Scar på moppo. Eller något sådant.
Jag tyckte att det här var rätt trist. Dungel. Djungel. Djungel. Apor. Mer djungel. Inga kannibaler. Inga dubbade italienare. Bara djungel och apor. Så jävla kul är det inte att se en apa äta insekter på en pinne.
Tim Allen agerar berättare. Han är fruktansvärt irriterande. Han tar i för mycket. När apklanerna drabbar samman och slåss låter Allen som en sportkommentator. Huruvida aporna verkligen slåss på liv och död är svårt att säga; musiken är hetsig, Allen babblar på, klippen är snabba, men vi ser inte mycket mer än några apor som hoppar runt i träd. Filmat på håll. Och stod filmteamet bara och tittade på när apungarna gjordes föräldralösa?

Eftertexterna är mycket mer intressanta än resten av filmen. Här får vi nämligen se filmteamet och deras strapatser i djungeln. Jag hade hellre sett en långfilm om detta.

(Biopremiär 13/9)

-->

TOPPRAFFEL! på SVT2 ikväll!

Kära örebroare! Ikväll blir det till att titta på TV. Närmare bestämt på K-Special på SVT2 klockan 20.00. "Regissören som försvann - historien om The Ninja Mission" heter den alldeles utomordentliga dokumentären. Det är mina vänner Mattias Lindeblad och Melker Becker som gjort den, och ja - jag medverkar. Jag har sett filmen och kan utlova toppraffel utan dess like.
Missar du programmet lär det gå i repris - och det kommer att finnas tillgängligt på SVT Play. På den senare plattformen visas programmet i en extra rafflande version!


-->

Bio: Min iranska familj

Foton copyright (c) Folkets Bio
Här har vi minsann en iransk film. Eller nästan - det visade sig vara en fransk-iransk samproduktion, men inspelad i Iran, med iransk regissör och iranska skådisar.
På inbjudan till pressvisningen stod det att detta är en riktig thriller. Men förväntar man sig en thriller lär man bli gruvligt besviken. Så tillvida man inte missuppfattat termen "thriller". Eller är exceptionellt lättskrämd.
Massoud Bakshis MIN IRANSKA FAMILJ börjar onekligen bra och effektivt. Filmat med subjektiv kamera får vi följa en man som kliver in- och sätter sig i baksätet i en taxi. Förutom chauffören hoppar ytterligare två män in och bilen kör iväg. Det är mörkt ut och den subjektiva kameran ser sig nervöst omkring. Uppenbarligen kör taxin inte dit den ska och efter ett tag kastar sig de två männen över den osedde huvudpersonen. Sedan ser vi en bunden man släpas över ett skitigt källargolv.
Hopp bakåt i tiden och vi presenteras för doktor Arash (Babak Hamidian). Han har bott 22 år utomlands - det pratas om Paris - men har återvänt hem till Shiraz efter att ha blivit tillfrågad om att undervisa på ett universitet. Där blir han genast besvärlig eftersom han använder sig av "kontroversiella" västerländska undervisningsmetoder. Dessutom vill han att eleverna ska läsa hans artiklar, vilka förbjudits av staten.

Arash ska åka tillbaka till Paris, men hans pass har beslagtagits och han har problem med att få det tillbaka. En kille som tydligen är Arashs bror eller halvbror eller kusin hjälper till med att skaffa nytt pass, men tydligen har han en räv bakom örat. Arashs far ligger i koma på sjukhuset. Korruption och missdåd uppdagas i familjen.
Vi får ett flertal flashbacks i flashbacken. I dessa skildras Arashs barndom i ayatollah Khomeinis Iran.
Jag tappade tråden efter ett tag.

Det är intressant att se en film som utspelar sig i de här miljöerna; autentiska miljöer, filmade i Shiraz och Teheran. Arashs familj bor i en villa av västerländskt snitt. I grunden är även storyn intressant; det här är säkert hur realistiskt som helst. Men - jag kunde inte hålla isär rollfigurerna. Förutom Arash och hans morsa blev jag inte klok på vem som var vem. Och i barndomsscenerna fattade jag inte riktigt vem som var Arash. För det var väl hans barndom? Jag började nästan att skämmas när jag såg den här - jag kände mig svennig, närmast rasistisk - just för att jag inte kunde hålla isär personerna. Men jag skyller på regissören. Med undantag för Arash får vi inga ordentliga presentationer.
Jag väntade hela tiden på att det skulle bli spännande, men det skedde aldrig, och slutscenen känns mest dum.
MIN IRANSKA FAMILJ kommer säkerligen att hyllas av många kritiker. Mest för att den är iransk. Jag bockar av den och går vidare.

(Biopremiär 13/9)

-->