Expressen den 30 september 1996

1996. Det är ju inte så längesedan, tycker man. Eller åtminstone jag. Fast det är ju trots allt sjutton år sedan, vilket är en hel del, och tänker man efter var ju faktiskt dagens trettioåringar med familj barn på den tiden.

Att 1996 är längesedan framgår tydligt när jag läser om denna, min 21:a, videokrönika ur Expressen.
John Travolta ansågs fortfarande vara coolast i Hollywood.
Man refererade fortfarande till PULP FICTION titt som tätt.
John Woo var fortfarande het och gjorde fortfarande filmer i Hollywood.
B-filmsbolaget PM Entertainment existerade fortfarande.
Anna Nicole Smith var fortfarande i livet.
Jag satt i styrelsen för Fantastisk Filmfestival, som nyss hade gått av stapeln för andra året - den legendariska årgången då Brian Yuzna, Torgny Wickman och Ole Søltoft gästade tillställningen.

Ärlighet varar längst

När jag var liten fick jag ärva farsans gamla grammofon, vilken jag kopplade till den ärvda radion, som säkert var från 50-talet. För att ha något att spela, fick jag ärva morsans gamla EP-skivor, även de från 50- och 60-talen. Doris Day, Hylands julskiva och Bill Haley. Med bland plattorna fanns även en eller ett par med Harry Belafonte, fast honom gillade jag inte.

Några år senare slog John Travolta igenom, och han såg ju rätt fräck ut, tyckte jag då. Belafonte och Travolta, vart vill jag komma med detta? Jovisst, till filmen "Vit som synden", som Sandrews nu släppt på video, i letterbox till på köpet, en film i vilken de båda herrarna medverkar.

"Drama/action" står det på omslaget. Nja, någon action är det väl knappast alls, även om Travolta viftar med en picka större delen av filmen, som handlar om en vanlig knegare, Travolta, som blir oskyldigt anklagad för att ha fluktat på chefens fru och därför avskedas. Därmed hamnar knegaren och hans familj på gatan.

För att ställa saker och ting till rätta, kidnappar Travolta sin forne chef, Belafonte, och försöker få pengar av honom. Fram till filmens down beat-slut släpar Travolta runt Belafonte i en massa slumområden, så att den rike chefen, som bor i en lyxvilla ska få sig en tankeställare.

Själva poängen med filmen, som för övrigt är producerad av Lawrence "Pulp fiction" Bender, är att rollspelet mellan svarta och vita är omvänt; den rike chefen är svart, den fattige knegaren är vit, svarta poliser misshandlar vita och så vidare.

Vad det är för mening med detta rollbyte vet jag inte riktigt, men det känns i alla fall rätt fräscht, då jag är otroligt trött på alla dessa filmer om de svartas hårda liv i USA.

Det märkligaste med filmen är dock att se Travolta som en "vanlig" människa, vilket är lite svårt i början, då han hela tiden ser ut att vara beredd att ta på sig en kostym, och säga lite coola saker. Filmen som helhet är inget speciellt, men den funkar bra på video, i synnerhet mitt i natten.

John Travolta kan också beskådas i John Woos "Broken arrow" (SF), som är ännu en besvikelse från Woo. När ska Hollywood börja utnyttja Woos talanger på riktigt? Han ska inte göra såna här high-tech actionrullar med militärer och grejer, även om "Broken arrow" som sådan är hyfsad och innehåller ett par kul scener - fast Christian Slater är usel och Travolta spelar över å det grövsta.

Nåja, i vinter släpper Egmont Woos pilotavsnitt till TV-serien "Once a thief", baserad på Hongkong-rullen med samma namn. Även om den är lite uddlös och har en trist hjälte, så ser den i alla fall ut som en Woo-film; gangsters i kostym som rör sig i slow motion vid känsliga ögonblick, och massor av så kallat double fisted gunplay.

Kors i taket! Nu har det hänt! Ett videobolag är ärligt på videoomslaget. Ivanliga fall brukar man skriva saker som "Direkt från USA:s topplista" om filmer som kanske gick in på 99:e plats och stannade där en kvart.

Men! På omslaget till "Skyscraper" (SF), ännu en skräpig actionsnurra från våra vänner på PM Entertainment, och med Anna Nicole Smith i huvudrollen, kan man inte bara läsa att det är en fartfylld B-film. Det står också - med stora bokstäver - att Anna Nicole troligen är en av världens sämsta skådisar!

Självklart stämmer det. Jag träffar fortfarande på Expressenläsare som, efter att ha läst min krönika om "To the limit" förra året, sett filmen och njutit av Anna Nicoles totala brist på talang.

Okej, nu finns det risk för att jag anklagas för att vara partisk, men när Fantastisk Film Festival 1996 (i vars styrelse jag sitter) hölls härom veckan, delades det ut priser, och det blev något av storslam för Scanbox. Juryns pris tilldelades Brian Yuznas "The dentist", som kommer på video i december, medan publiken röstade fram Christophe Gans" "Crying Freeman" som bästa film, och den släpps i januari nästa år. Båda från Scanbox. Ole Sltoft fick Jan-Olof Rydqvists minnesdiplom - och ta mig fan om det inte är Scanbox som sitter på "Tecken-filmerna"!