TOPPRAFFEL! sörjer: Jess Franco

I slutet av 1980-talet hade Tim Lucas en avdelning i varje nummer av tidningen Gorezone; "The Video Watchdog". Detta var innan The Video Watchdog blev en tidning. Det var här jag första gången läste om spanjoren Jesús Franco Manera, född 1930 i Madrid, bättre känd som Jess Franco, och med drivor av pseudonymer i rockärmen. Lucas' artikel illustrerades med en massa gamla filmaffischer och videoomslag, samtliga såg väldigt lockande ut och de såg rätt udda ut - Lucas påpekade att man vet att man kommer att uppleva något extra när det på omslaget står att REVENGE IN THE HOUSE OF USHER är "Edgar Allan Poe's classic tale of terror", medan illustrationen visar en man hållande en borrmaskin. Omslaget till A VIRGIN AMONG THE LIVING DEAD var hur läckert som helst.

A Virgin among the Living Dead

A VIRGIN AMONG THE LIVING DEAD blev också den första Jess Franco-film jag såg. Jag minns att jag satt i mörkrummet på reklambyrån där jag jobbade och gick igenom en lista på begagnade brittiska hyrfilmer till salu. Det kan ha varit 1988 eller '89 och jag kände igen titeln från Gorezoneartikeln. A någon anledning minns jag att jag åt kolasnören när jag såg filmen - och tyckte att den var skitdålig. Men fascinerande. Och då var det dessutom "fel" version jag såg. Franco gjorde filmen 1973 - men i början av 80-talet, under zombievågen, fick distributören Eurociné för sig att klippa in zombies i filmen. Den anlitade Jean Rollin, som självklart fullkomligt ointresserad filmade några fåniga zombiescener, som sedan stoppades in i några drömscener. Detta kände jag inte till när jag såg filmen, detta var dessutom innan jag upptäckte Jean Rollin; en av mina favoritregissörer, och när jag i mitt lokal-TV-program BIZARRT PÅ VIDEO skulle visa klipp ur en typisk Jess Franco-film, gjorde jag tabben att visa Rollins scener ...

Det gick en massa rykten om Jess Franco. Ofta hittade folk bara på saker, eller drog till med sådant de hade läst i artiklar om honom. Det kunde det hända att även jag gjorde en gång i tiden. Som att Franco använde zoomlinsen som en trombon. Vilket är en sanning med modifikation - och när tekniken förekommer är den inte av ondo.

Enligt IMDb regisserade Jess Franco 199 filmer. Jag har ingen som helst aning om detta stämmer. Ett flertal av hans filmer finns i olika versioner, en del av dessa skiljer sig radikalt från varandra - ska man räkna in dessa olika versioner? Själv har jag bara - "bara" - sett några dussin av Francos filmer, 30-40, kanske.

Jess Franco regisserade sin första långfilm 1959; en komedi som hette TENEMOS 18 AÑOS och som jag inte har sett. Genombrottet kom 1962 med skräckfilmen THE AWFUL DR. ORLOF. Georges Franjus film DE BESTIALISKA (LES YIEUX SANS VISAGE, 1960) hade gjort stort intryck på Franco och han gjorde en variant på temat; galen vetenskapsman och vanställd dotter - ett tema Franco skulle återkomma till åtskilliga gånger, liksom figuren Orlof (eller åtminstone namnet Orlof). I den här filmen fick vi även se amerikanen Howard Vernon, som sedan återkom i var och varannan Jess Franco-film.

The Awful Dr. Orlof

THE AWFUL DR. ORLOF är en bra film; ganska klassisk och stämningsfull med sitt svartvita, vackra foto. Filmen skiljer sig en hel del från de filmer och den filmstil Jess Franco inom kort skule göra sig känd och beryktad för. I början handlade det om förhållandevis traditionella skräckfilmer och thrillers. KORTEN PÅ BORDET (CARTES SUR TABLE/ATTACK OF THE ROBOTS) med Eddie Constantine, DIABOLICAL DR. Z, festliga serieäventyret LUCKY THE INSCRUTABLE - men från och med 1968 börjar han att ägna sig åt sina passioner: sex, jazz och skräck (och han älskade även gourmetmat). Ibland var för sig, ibland i kombination. Som jazzmusiker hade Jess Franco samma fria inställning till filmskapande och han förvandlades snabbt till en egensinnig och flyhänt - ibland alltför flyhänt - exploitation- och sexploitationregissör. En intressant och lite lustig detalj är att stilen i Francos filmer ofta beror på vilken producent och studio han för tillfället arbetade för.

