Serier: Spirous äventyr 52: I Vipers klor

Fabien Vehlmann och Yoann

Spirous äventyr 52: I Vipers klor

Egmont Kids Media Nordic

Efter att inte ha läst något Spiroualbum sedan nummer 42 fick jag förra årets album, “Den mörka sidan av Z”, i min hand. Det var inget vidare. Här har vi så årets album, återigen av Vehlmann (manus) och Yoann (bild), som är det nuvarande Spirouteamet. 

… Och det här är bra! Ja, det är till och med riktigt bra. Överraskande bra. Och överraskande roligt - här och var skrattade jag högt.

Upplägget är minst sagt ovanligt för att vara en fransk-belgisk komisk äventyrsserie. Figuren Spirou fyller faktiskt hela 75 år i år. I Belgien har han fortfarande sin egen serietidning - och i själva serien arbetar Spirou och hans vapendragare Nicke just på tidningen Spirou. De till och med nämner att blaskan är 75 år - men själva har de inte åldrats en dag.

 
När äventyret börjar har tidningen Spirou oväntat dragits inför rätta. En hetsig åklagare anklagar tidningen för “Oanständiga sexscener! Vulgariteter! Ett systematiskt nedsvärtande av vårt samhälles värderingar!” och “Äventyr som i själva verket mest verkar vara ett medium för dessa sjuka individer att få utlopp för sina våldsamma och djuriska fantasier!”. Tidningen döms till att betala en miljon euro i skadestånd - något de förstås inte har råd med.

Men då händer något oväntat: ett mystiskt företag som heter Viper kommer till undsättning. Viper köper förlaget Dupuis och räddar därmed Spiroutidningen. Spirou själv flygs till Marmeladöarna, där Vipers huvudkontor ligger. Det här är en ögrupp bebodd av de rikaste av de rika, alla lever i extrem lyx. Men det visar sig förstås att det är något skumt med det hela.

Viper är ett maktgalet och mäktigt företag. De kräver att alla ska dansa efter deras pipa. De som vägrar hålls som fångar på Marmeladöarna - och Spirou träffar på andra uppköpta hjältar som Läderläppen och Indiana Croft, och några rockmusiker som är fast på öarna. Spirou lyckas fly, men få inte bara Viper efter sig utan agenter från hela världen.

“I Vipers klor” ser förstås ut som ett vanligt Spiroualbum - men innehållsmässigt ligger detta väldigt nära vad som förr kallades “vuxenserier”. Jag vet inte om jag hade begripit det här albumet om jag vore barn. Men som satir över media, kapitalism, mäktiga företag och övervakningssamhället är det här fantastiskt bra.

Tecknings- och berättarmässigt är detta album utomordentligt. Det är inspirerat, skickligt, och medryckande berättat - det är bra driv i det här.

I en bättre värld hade det publicerats åtminstone ett album med en fransk-belgisk äventyrsserie i veckan. Idag får vi kanske två om året. Om vi har tur.

(Denna recension skrevs för augustinumret 2013 av Nya Upplagan. Tyvärr lades tidningen ner innan numret hann komma ut)

Böcker: Kiss - Den osminkade sanningen

Carl Linnaeus

Kiss - Den osminkade sanningen

Bokfabriken

Vinmärket, ölmärket och framförallt rockbandet Kiss (rockmärket vet jag inget om) fyller 40 år i år, och detta uppmärksammas på en massa sätt. Bland annat släpps det en rad böcker om bandet och de enskilda medlemmarna. Nyligen recenserade jag den ursprungliga trummisen Peter Criss’ memoarer. Här har vi nu en tegelsten som tar sig an bandets karriär från vaggan till, om inte graven, så till dagens jubilerande upplaga av Kiss. Och denna bok utmärker sig genom att vara svensk.

 
Jag tror aldrig att det skrivits en lika grundlig bok om Kiss som Carl Linnaeus’ verk. Visst finns det böcker om hur allting startade och om hur Kiss gick från ett fattigt pubband till världens största rock ‘n’ roll-orkester, men Linnaeus attackerar ämnet från alla möjliga håll och kanter - och detta gör han genom att intervjua en stor mängd människor som varit med på resan. Det är inte bara bandmedlemmarna som uttalar sig, Linnaeus har pratat med vänner från ungdomsåren, med producenter, managers, roddare, journalister - och Peter Criss’ dåtida fru Lydia. Peter Criss själv lyser dock med sin frånvaro. Även en oräknelig mängd artiklar och intervjuer ur diverse tidningar citeras.

 
Detta innebär att många etablerade myter punkteras. Bland annat återges en del av de historier Criss berättar i sin bok på ett helt annat sätt. Till exempel hävdar Criss att han satt och söp och rökte gräs med några polare, när Gene Simmons första gången ringde upp och svarade på Criss’ annons i Rolling Stone. Enligt Lydia Criss höll hon och Peter på att sätta upp nya tapeter hemma när Gene ringde. Själva samtalet återges dock på samma sätt. Peter Criss är känd för att vara mytoman och notorisk lögnare.

 
Det är onekligen roligt att läsa om bandets första år. Om hur Gene Simmons och Paul Stanley var två nördiga tjockisar. Gene dansade squaredance! Enligt boken bodde samtliga bandmedlemmar utom Peter Criss fortfarande hemma hos sina föräldrar när fjärde albumet “Alive” släpptes 1975.

