Bio: Evil Dead (2013)

Foton copyright (c) Sony Pictures Sverige

Här är min korta recension av EVIL DEAD:

FUCK YEAH!

Här är min betydligt längre recension:

Av ganska uppenbara skäl var jag först oerhört avigt inställd till Fede Alvarez' remake på EVIL DEAD. Det är ju hädelse! Man gör inte en remake på EVIL DEAD. Möjligtvis en ny film i serien, men inte en nyinspelning. Det här är ju trots allt en av de filmer som betytt mest för mig och min karriär - Sam Raimis originalfilm från 1982* (som egentligen heter THE EVIL DEAD; med ett "The" först, alltså) är en av de filmer som fick mig att vilja göra film själv, och en film som inspirerat mig otroligt mycket - och som fortsätter att inspirera mig.

Första gången jag läste om Raimis film var hör och häpna i ett nummer av facktidningen Lärartidningen(!); de hade ett block om filmvåld och någon upprörd skribent hade sett den då antagligen purfärska EVIL DEAD någonstans, eller åtminstone hört talas om den. Den var ju inte släppt i Sverige. Det dröjde innan jag lyckades se filmen, men en dag hade en kompis (han vill vara anonym, men låt oss kalla honom "Tony Cronstam") fått tag på en piratkopia på VHS. Jag var verkligen på helspänn när jag stoppade in kassetten i spelaren. Jag hade hört och läst så mycket om filmen. Vad skulle jag få se? Skulle jag skita på mig av skräck?

Jag vet inte vilken generation den här kopian var - den var kopierad så många gånger att den inte bara var suddig som fan, den var även svartvit! Det var ju så på den tiden (vi pratar 1980-tal här); filmcensuren härjade hejvilt och vi tvingades leta upp filmer på de mest konstiga sätt i de mest osebara versioner. Men det spelade ingen roll att EVIL DEAD såg ut som skit - jag var trots detta hänförd. Och såg om den. Igen. Och igen. Och igen.

Tidningen till vänster är från 1982 och innehåller en artikel som gjorde djupt intryck på mig.
Numret till höger är det senaste.

Senare hade en annan kompis (han vill också vara anonym, så vi kallar honom "Mikael Tomasic") fått tag på en bättre kopia - i färg. Inte nog med det: denna kopia var dragen från en väldigt tidig print innan filmen döptes som, så i förtexterna stod det hör och häpna BOOK OF THE DEAD! Måste ha varit en extremt unik kopia. En tid senare släpptes EVIL DEAD officiellt på video i Sverige. I en version för folk som har bråttom. I stort sett allt våld var bortklippt, så filmen varade inte så länge - och den var fullkomligt obegriplig. Jag förstår inte hur de hade mage att släppa en så pass förstörd version.

Som bekant gjorde Sam Raimi två uppföljare till sin debutfilm, jag skrev ett flertal artiklar om Raimi till diverse tidningar, och på 2000-talet medverkade jag i ett par dokumentärer bland extramaterialet i den brittiska DVD-boxen med alla tre filmerna.

... Så ja, självklart sparkade jag bakut när jag hörde talas om den här nyinspelningen. Så här får man väl inte göra? Å andra sidan: jag gillar nyinspelningen av MOTORSÅGSMASSAKERN och jag tycker att den nya DAWN OF THE DEAD är bättre än originalet. Sam Raimi producerar fortfarande - åter tillsammans med Rob Tapert och Bruce Campbell - och jag har sett åtminstone en av de lovande kortfilmer Fede Alvarez gjort, som Raimi gillade så pass mycket att Alvarez fick jobbet. Alvarez, som är från Uruguay, långfilmsdebuterar med EVIL DEAD.

Sedan dök den beryktade "Red Band-trailern" upp på nätet - och jag förvandlades till en blodtörstig tonåring på nytt. Whoa! Det såg ju fantastiskt ut! Skoningslöst hårt. Snart började även recensioner att trilla in, och även om det fanns invändningar - främst mot skådisar och rollfigurer - var de flesta positiva. Ofta väldigt positiva, till och med.

