Bio: Monsters University

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
HITTA NEMO och UPP i all ära, men jag har alltid tyckt att MONSTERS, INC. är Pixars bästa och roligaste film. Nu har jag förvisso inte sett den sedan den kom 2001, men jag minns den som väldigt, väldigt kul.
Här har vi en senkommen uppföljare (en stor del av målgruppen var inte ens född 2001!) som inte helt oväntat blivit en fläskig kassapjäs i USA, där den hade premiär förra månaden. Men den fick inget vidare bra kritik därborta i Amerika.
När jag bänkade mig för att se MONSTERS UNIVERSITY var jag fullt medveten om att jag skulle få se en betydligt svagare film än originalet - men jag hade verkligen inte förväntat mig att filmen skulle vara så här svag.
Regissören Dan Scanlon är ny, men flera av figurerna från förra filmen är tillbaka - om än i yngre tappning. Det hela börjar med att den lille mobbade huvudfotingen (eller vad han nu är) Mike Wazowski går på lågstadiet och med klassen gör studiebesök på Monsters , Inc. där skrämmarna jobbar - de där viktiga monstren som samlar in barnskrik, vilket behövs för att monstersamhället ska fungera. Lille Mike bestämmer sig genast för att han ska bli en skrämmare när han blir stor.

En del år senare börjar så Mike på univesitetet där han tänker utbilda sig till just skrämmare. Här lär han känna den store och ludne Sully, eller James P Sullivan, som han egentligen heter. Sully är son till en legendarisk skrämmare och tror att allt ska gå enkelt, men så är inte fallet.
På universitetet huserar de vanliga grupperna - eller klyschorna: de buffliga, kaxiga och elaka killarna i den hippaste skolklubben; de spända brudarna; de mobbade nördarna. De sistnämndas klubb heter Oozma Kappa och de, enlige de coola killarna, mesiga och töntiga Mike och Sully hamnar förstås hos nördarna. Och eftersom det här är en amerikansk film, handlar det om riktiga nördar - här i Sverige har ju ordet kapats och används som något positivt; om en bankdirektör är specialintresserad av opera kan han säga "Jag är operanörd". Vilket förstås är en skitdum utveckling.

Nå. Vad som sedan händer är förstås att Mike och hans nya kompisar måste hävda sig. Det hålls tävlingar och grejor, och de måste bevisa att de också duger trots att de är så små, rara och bortkomna.
... Och det här är inte speciellt roligt. Det är nästan så att jag vill gå så långt att jag påstår att MONSTERS UNIVERSITY inte är rolig alls. Åtminstone inte för mig i egenskap av vuxet karlskrälle. Småungar lär skratta åt filmen i vilket fall, de tycker säkert att figurerna ser skojiga ut. Men för min del räcker inte det. Att filmen utspelar sig i skolmiljö gör också att det hela känns mer barninriktat. Roligast i hela filmen är ett slags snigelliknande, superlångsamt monster som dyker upp i början - och efter eftertexterna.

Helen Mirren från CALIGULA gör rösten till den här typen.

Animationstekniskt är det här förstås utmärkt och 3D:n stör inte. För en gångs skull pressvisades filmen med engelskt originaltal, så vi fick Billy Crystal som Mike, John Goodman som Sully, Steve Buscemi som Randy, Alfred Molina gör visst ett monster, medan Helen Mirren ger röst åt en sträng dekanus. Men det hjälper inte så mycket. MONSTERS UNIVERSITY är rätt tråkig och jag höll på att nicka till ett par gånger.

(Biopremiär 31/7)

-->