 
Vissa episoder är hysteriskt roliga - återigen, i synnerhet under de tidiga åren. Det finns en tidig liveupptagning från en skabbig pub; en inspelning bara en handfull människor hört, och som Carl Linnaeus färdades långt för att få lyssna på. Linnaeus återger konserten i detalj. Jag satt i en park när jag läste detta och jag började att skratta högt. Folk vände sig om och tittade på mig. Konserten är fullkomligt vansinnig, Kiss- som ännu inte funnit sin stil - försöker improvisera utan att kunna, låtarna varar i en evighet, och allting är otroligt konstigt.

  
Ett kapitel ägnas Kiss’ första framträdanden i Sverige. Året var 1976 och kritiken var inte nådig. Jag minns förstås hur hatade Kiss var av föräldrar, lärare, kulturetablissemanget och andra snusförnuftiga vuxna på 70-talet. Jag förstod aldrig varför. Inte då. Men i den här boken återges delar av recensioner och artiklar ur svenska tidningar från den här tiden. Dessa är fulla av blatanta lögner. Rena påhitt. I Expressen påstod Mats Olsson att man kunde köpa armbindlar med den nazistiska Kissloggan på och att publiken på Gröna Lund välkomnade bandet med Hitlerhälsningar. Uppsträckta armar kan alltså tolkas hur som helst. Det är ungefär som när media rapporterar om ett fylleslagsmål och någon har försökt sparka på sin motståndare - och genast blir detta “karatesparkar”. Så här snart 40 år senare känns det fullkomligt vansinnigt att 70-talets texter om Kiss fick publiceras. Det är lika vansinnigt som att Studio S-programmet om videovåld fick visas. Och nej, självklart har det aldrig funnits armbindlar med Kiss’ logotype.

Mystiken kring Kiss under 1970-talet var stor - bandet hade aldrig fotograferats utan smink. Ibland kunde man i tidningar som Poster se suddiga, svartvita bilder på Kiss iförda solglasögon och med bandanas för sin ansikten; bilder tagna på väg ut ur flygplan och liknande. Fotografer som lyckades plåta dem osminkade fick filmen beslagtagen och i värsta fall kameran förstörd. Kiss var synonyma med sina rollfigurer. Jag minns hur det var - och det var mycket spännande. Jag minns även när min bästis Adam kommit på hur vi skulle kunna se hur Kiss såg ut utan smink - det var ju bara att ta ett foto på dem och måla dem i ansiktet med hudfärg. Adam tog fram en ask färgkritor, och den mest hudfärgade kritan var den orangea. Han målade Gene Simmons orange i plytet. Den gode Gene såg mest ut som en glödande cigarr med platåskor.

Carl Linnaeus skriver om mystiken på den här tiden - men på bokomslagets innerflik läser jag att han är född 1977, samma år “Love Gun” släpptes. Således bör Linnaeus inte ha upptäckt Kiss förrän långt senare, när bandet hunnit framträda osminkade under flera år och mystiken var som bortblåst. Då var även strulpellarna Peter Criss och Ace Frehley bortblåsta.

Linnaeus har tidigare skrivit en mängd artiklar om kiss i Sweden Rock Magazine, och

det är en imponerande bok har skrivit. Jag vill nog faktiskt gå så långt att jag hävdar att detta är den bästa bok om Kiss som någonsin skrivits! Den är genomgående underhållande och intressantmed alla sina infallsvinklar.

Ska jag anmärka på något är det att den är lite väl slarvigt korrläst. Jag hittar alldeles för många korrfel; allt från rena felstavningar, till språkfel, anglicismer och skiftande tempus. Och det är ju lite synd.

Andreas Carlsson har skrivit bokens förord. Men hörru Andreas! Åke Cato var inte med i “Nöjesmaskinen”! Däremot har Åke varit med i Nya Upplagan.

(Denna recension skrevs ursprungligen till augustinumret 2013 av Nya Upplagan. Dock lades tidningen ner innan numret hann komma ut)

Bio: Mitt liv med Liberace

Foton: Claudette Barius © 2013 Home Box Office, Inc. All rights reserved. HBO® and all related programs are the property of Home Box Office, Inc.
Jag satte mig på Subway i morse, konstaterade att de höjt kaffepriset, vilket förstås är ett oskick, och slog upp dagens Metro. Där läste jag en intervju med Michael Douglas i vilken han pratar om den cancer han besegrat och att rollen som Liberace är hans livs roll. Därefter kollade jag dagens rubriker på IMDb och noterade att Michael Douglas och Catherine Zeta-Jones har separerat. Märkligt sammanträffande. I synnerhet som jag kort därpå strosade bort till Filmstaden och pressvisningen av Steven Soderberghs MITT LIV MED LIBERACE.
Det här är den ojämne Soderberghs bästa film på åtskilliga år. Därför är det synd att HBO Films, efter att filmen premiärvisats i Cannes, aldrig gick upp på bio i USA; den fick premiär direkt på TV. Filmen är dock producerad för bio och vi ska vara glada att vi får se denna fantastiska film på stor duk.
Den just nu allestädes närvarande Matt Damon är bisexuelle Scott Thorson, som 1977 följer med sin kompis Bob (Scott Bakula i skön mustasch) till Las Vegas, där de ser Liberace uppträda inför en publik som inte inte har den blekaste aning om att Liberace är den fjolligaste bög man kan tänka sig. Som Austin Powers sa: "I can't believe Liberace was gay! I didn't see that coming." Liberace till och med stämde tidningar som lät antyda att han var homosexuell.

Den riktige Liberace

Scott och Bob blir hembjudna till Liberaces underbard kitschiga lyxvilla, och den aldrande, stora stjärnan fattar tycke för unge Scott och anställer honom som sin assistent. Fast egentligen blir Scott Liberaces pojkvän - de har en sexuell relation som snart övergår till något slags skruvat far och son-förhållande. Liberaces liv är förstås hur bisarrt och skruvat som helst, och livet med honom blir inte riktigt vad Scott tänkt sig.