EVIL DEAD börjar med en prolog i vilken en ung tjej, besatt av en demon, bränns till döds i en mystisk källare där mystiska människor läser högt ur The Book of the Dead. Därefter hoppar vi till scener som något så när känns igen från originalfilmen: fem ungdomar är på väg till en stuga i skogen. Fast den här gången åker de inte dit för att festa. En av dem; Mia (Jane Levy), är narkoman och ska avvänjas. De övriga fyra är Mias bror David (Shiloh Fernandez) med kompisar och flickvänner. Fast det dröjer inte länge innan Mia flippar ut och börjar klaga över en rälig stank. De upptäcker en lucka i golvet, klättrar ner i en stinkande källare, och där hittar de förutom en massa kadaver upphängda i taket även rummet där tjejen i prologen eldades upp - och så hittar de The Book of the Dead.

Den glasögonprydde Eric (Lou Taylor Pucci) kan förstås inte låta bli att läsa upp en urgammal besvärjelse ur boken, och då går det som det går. Man får verkligen skylla sig själv om man ger sig på sumerisk svartkonst. Ondskan vaknar till liv i skogen och far iväg mot stugan, där först Mia blir besatt av en demon, raskt följd av de övriga. Det enda sättet att stoppa ondskan är total lemlästning och the innocent shall suffer.

Självfallet är det omöjligt att inte hela tiden jämföra med originalfilmen. Ja, Raimis film är bättre. Den är mer uppfinningsrik, den är roligare, den besitter ett jävlar anamma. Ja, skådisarna i Alvarez' film är inga höjdare, men så kassa är de inte - inte jämfört med alla stiffa aktörer i en ordinarie svensk film. Rollfigurerna i remaken är inte heller några typer att hänga i julgranen, de är med undantag för Mia alla anonyma och personlighetsbefriade. Men allvarligt talat: det var rollfigurerna även i Raimis film, som inte heller den bjussade på högklassigt skådespeleri.

Men kom igen. Vem betalar runt hundra spänn och förväntar sig psykologiskt finlir när filmen heter EVIL DEAD och handlar om demoner i skogen? Förhoppningsvis ingen. Man går och ser EVIL DEAD för att få sig en dos fläskig skräck: kubikmetervis med blod, monster, brutal slakt och motordrivna verktyg (och stanna kvar tills eftertexterna rullat klart för cameon alla väntat på).
Och EVIL DEAD levererar. Med råge!

Det här är den hårdaste jävla skräckfilm jag sett på hur länge som helst! Satan, vad hård den är! Det här är inget man visar för småskolefröknar, frikyrkopastorer och Julie Andrews-klubben. När EVIL DEAD går igång, och det dröjer inte länge, är det ingen hejd på det. Till skillnad från Raimis film, är Alvarez' tolkning helt humorbefriad. Här finns heller inga digitala effekter - enbart så kallade "practical effects", vilket gör slaktandet snaskigare och geggigare än brukligt i skräckfilm av idag. Effekterna är kanske inte lika charmiga som tidigare; men de är självklart väldigt mycket bättre. Händer och armar slits av, glasskärvor huggs in i kroppar, en spikpistol kommer väl till användning, för att inte tala om den obligatoriska motorsågen. Vid ett tillfälle till och med regnar det blod från himlen.

Är det här spännande? Är det otäckt? Ärligt talat vet jag inte. Jag är liksom inte en sådan som brukar bli skrämd av skräckfilmer. Men EVIL DEAD rockar utan like. Jag kan ju inte sitta här och låtsas vara kritiskt och klaga på handlingen och skådisarna, när jag egentligen helst ville göra vågen framför bioduken. Det här är ett blodbad som verkar vilja sätta något slags rekord i massivt splatter. Fan vet om inte Fede Alvarez lyckats. Mitt betyg på EVIL DEAD är ganska självklart detta:

 

*THE EVIL DEAD spelades in mellan 1979 och 1981, och såldes på AFM och i Cannes 1982.

(Biopremiär 10/5)