1968 kom den läckra Adrian Hoven-produktionen NECRONOMICON (SUCCUBUS) med Janine Reynaud och Jack Taylor; ytterligare två skådisar som återkom i flera Francofilmer, i synnerhet Taylor. Parallellt med Hoven gjorde Franco en rad filmer för den mytomspunne och lika egensinnige brittiske producenten och manusförfattaren Harry Allan Towers, och under de här åren fick vi filmer som THE BLOOD OF FU MANCHU, SADISTEROTIKA, THE GIRL FROM RIO, JUSTINE, KISS ME MONSTER, EUGENIE med Marie Liljedahl, och COUNT DRACULA (1970) med Christopher Lee, Herbert Lom, Klaus Kinski, Jack Taylor och Soledad Miranda. Filmen påstods vara Stokers roman trogen, men är väldigt utskälld - orättvist så. Själv håller jag filmen som en av mina absoluta favorit-Draculafilmer.

Det här var relativt påkostade filmer, men med start 1971 började Franco att samarbeta med andra producenter och stilen blev mer personlig. 1971 kom hans kanske mest kända och populäraste film; VAMPYROS LESBOS med Soledad Miranda och Ewa Strömberg, en väldigt läcker och galen liten film.

Den vackra Soledad Miranda var Jess Francos musa, men när hon tragiskt omkom i en bilolycka fick Franco se sig om efter en ersättare. Valet föll på den exibitionistiska Lina Romay, som gick bort i februari 2012. Romay kunde vi se i till exempel FEMALE VAMPIRE; en film som jag skaffade under titeln THE BAREBREASTED COUNTESS, och som finns i flera olika versioner - däribland en hårdporrversion. Under 1970-talet började nämligen Franco att även ägna sig åt porr - ibland renodlad, ibland inte.

Under andra halvan av 1970-talet och en bit in på 80-talet tillhörde Jess Franco den schweiziske exploitationproducenten Erwin C Dietrichs stall. Bland dessa filmer hittar vi fängelsefilmer som BARBED WIRE DOLLS och den fräna JACK THE RIPPER med Klaus Kinski. Dietrich hävdar att det var Jess Franco som uppfann det Lars Von Trier senare döpte till Dogma '95. Skillnaden var att Franco använde sig av tekniken av budgetskäl.

I början av 1980-talet hamnade Jess Franco - inte helt oväntat - hos Eurociné; Frankrikes främsta B-filmsproducenter, och vi fick verk som kannibalfilmerna DEVIL HUNTER och CANNIBALS, zombierafflet OASIS OF THE LIVING DEAD, och en rad sleazy sexfilmer.

I slutet av 80-talet och under större delen av 90-talet höll Jess Franco lite lägre profil. Han gjorde fortfarande mängder av filmer (1989 kom det en krigsfilm med Mark Hamill!), men långtifrån lika många som förr om åren. Vad som hänt nu var att han hade blivit en uppmärksammad kultregissör med mängder av hängivna fans - detta bland annat beroende på entusiaster som ovannämnde Tim Lucas. Vissa av dessa fans hjälpte Franco att producera nya filmer, ett par fans hade till och med egna distributionsbolag som släppte filmerna på DVD. Dessa nya filmer var billigare än någonsin - och skräpigare än någonsin. Oftast inspelade på video, slarvigt ihopspikade; jag har inte sett så många av de här, men de ser i de flesta fall ut som filmer gjorda av någon som aldrig tidigare gjort film.

Förklaringen till det sistnämnda var säkerligen att Jess Franco var gammal och sjuk. Franco har alltid sett bisarr ut, men i de intervjuer jag sett med honom, gjorda de senaste tio-tjugo åren, har han sett riktigt risig ut. Tandlös och hopsjunken. En skugga av sitt forna jag.

Jag gillar långtifrån allt av Jess Franco. Tvärtom, många av filmerna är närmast osebara. Men när han är som bäst är han verkligen bra. Och oavsett vad man tycker om honom och hans filmer, är det en fascinerande man och ett fascinerande filmarv. Jess Franco var väldigt betydande inom den europeiska B-filmen. Han var inspirerande. Historierna om honom är otaliga. Han kommer att bli ännu mer mytomspunnen än han redan är.

Jess Franco avled på morgonen den andra april 2013, han skulle fylla 83 nästa månad.

Han kommer verkligen inte att glömmas bort!

JESS FRANCO

1930 - 2013

R.I.P.