Den allra största behållningen med MITT LIV MED LIBERACE är faktiskt Rob Lowe - för även han gör sitt livs roll. Liberace tycker att han börjar se gammal ut och går därför till sin plastikkirurg dr Jack Startz (Lowe). Stjärnan vill även att Scott ska operera sig - och bli mer lik Liberace! Dr Startz ser fullkomligt fantastisk ut - ingenting stämmer. Han har uppenbarligen testat alla ingrepp på sig själv. Han ögon är för smala, munnen feldimensionerad, och han är försedd med en fantastisk frisyr. Operationen leder även till filmens roligaste scen i vilken Liberace ligger och sover. Scott liknar nästan Patrick Swayze efter sin ansiktslyftning.

Vem får vi se som Liberaces morsa om inte självaste Debbie Reynolds, 81 år gammal. Vidare figurerar Dan Aykroyd som Liberaces manager Seymour, David Koechner som en advokat, och Paul Reiser som en annan advokat.

Det här är en lättsam och väldigt underhållande film, även om filmen väl får rubriceras som "drama", är det här ofta väldigt skojigt. Det kan ju knappast bli något annat när det handlar om en excentriker som Liberace. Själv har jag förstås inget förhållande till Liberace; jag har ingen aning om hur pass nära sanningen Soderberghs film, som bygger på Scotts memoarer, ligger. Jag visste dock vem Liberace var när han 67 år gammal dog i aids 1987.

Andrew Robinson som Liberace!

För övrigt spelade allas vår Andrew Robinson Liberace i en TV-film som kom redan 1988.

(Biopremiär 30/8)

-->

En bamse till trailer

Det svåraste jobb jag haft var att skriva manus till Bamse. Det har nu gått mer än tjugo år sedan jag försökte mig på detta. I slutändan blev det bara fem äventyr - vilka har repriserats åtskilliga gånger sedan dess.
Nu är ju den första tecknade långfilmen om Bamse på väg från Nordisk Film och här har vi den första trailern. Jag tycker att det är sympatiskt med en film i traditionell 2D. Det här ser ut som serietidningen. Och filmen är gjord i Malmö.
Handlingen verkar dock snodd från Conan, som ju också besökte the City of Thieves.

-->

Bio: Snabba cash - Livet deluxe

Foton copyright (c) Nordisk Film

SNABBA CASH-trilogin har nått fram till sitt slut- och jag kan väl inte påstå att jag väntat med spänning. Jag har svårt att förstå de här filmernas framgångar och varför de fått så bra kritik i vissa kretsar. Jag är tvungen att läsa vad jag skrivit om de tidigare filmerna, eftersom jag inte minns så mycket av dem. Jag hade för mig att i stort sett samtliga rollfigurer strök med på slutet i SNABBA CASH II, men där hade jag visst fel. Några av dem återkommer här, försedda med ärr efter skottskador. Här figurerar även en del personer jag inte minns om det varit med tidigare eller ej. Detta beror på att de här filmerna är befolkade av osympatiska och opersonliga banditer - som man dessutom försöker få oss att tycka synd om. Det spelar väl ingen roll om den eller den inte får träffa sina barn, de är ju mördare och knarksmugglare och synnerligen olämpliga fäder.

Stilen i SNABBA CASH - LIVET DELUXE skiljer sig en hel del från de tidigare filmerna. För regin står den här gången den gamle Curt Swan-fantasten Jens Jonsson, som även skrivit manus tillsammans med Maria Karlsson. Hur pass nära Jens Lapidus' bok det här ligger har jag ingen aning om. Jonsson må ha börjat sin karriär med att rita våldsamma serier, men han har blivit känd för sina filmer som alla varit dramer av ett helt annat slag. Därför är regi och filmfoto betydligt mer återhållsamt den här gången - vi slipper den där förbannade handhållna kameran som i synnerhet i den första filmen skakade vilt mest hela tiden. Berättartekniken är nu långsammare och actionscenerna är bättre, eftersom det nu går att se vad som händer.

Själva handlingen är dock ojämn och ibland direkt besynnerlig. Joel Kinnaman har ju gått och blivit stjärna i Hollywood och höll på att spela in ROBOCOP - men det går ju inte att göra en SNABBA CASH-film utan Kinnaman, så hans rollfigur JW fick återkomma. Dock lyckades man bara få loss Kinnaman under två (2) dagar, så vad vi får är några scener där JW åker runt i Los Angeles och letar efter sin syster. I vanlig ordning stirrar Kinnaman - och svettas. Och mumlar sina få repliker. Den här handlingstråden är fullkomligt onödig och krystad - även om den leder fram till en twist på slutet.

Jorge (Matias Varela) har suttit i fängelse, men inte fan har han blivit en bättre medborgare för det. Han planerar en jättestöt med sin nya liga. Jorges käresta Nadja (Madeleine Martin) överlevde också en till synes dödande hagelsalva i förra filmen, och planen är att Jorge och Nadja ska flytta till en strand i New Mexico.

Den mäktige gangsterbossen Radovan (Dejan Cukic) har fått en ny ligamedlem, en ung, svensk kille som heter Martin Hägerström (Martin Wallström). Martin är lite nervös och verkar vara alldeles för snäll för att vara gangster. Detta beror på att han egentligen är polis. Fast nog är han väl för mesig för att verkligen övertyga som en polis som klarar av att gå undercover som gangster. Radovans dotter Natalie (Malin Buska) gillar inte sin farsas affärer - men hon gillar Martin. Vilken tur att Martin blivit Natalies livvakt efter ett attentat mot Radovan!

