Jag är minsann inte den som sticker under stol med att jag sjunger Googles lovsång. Jag vet många som är rädda för Google; som tycker att de snokar, registrerar, spionerar, sätter sig över lagen och allt möjligt. Det gör de säkert - åtminstone till en viss del. Men jag har blivit helt beroende av företaget - och det är jag så nöjd med så. Bortsett från att jag förstås använder Google som sökmotor och kollar på Google-ägda Youtube, skriver jag alla artiklar och seriemanus i Drive (dock har Drive än så länge inget vettigt filmmanusprogram). TOPPRAFFEL! gör jag i sedan länge Google-ägda Blogger. Epostar gör jag med Gmail, som med bred marginal är det bästa epostprogram jag provat. Jag surfar mestadels med Chrome. Jag planerar min vecka i Googles kalender. Tack vare Google kommer jag åt i stort sett allt jag behöver; alla mina prylar, på vilken Internetuppkopplad dator som helst runt om i världen.
Visst - påsken 2010 fick jag mitt konto kapat och alla sparade mail (sedan fem år) och Googledokument raderades. Surt, men det hade jag kunnat råka ut för på vilken plattform som helst. Och lustigt nog upptäckte jag så sent som igår att, jösses, mina gamla försvunna dokument har återställts! Jag har ingen aning om när detta skedde, men plötsligt bara fanns de där igen.
Google är ett lika intressant som fascinerande företag. Ja, jag har läst Andreas Ekströms bok "Google-koden", och jag skulle inte ha något emot att se en långfilm om Google. Tyvärr är Shawn Levys (NATT PÅ MUSEET-filmerna, REAL STEEL) komedi THE INTERNSHIP den film jag vill se. Vince Vaughn har skrivit och producerat denna skrattbefriade komedi, i vilken han även spelar den ena huvudrollen.
Vaughn och Owen Wilson är Billy och Nick, två garvade försäljare; rappa i käften och "charmiga", som blir arbetslösa eftersom klockföretaget de jobbar går i graven ("Ingen använder armbandsur nuförtiden"). Luspanka försöker de hitta ett nytt jobb, och efter en stökig intervju får de två praktikplatser på Google, vilket kan leta till fast jobb där. Google anser de två överåriga och udda killarna (som inte kan mycket om datorer) som intressanta.
Praktikanterna delas in i grupper, vilka ska utföra en rad uppdrag, som att skapa en framgångsrik app och sälja in Google till företag. Billy och Nick paras ihop med några ungdomar som inte vill veta av de två gubbarna. Men gissa vad - de två äldre, erfarna gubbarna är ju precis vad gruppen, och ungdomarna, behöver. Dessa kids är nördiga, osäkra på sig själva, har inga vänner och så vidare. Självklart ser Billy och Nick till att ungarna ser på livet på ett helt nytt sätt och lever ut The American Dream. Samtidigt som de försöker bekämpa de konkurrerande praktikantgrupperna, främst den som leds av den vidrige Graham (Max Minghella). Nick lyckas även få ihop det med den i början så svårflörtade Dana (Rose Byrne), en av Googles fast anställda.
 |
| Eftersom Fox bara bjuder på en pressbild ur filmen, illustrerar jag med en skärmdump på hur det ser ut när jag bloggar här på Googles Blogger. |
Jag skrev ovan att detta är en skrattbefriad komedi. Nja, jag överdrev en aning där. Jag skrattade nämligen några gånger - åt främst de scener i vilka skådiar som inte är listade i eftertexterna medverkar. Will Ferrell förestår en madrassaffär och han är sanslöst rolig - liksom scenen. John Goodman är chefen för klockföretaget. Rob Riggle finns med i rollistan, han dyker upp i en liten roll som ett kräk som säljer permobiler och ligger med åldringar. Owen Wilson är kul i en scen där han äter middag med Rose Byrne och försöker bete sig som ett asshole. Och Byrne är ju så snygg att klockorna stannar och ridån skiftar färg.
... Men bortsett från detta är filmen hyfsat kväljande. Långt är eländet också, två timmar. En halvtimme för mycket.
Jag hade hellre sett en film om Will Ferrells och Rob Riggles extremt bisarra figurer. Det hade blivit en film att skriva hem om!
(Biopremiär 22/6)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar