Bio: Tyskungen

Foton copyright (c) Nordisk Film
Here we go again ...
Ännu en svensk deckare, ännu en svensk TV-film som visas på stor duk, ännu en totalt ointressant och slätstruken dussinprodukt.
Jag har nämnt det åtskilliga gånger tidigare, men jag läser inte svenska deckare, jag har aldrig läst något av alla de där deckardrottningarna. Jag har sett några filmatiseringar och de har liksom inte lockat mig att plocka upp böckerna. Tvärtom. För mig är Camilla Läckberg bara ett namn  skvallerpressen.
TYSKUNGEN, i regi av Per Hanefjord, bygger på en bok av Camilla Läckberg. Läckbergs hjältinna heter visst Erica Falck (Troligen inte släkt med Johan Falk) och är framgångsrik författarinna. I några tidigare filmatiseringar, som jag inte sett, spelades Erica av Elisabeth Carlsson. Numera görs hon av Claudia Galle Concha. Hon ser inte precis ut som en biohjältinna, den här Erica Falck ser snarare ut som någon som sitter i kassan på Hemköp. Eller som vaktar sin unge medan denne gungar på en lekplats. Ericas snubbe är en polis som spelas av Richard Ulfsäter. Han har skägg.

Någon berättade att en anledning till att dessa deckardrottningar säljer så bra, är för att de innehåller så mycket vardagliga inslag de kvinnliga läsarna känner igen sig i. Därför släpar Erica Falck runt på en bebis under större delen av filmen. Vardagligt, joså, coolt och passande i en thriller, nej!
I TYSKUNGEN omkommer Ericas föräldrar i en spektakulär bilkrasch (där rök budgeten). Vid boupptäckningen upptäcker Erica att morsan burit på mörka hemligheter - hemligheter som går ända tillbaka till Nazityskland. En mystisk man klampar in i hemmet och påstår att han är Ericas okände bror. Erica slänger ut honom - och kort därpå hittas mannen mördad. Erica börjar luska i mordet och reder ut intrigtrådar om norrmän och nazister och oplanerade barn. Då och då dyker det upp mystiska män och kvinnor, och eventuellt är Ericas liv i fara. Och hela tiden har hon bebisen under armen.

Hanefjords film överraskar med en rad gamla fina skådespelare, som Per Myrberg, Lennart Jähkel och främst Jan Malmsjö; det är alltid trevligt att se den sistnämnda, och han skänker en viss tyngd åt det här. Även Amanda Ooms medverkar. Men i övrigt är det här ännu en svensk deckare gjord efter standardmall 1A. Filmfotot är platt och oinspirerat, hantverket rent allmänt är platt och oinspirerat, regi och dialog är platt. Claudia Galle Concha är alldeles för trist och charmfri i huvudrollen. I vanlig ordning har man smetat på standardiserad filmmusik, som ligger som en sövande blöd handduk över anrättningen. Tempot är saggigt, spänningen obefintlig.
Det finns ingen som helst orsak att se det här på bio.

(Biopremiär 28/6)