Bland det mest besynnerliga med LIVET DELUXE är att den verkar försöka sätta svenskt rekord i flashbacks. Drygt halvvägs in i filmen dyker det upp en textskylt som skriker "12 månader tidigare", också följer en lång, lång återblick som förklarar med Martin Hägerström är och hur han hamnade hos Radovan - och varför han känner Jorge. Jorge spenderade visst en tid med att informera polisen. Men det förekommer fler flashbacks. Ibland visas de i svartvitt.

Historien om Jorge och Nadja får alldeles för stort utrymme, och återigen försöker man framställa drägget Jorge som någon man ska sympatisera med. Charles Bronson hade skjutit Jorge utan att blinka. Tråden om Hägerström och Radovan är betydligt bättre - även om undercoverprylen ju nyligen avverkats i några Johan Falk-filmer. Lustigt nog spelades undercoverkillen i dessa av Joel Kinnaman. Dejan Cukic glider runt och verkar försöka imitera Al Pacino, vilket är lite kul. Fast i en scen blir han Robert De Niro i DE OMUTBARA.

Här och var slår filmen över i något som liknar parodi. Natalie genomgår en förvandling jag har svårt att köpa och det påminner lite om skolteater. Stora delar av dialogen sker på andra språk än svenska - vilket är att föredra, eftersom filmen då är textad. När det talas svenska är det svårt att höra vad folk säger. Actionscenerna är få men våldsammare och längre än i de tidigare filmerna. Filmen tar aldrig slut, den har nästan lika många slut som SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST; den bara fortsätter. Nic Cramer var filmens location scout i Los Angeles.

Som synes har jag en massa inveändningar mot SNABBA CASH - LIVET DELUXE. Men trots detta vill jag nog ändå hävda att filmen är bättre än del ett och två. Vi slipper Stureplansbrats, vi får bara ett par minuter av Kinnamans stirrande, vi slipper epileptisk shakycam, och åtminstone en handlingstråd är hyfsad och en rollfigur är sympatisk.

(Biopremiär: 30/8)

Bio: Familjen Persson i främmande land

Foton copyright (c) Folkets Bio

Ibland har man tur när man går på bio. Som igår. Jag missade pressvisningen av Åsa Blancks och Johan Palmgrens dokumentär FAMILJEN PERSSON I FRÄMMANDE LAND och fick således gå på en ordinarie visning. Och det var jag ensam om. Det var bara jag som ville se den. Jag satt helt ensam i salongen och det var förstås härligt.

Men jag kan förstå att inte fler ville se filmen. Dels hade sommaren gjort comeback och det var härligt varmt ute - och dels är den här dokumentären ett TV-program från SVT. Det visas snart på TV, så varför betala dyrt för att se det på bio?

Pelle Persson lämnade Ballingslöv i Skåne för 40 år sedan. Han hamnade så småningom i Pakistan, där han gifte sig med en kvinna med en enorm vårta på näsan. De fick två döttrar och familjen bor tillsammans med några andra släktingar i en synnerligen skabbig kåk med ett enda rum.

Pelle älskar Pakistan men han tycker inte alls om den medeltida kvinnosynen där, så lagom till sin 70-årsdag tänker han ta familjen med sig och flytta hem till Sverige - allt för döttrarnas bästa. Den äldsta är 25 år. Familjen hamnar i Hässleholm och genast uppstår problem. Pelle kommer tillbaka till ett helt annat land än det han lämnade. Han hade dessutom inbillat sig att livet i Sverige flyter helt problemfritt. Tyvärr hade han misslyckats med att fixa bostad åt familjen, så de första månaderna tvingas de bo i en husvagn i en trädgård. Pelle får först inte ut sin pension och familjen får inga jobb.

Hässleholm känns nästan lika exotiskt för mig som för familjen Persson. Herrejösses, vad bonnigt det är där! Och det är väl inte så konstigt, Vinslöv ligger inte långt därifrån. Jag hade blivit vansinnig och jag hade bott där. Å andra sidan hade jag inte stått ut två minuter i hemmet i Pakistan.

FAMILJEN PERSSON I FRÄMMANDE LAND är bitvis en småkul film. Familjemedlemmarna är sympatiska och en del av de övriga medverkande är lite lustiga. En grannfru pratar om "köttförs med lök - myyyycket lök!". Jag trodde att familjen även skulle råka ut för misstänksamhet och rasism i den där hålan, men det märks det inget av. Folk verkar acceptera pakistanierna, som vantrivs efter att ha fått sin vision av Sverige som paradiset krossad.

Blanck och Palmgren har följt familjen Persson under flera år. Jag vet inte hur många år de har filmat och vilket år de började, men vid ett tillfälle förflyter både ett och två år under några korta klipp.
Det var ganska smärtfritt att se den här filmen, den var överraskande underhållande - men den är åt helsike för lång med sina 90 minuter. Och jag förstår inte vad den ska upp på bio att göra.

(Biopremiär 23/8)

DVD: Inte flera mord

INTE FLERA MORD (SF)

Sällan har det ätits så mycket sockerkaka som i den här filmen! Tant Hulda (Lottie Ejebrant, som blivit väldigt gammal sedan SÄLLSKAPSRESAN) bakar hejvilt. Och det både bakas och äts paj. Kaffedrickande ska vi inte tala om - har man inget annat för sig dricker man kaffe.

Jag har förstått att var och varannan människa idag knarkar TV-serier. Jag knarkar den här nya serien med Maria Lang-filmatiseringar. Eftersom jag är en så rar människa, väljer jag den mest harmlösa deckarserien man kan tänka sig. INTE FLERA MORD är den tredje filmen efter MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM och KUNG LILJEKONVALJE AV DUNGEN.

I Sundbyberg hittas en kvinna mördad i sin lägenhet. Christer Wijk (Ola Rapace) sätts på fallet - som leder till idylliska Skoga. Igen. Nygifta Puck (Tuva Novotny) och Eje Bure (Linus Wahlgren) - de gifte sig tydligen mellan filmerna - har återigen åkt till Skoga för att vila upp sig i kåken där Eje spenderade sin barndoms somrar. Men det dröjer inte länge innan de plötsligt hittar en ung man död i trädgården - han har en egyptisk dolk inkörd i ryggen. Mannen har något med Sundbybergmordet att göra.

Alla är synnerligen misstänkta. Maria Kulle, som är alldeles för lik sin far, beter sig skumt från scratch. Alla i Skoga verkar ha affärer med alla. Stina och Ylva Ekblad är två gamla systrar som ser och vet allt och som pratar som Dupondtarna. Alexandra Zetterberg, som brukade spela mot Nils Poppe på Fredriksdalsteatern, är ortens bestsellerförfattarinna - och självklart misstänkt även hon.
Upplösningen är sanslös - alla är släkt med alla, alla har ljugit, alla har missförstått varandra, men det är inte butlern som är mördaren. Det tenderar nästan parodi.

Trots alla mord och begravningar och onda intriger är alla lika glada. De dricker kaffe i lummiga trädgårdar, och då gärna med Huldas sockerkaka. Wijk går på restaurang med polischef Leo (Fredrik Dolk), men Wijk äter ingenting, han nöjer sig med att dricka ett glas öl och en stor snaps. Wijk raggar på en av de mordmisstänkta och Puck och Eje har skaffat en katt.

Peter Schildt har regisserat den här TV-filmen som först släpps på DVD - och den är så ospännande en deckare kan bli. Här finns inte minsta antydan till spänning. Det här är bara slätstruket och harmlöst.

Med det inte sagt att det är rätt trevligt i all sin tråkighet. Den ständiga jazzmusiken av Frid & Frid på soundtracket är rätt skön.

Bio: Blue Jasmine

Foton copyright (c) Scanbox

Woody Allens karriär fick ju en lika oväntad som ordentlig skjuts när MIDNATT I PARIS blev en hejdundrande succé för två år sedan. Förra filmen, FÖRÄLSKAD I ROM, var svagare, men nu har tydligen årets film återigen blivit en framgång i USA. Förhållandevis, alltså - sådant här går ju inte att jämföra med kioskvältare som DUMMA MEJ 2.

Cate Blanchett spelar Jasmine, en bortskämd föredetta rikemansfru och nu änka, som pank måste flytta från lyxkåken i New York till sin syster Ginger (Sally Hawkins) i San Francisco. Ginger är frånskild och bor i en billig Svenssonlägenhet med sina två barn. Andrew Dice Clay är Gingers exmake Augie, som inte har mycket till övers för Jasmine, då hennes man, en fifflande finansman (Alec Baldwin), skulle placera en hög spelvinst åt dem, och blåste dem på förmögenheten. Gingers nya pojkvän Chili (Bobby Cannavale) är en drängig och billig typ, för att inte tala om Chilis polare.

Jasmine är extremt neurotisk, självupptagen, nedbruten, pratar med sig själv, super, knaprar medicin, och passar inte in i systerns värld. Men hon är pank och har inget val; hon låtsas att hon fortfarande tillhör noblessen, hon tror nästan på sig själv, men hon tvingas ta vad hon anser vara skitjobb - som att sitta i receptionen hos en tandläkare (Michael Stuhlbarg) som är tänd på henne.

Livet med den slemme finanskillen visas då och då i korta flashbacks som kontrasterar mot den billiga Ginger och hennes billiga liv. De två systrarna är som natt och dag.

Samtliga rollfigurer i BLUE JASMINE är mer eller mindre avskyvärda. Den ende som verkar vara hyfsat sympatisk är Augie. Jag hade inte stått ut länge med de övriga typerna. Jasmine är en vidrig människa, liksom hennes väninnor. Ginger, Chili och deras gäng är bar högljudda och jobbiga.

Woody Allens senaste filmer har varit komedier. BLUE JASMINE får väl anses vara ett drama - om än med komiska inslag. Chili och hans dumma polare må vara påfrestande, men de blir lite roliga i sin dumhet. Gingers två söner är rätt kul, i synnerhet den tjocke av dem. Flera scener slår medvetet över och blir nästan obehagliga.

Cate Blanchetts insats är utmärkt, jag skulle inte bli förvånad om hon Oscarnomineras för detta, och ibland tenderar filmen att bli en One Woman Show. Men även övriga insatser är bra. Alec Baldwin är bra på att spela slemmiga typer och det är kul att återse Andrew Dice Clay, som inte medverkat i någon långfilm på över ett decennium. Under filmens andra halva dyker Peter Sarsgaard upp som en rik och trevlig man som uppvaktar Jasmine och ser ut att bli hennes väg ut ur det hon anser vara misär - det vill säga systerns vardagliga liv.

Jag skulle i och för sig kunna ge den här filmen en fyra i betyg, främst tack vare skådespelarinsatserna - men till skillnad från de senaste Allenfilmerna lär jag inte se om BLUE JASMINE i första taget. Därför nöjer jag mig med en trea.

(Biopremiär: 23/8)

Bio: The Mortal Instruments: Stad av skuggor

Foton: Rafy © 2013 Constantin Film International GmbH and Unique Features (TMI) Inc. All Rights Reserved.

THE MORTAL INSTRUMENTS. En film om dragspel och nyckelharpa? Och vad är det för konstig svensk titel? THE MORTAL INSTRUMENTS: STAD AV SKUGGOR. Hur ska de ha det - engelska eller svenska? Dessutom är den engelska undertiteln CITY OF BONES. Fast det är klart, den svenska titeln på ungdomsboken av Cassandra Clare som filmen bygger på, en bok jag aldrig hört talas om, är kanske "Stad av skuggor".

Förra veckan hade två filmer som bygger på våldsamma serietidningar premiär; RED 2 och KICK-ASS 2. Den här veckan anländer två filmer som bygger på fantasyböcker för unga; PERCY JACKSON: MONSTERHAVET och den här. Är det bara ett sammanträffande? THE MORTAL INSTRUMENTS skiljer sig dock från PERCY JACKSON, eftersom den riktar sig till tonårstjejer. TWILIGHT har inte get filmbranschen någon ro, och man försöker hela tiden hitta en ny franchise som ska locka drivor av töser. THE HUNGER GAMES gick hem i stugorna, medan BEAUTIFUL CREATURES och THE HOST floppade. Om THE MORTAL INSTRUMENTS, som regisserats av norrmannen Harald Zwart, kommer att uppskattas återstår att se - men tillåt mig att tvivla.

Redan när jag såg den första trailern kände jag att det här kändes krystat. Hade jag inte redan sett allt det här förut? Jovisst. Phil Collins' dotter Lily Collins är Clary, och hon är the Chosen One. She is The Slayer! Nej, just det, det var ju Buffy som var slayern. Den rara Clary, som bor i ett pittoreskt hus i New York med sin pudding till mor (Lena Headey) och dennas pojkvän Luke (Aidan Turner), lever ett vanligt tonårsliv - men hon har plötsligt börjat att rita en symbol på papperslappar och barndomsspeglar. Hon vet inte vad symbolen betyder, men en kväll tar hon sig tillsammans med bästisen Simon (Robert Sheehan) in på en nattklubb, och där ser hon hur mystiska människor i kåpor dödar en annan mystisk kille. Fast det är bara Clary som kan se dem.

Illasinnade typer i gothkläder bryter sig in hon Clarys morsa, de letar efter en mystisk bägare som tydligen är oerhört viktig och som morsan har gömt. Morsan och Luke är nämligen Shadowhunters - de tillhör ett släkte som jagar monster och demoner. Luke är dessutom varulv. Clary har Shadowhunterblod i sig, vilket hon förstås inte har en aning om.

Morsan kidnappas och en av de mystiska killarna från nattklubben; Jace (Jamie Campbell Bower), som ser ut som Carl-Einar Häckner, tar sig an Clary och visar henne den mystiska skuggvärld som gömmer sig i en annan dimension i New York. Den mystiska symbolen är en av många runor med magisk kraft som Shadowhunters använder för att bekämpa ondska.

Det bär sig inte bättre än att Jace och Clary blir kära i varandra. Det tycker Simon är jobbigt, eftersom han egentligen är kär i Clary. En annan skuggjägare; Alec (Kevin Zegers) visar sig vara homosexuell och kär i Jace, så han gillar inte Clary. En mäktig skuggjägare som heter, öh, Magnus (Godfrey Gao), är också gay och gillar Alec. Magnus går omkring enbart iförd tröja, kavaj och skitsmå kalsonger. Han ser ut som Kalle Anka.

Jonathan Rhys Meyers är Valentine, ledare för skurkgänget. Hon gillar att komma ut är en fräsig portal. Han har gömt Clarys morsa och med jämna mellanrum attackeras de goda skuggjägarna av monster, demoner och vampyrer. I en scen angriper ett gäng varulvar en farlig massa vampyrer.

THE MORTAL INSTRUMENTS: STAD AV SKUGGOR är en jävla röra. Det här är ett sammelsurium av allt möjligt som gått hem hos unga tjejer de senaste åren. TWILIGHT och HARRY POTTER, magi, vampyrer, varulvar, romantik, triangeldrama - till och med kvadratdrama. Eller är det ett kvintettdrama? En ung hjältinna och några slätstrukna killar som anses söta. Vi har sett precis allting tidigare; Zwarts film är en enda lång déjà-vu.

Handlingen är ofokuserad, det känns som att man hittat på en del efter hand, filmen är lång, över två timmar, men känns ännu längre. Men! Jag vill ändå hävda att THE MORTAL INSTRUMENTS är bättre än TWILIGHT. Det här är lite mörkare, lite våldsammare, innehåller färre flängda romantiska scener, samt fler och coolare monster. Jag blev överraskad vid en par tillfällen, som när figurerna plötsligt drabbar samman i en jättefajt som för tankarna till BLADE, och när en Shadowhunterbrutta hämtar en eldkastare för att röja loss.

Ibland är det bara skrattretande. En romantisk scen med en vattensprinkler är ding, för att inte tala om när vi får veta att Johann Sebastian Bach var Shadowhunder och att demoner inte tåler hans musik - vilket vi får se prov på.

Det här är en tysk-kanadensisk samproduktion och för att visa hur mäktiga och anrika - eller onda - de här figurerna är, pratar de brittisk engelska.

(Biopremiär 23/8)

Bio: Percy Jackson: Monsterhavet

 Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Är det någon som kommer ihåg PERCY JACKSON OCH KAMPEN OM ÅSKVIGGEN från 2010? Nej, ja tänkte väl det. Jag har inga som helst minnen av filmen. Jag hade bara ett vagt minne av att Pierce Brosnan var med. Filmen byggde på en ungdomsbok; en fantasyepos som tydligen kom ut långt innan Harry Potter. och som handlar om unge Percy som får veta att han är ett halvblod - hans far är egentligen den grekiske guden Poseidon!

Nu är Percy (Logan Lerman) tillbaka på bio i ett nytt äventyr - vilket förvånar mig. Jag trodde inte att den första filmen blev en kioskvältare. Percy och de andra halvgudarna bor i något slags gudomligt läger i skogen, skyddad av en osynlig mur. En vacker dag dyker det upp en cyklop som påstår sig vara Percys halvbror. Samtidigt attackeras lägret av onda krafter. För att klara biffen måste Percy och hans polare bege sig ut på Monsterhavet (som visar sig vara Bermudatriangeln) och leta reda på ett gyllene skinn.

Det här är en film av den där typen man glömmer bort samtidigt som man tittar. Det är fantasifullt, specialeffekterna med monster och fräsiga varelser är tjusiga, 3D-effekterna är rätt bra, för en gångs skull - men handlingen är fullkomligt ointressant. För att inte tala om rollfigurerna. Percy och de andra är märkligt anonyma och trista. Med undantag för den tuffa krigarbruden Clarisse (Leven Rambin); filmen hade blivit betydligt bättre om hon hade huvudrollen.

Den första filmen bjöd på ett helt koppel med storstjärnor; förutom Brosnan såg vi Uma Thurman, Sean Bean och flera andra. Inga av dessa återkommer. Stanley Tucci har en liten roll, och Antony Head från BUFFY OCH VAMPYRERNA spelar kentaur. Regissör är en som heter Thor Freudenthal - hans namn är nog det bästa med hela filmen. Det låter ju nästan som dr Freudstein från THE HOUSE BY THE CEMETERY!

Filmens tonåriga hjältar är inte så unga som det verkar. Lerman har hunnit bli 21, medan den väna Annabeth (Alexandra Daddario från TEXAS CHAINSAW MASSACRE 3D) är 27.

Jag har inte så mycket mer att säga om den här rullen. Därför sätter jag punkt här.

(Biopremiär 21/8)

TOPPRAFFEL! sörjer: Elmore Leonard

Författaren Elmore Leonard har satt punkt efter 87 år. Jag sitter här och tittar på hans filmografi och konstaterar att han är inblandad i betydligt fler filmer än jag trodde. Jag är nog inte ensam om att främst associera Leonard med deckare och thrillers, och då främst 90-talsproduktioner som GET SHORTY, JACKE BROWN och OUT OF SIGHT - men Leonard får nog främst sägas vara westernförfattare. Han debuterade 1951 med en westernnovell i pulptidningen Argosy, och två år senare sålde han sin första roman. Han fortsatte att skriva mängder med pulp fiction under 50-talet, men med tiden gav han sig även på filmmanus.

Bland de filmer som bygger på böcker av Elmore Leonard, eller vars manus författats av honom, hitter vi klasiker som 3:10 TILL YUMA (som ju filmats två gånger), HOMBRE, JOE KIDD, MR MAJESTYK, STICK, DÖDLIG FÄLLA, och bortglömda saker som DEN SJÄTTE DÖDSSYNDEN, BE COOL och KILLSHOT. Jag konstaterar att det var Elmore Leonard som låg bakom de tre TV-filmerna i DESPERADO-serien; jag hyrde de här på video åren runt 1990 och minns att jag verkligen gillade dem - men jag har inte sett dem sedan dess.

Elmore Leonard vägrade att använda ordbehandlare. Han skrev sina böcker för hand och renskrev dem sedan på skrivmaskin.

ELMORE LEONARD

1925 - 2013

R.I.P.

TOPPRAFFEL! sörjer: Ted Post

Häromdagen satt jag och tittade på trailers på Trailers from Hell, en sajt där olika mer eller mindre kända regissörer kommenterar just trailers. Under trailern till MAGNUM FORCE, den andra Dirty Harry-filmen, berättas det att det under inspelningen skar sig rejält mellan Clint Eastwood och regissören Ted Post. Av ett märkligt sammanträffande har Ted Post nu dött 95 år gammal.

Ted Post började sig bana med att regissera teater och revyer, innan han gav sig på TV och då främst westernserier. Han gjorde sin första långfilm, THE PEACEMAKER, 1956, men koncentrerade sig på TV. Under 1950 och -60-talen regisserade han avsnitt av PERRY MASON, STEVE CANYON, THE RIFLEMAN, THE WESTERNER, WAGON TRAIN, THE VIRGINIAN, GUNSMOKE, RAWHIDE och THE TWILIGHT ZONE - för att bara nämna några serier. Från RAWHIDE plockade Post Eastwood, som 1968 spelade huvudrollen i HÄNG DOM HÖGT; en film som var något slags pastisch på spaghettiwesterns, gjord innan Sergio Leones filmer slagit i USA.

På 70-talet gjorde Post BORTOM APORNAS PLANET, skräckfilmen THE BABY, MAGNUM FORCE, krigsrafflet GO TELL THE SPARTANS, samt avsnitt av till exempel BARETTA, COLUMBO och DE FATTIGA OCH DE RIKA. Under 80-talet slog Post ner på takten, bland hans få regiuppdrag hittas pilotavsnittet till CAGNEY & LACEY. På 90-talet låg han bara bakom två filmer; Michael Dudikoff-rullen THE HUMAN SHIELD från Cannon, och ett drama som heter 4 FACES, som blev Ted Posts sista film.

TED POST

1918 - 2013

R.I.P.

Bio: Hokus pokus Alfons Åberg

Bilder copyright (c) Nordisk Film
Förra året fyllde Alfons Åberg 40 år. Jag har aldrig någonsin läst en Alfons Åberg-bok. Jag har aldrig fått någon uppläst för mig. Jag har aldrig sett den animerade TV-serien - inte mer än korta snuttar. Jo, hör jag Björn Gustafson (den riktige, inte den unge komikern) prata sävligt associerar jag till dessa snuttar. Kanske för att folk brukar parodiera detta.
Redan som barn tyckte jag att Alfons Åberg verkade extremt tråkigt - och det var fult tecknat. Jag gillade ju Hergé och Dick Giordano redan som liten kotte. Dessutom inbillade jag mig att lille Alfons var cancersjuk eller något, med sin rakade skalle. Men vardagliga berättelser med platta, simpla bilder anses ju vara bra för små barn.
Nu kommer den första animerade långfilmen om Alfons Åberg - och den är norsk! Albert Åberg heter han i Norge. Jag antar att "alfons", precis som i Danmark, betyder "hallick" på norska. Fast självklart är den här filmen, som regisserats av Oscarbelönade Torill Kove, dubbad till svenska. Dock är det inte Björn Gustafson som berättar.

Som så ofta är fallet med sådana här filmer, kan jag omöjligt recensera HOKUS POKUS ALFONS ÅBERG. Dels beror det på att jag i det här fallet tyckte att handlingen var fullkomligt ointressant för mig som vuxen karlslok; Alfons vill gärna ha en egen hund och han träffar på en magiker. Men främst kan jag inte uttala mig, eftersom jag somnade efter tjugo minuter. Tecknad barnfilm i sävligt tempo för mig alltid att somna.
Utseendemässigt ser det ut precis som i böckerna. Det är färgglatt. Och det är platt. Georg Riedels ledmotiv återanvänds och Timbuktu har skrivit nya låtar. Ane Brun tutar också i luren.
Jag kan inte betygsätta den här, så låt ungen själv skriva sitt betyg på strecket härunder:




___________________________________________________

(Biopremiär 23/8)

-->

Bio: We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks

Foton copyright (c) UIP Sweden
Nu blir det politik här på TOPPRAFFEL! - eller, nja, det vet jag inte om det blir. Jag försöker undvika politik här. Politik har inte med TOPPRAFFEL! att göra och alldeles för många filmskribenter låter sina politiska åsikter hamna i vägen. Och då blir det rätt tråkigt. För att inte tala om oanvändbart för många biobesökare.
Dokumentären WE STEAL SECRETS: THE STORY OF WIKILEAKS av Alex Gibney får en ovanligt bred release i Sverige för att vara en dokumentärfilm. Om den kommer att fylla salongerna återstår att se. Som titeln mer än antyder handlar filmen om WikiLeaks historia - men en bättre titel vore THE RISE AND FALL OF JULIAN ASSANGE. Fast Assange får kanske anses vara synonym, med WikiLeaks.
Assanges webbsida WikiLeaks blev förstås världskänd över en natt efter att den mobbade soldaten Bradley Manning läckt ut den där videoupptagningen där en amerikansk helikopter mejar ner oskyldiga människor, däribland reportrar. Assange skapade sig en karriär på att offentliggöra hemligstämplade dokument. Videon med massakern var förstås en ögonöppnare, det var nog bra att denna läckte ut - men! Det finns trots allt en orsak till att dokument är hemligstämplade och inte får visas för allmänheten. I de flesta fall handlar det om rikets eller nationens säkerhet. Det finns alldeles för många dårar därute. Att stjäla och offentliggöra hemligheter bara för att man kan och leka anarkister är i längden riktigt korkat. I synnerhet om det främst görs för att klättra på karriärstegen.
Julian Assange ser ut som en korsning mellan Hans Wiklund, Emil i Lönneberga och en Gestapoofficer. Och han är extremt osympatisk. Jag har svårt att förstå att folk har gjort den här killen till något slags hjälte. Assange är egotrippad och framför allt är han en jävla hycklare. Som bekant blev han anklagad för två våldtäkter i Stockholm och har sedan dess häckat i husarrest i diverse länder. När reportrar rotar i fallet och i Assanges förflutna blir han skitförbannad, för självklart vill han inte få sina egna hemligheter avslöjade och offentliggjorda. Han verkar mest intresserad av att få glassa och ragga brudar, och han har några ungar med olika kvinnor i olika länder.

Enligt några av Assanges tidigare medarbetare är mycket av det Assange hävdar rent påhitt - som att de övervakades när de satt på Island och jobbade med sajten. Där fanns inga gömda spioner enligt medarbetarna. Och Assange blev alltmer paranoid. Assange har de senaste åren försökt samla in pengar till sin verksamhet, men i realiteten går pengarna till Assange själv och hans rättegångskostnader. En av de svenska tjejerna som ska ha våldtagits medverkar (maskerad!) och låter betydligt mer övertygande än de som hävdar att det hela är en komplott av CIA för att stoppa WikiLeaks.
Å andra sidan låter de otroligt mediavana föredetta CIA-männen som uttalar sig oerhört övertygande; de är vältaliga och ger ett trevligt intryck - och kan säkert få de dummaste lögner att framstå som dagens sanning.
WE STEAL SECRETS är en intressant film, men den håller på över två timmar och består till större delen av talking heads. Det hela blir alldeles för pratigt och det känns långt.
Men det är inte utan att jag undrar vad Assangeanhängarna tycker om det här.
... Och av en ren tillfällighet har den för förräderi fängslade Bradley Manning alldeles nyligen gått ut med att han är ledsen för det han gjort. Och genast har det börjat spekuleras i om att han känt sig tvingad att be om ursäkt för att få straffet lindrat.

(Biopremiär 23/8)

-->