Bio: Studentfesten

Foton copyright (c) Atlantic Film

Oj. Wow. Jösses. Jag tror att den har anlänt: årets konstigaste svenska film. När jag slog mig ner för att se STUDENTFESTEN hade jag ingen aning om vad jag skulle få se. Jag hade inte hört eller läst någonting alls om den här filmen. Och jag satt och gapade i en och en halv timme och undrade vaffan det var jag tittade på.

STUDENTFESTEN är dock konstig på ett helt annat sätt än till exempel SOUND OF NÄVERLUR och SEAN BANAN INUTI SEANFRIKA. Den här gången handlar det om en "riktig" film; en film med handling och skådespeleri. Men det hela är så fruktansvärt ... fel!

STUDENTFESTEN är regisserad av Simon Sandquist. Eftersom jag inte kände igen namnet kollade jag upp honom och konstaterar att han tidigare gjort den vissna DEN OSYNLIGE med Gustaf Skarsgård, som senare kom i en amerikansk version, och några år senare gjorde han POSSESSION med Sarah Michelle Gellar. Jag noterar även att han är född 1973. När debuterande manusförfattaren Gabriel Niklasson är född vet jag inte, men jag gissar att han är ungefär jämngammal med Sandquist. STUDENTFESTEN utspelar sig nämligen 1994. Det finns ingen som helst anledning till att den utspelar sig 1994, det är fullkomligt irrelevant, dessutom tar det runt en kvart innan man upptäcker att det ska föreställa Sverige för nitton år sedan. Jag gissar att året valts eftersom upphovsmännen tog studenten ungefär då.

Vad de här pojkarna försökt göra är en typisk amerikansk tonårskomedi från 1980-talet. SVENSEXAN, FIRA MED FERRIS, FÖRÄLDRAFRITT - you know the drill. Sandquist och Niklasson satt säkert och liksom jag kollade på drivor av sådana filmer när de växte upp. Varför inte göra en likadan film? Idag. I Sverige. På svenska. Samma typ av handling som i de gamla amerikanska filmerna. Samma persongalleri. Det låter väl som en bra idé?

Nej, det gör det inte.

Den här filmen känns ungefär som en orkester som genomgående spelar låtarna aningen ur takt.
Handlingen lånar friskt från THE WEDDING CRASHERS och en massa andra filmer. Anastasios Soulis är 22-årige Rasmus, en gitarrlärare vars stora kärlek Klara (Anna Åström, som snart möter Gustaf Skarsgård i VI efter manus av Jens Jonsson - trailern är full av nakenscener) dumpar honom när hennes för Rasmus okände pojkvän plötsligt kommer hem från USA. Dessutom ska Klara ta studenten.

Rasmus har en gift, mustaschprydd kompis som kallar sig Frans (Henrik Lundström), som är något slags lyxlirare och glidare. Han har skaffat en skåpbil som han inrett med bar. Han har fått en fantstisk idé: på Lidingö, där de bor, tar en farlig massa brudar studenten. Dessa kommer att ha en farlig massa fester med goda viner, god mat och en massa brudar man kan ragga upp och hångla med. Tillsammans med en tredje kille, Ian (Filip Berg), tänker de åka runt till så många fester som möjligt, låtsas att de känner studentskan, och festa järnet. De anlitar Ians sextonårige lillebror "Mister" (Edvin Endre) som chaufför. Således stämmer inte filmens titel - den borde lyda STUDENTFESTERNA.

Redan från start klantar de till det och får en trio klantiga poliser (Kjell Bergqvist, Björn Starrin och Martin Preisler) efter sig. Därefter stökar de till det ännu mer, och några märkliga militärer vill också nita trion. Eller kvartetten, om man räknar in Mister.

Precis alla standardinslag och klichéer finns med i STUDENTFESTEN. Fylla, droger, jakter, komiska slagsmål, sex, missförstånd, en annan brud som faller för Rasmus, och som strössel på grädden på moset: en scen där Rasmus beväpnad med elgitarr kliver upp på en scen för att framföra en låt (Pelle Almgrens "Om och om igen") för att åter vinna Klaras hjärta.

Det går inte att tycka illa om STUDENTFESTEN. Den är gjord med hjärta, med kärlek till genren. Men det här funkar inte alls och det blir bara konstigt. Varför har den här filmen gjorts? Vilka riktar sig filmen till? Känner dagens tonåringar till de amerikanska motsvarigheterna som kom långt innan ungarna föddes?

Även Johannes Brost och Thomas Hedengran medverkar - jag gissar att de och Bergqvist och Starrin tackat ja till sina småroller för att få stålar till en Thailandsresa eller något.

Nästan ingenting i filmen är roligt. Okej, Björn Starrin är lite skojig, men i övrigt är det åt helvete med tajmingen. Jo, jag förstår vad som ska vara kul. Jag vill att det ska vara kul. Men skrattade jag? Nej. Kanske någon enstaka gång. Som sagt: jag satt mest och stirrade på duken, häpen över det jag fick se.

En intressant detalj med filmen som en del yngre tittare kanske reagerar på, är att världen den utspelar sig i är ganska radikalt annorlunda än dagens Sverige. Många av dagens standardinslag i svenska filmer saknas helt. Här finns inga invandrare - jag tror inte att jag noterade en enda. Här finns inga queer-inslag - med ett undantag: två hotta brudar som hånglar med varandra. Inga är piercade och tatuerade. Alla tjejer är söta och ser ut att lukta gott - förutom en som är fet och örfilar en snubbe som inte tänder på henne. Huvudpersonernas grabbiga beteende kan nog verka udda idag. För min del känns det rätt naturligt; så var det när jag var ung på 80-talet. Jag och mina dåvarande vänner skulle säkert inte tacka nej till en partybuss; på den tiden gick det mesta ut på att ha kul. STUDENTFESTEN berättas helt ur killarnas synvinkel och folk kommer säkert att anse filmen vara sexistisk och fördomsfull. Sådant struntar jag i så länge det är roligt - men det här är alltså inte roligt.

Man misslyckas till och med få till de i en scen där en ponny råkar snorta kokain till "Cotton-eyed Joe" med Rednex. De flesta skådespelarinsatserna är kassa och påminner om studentspex, och ofta hör man inte vad folk säger, men om inget annat är filmfotot helt okej.

Hade STUDENTFESTEN kommit 1985 och varit amerikansk hade jag säkert älskat den. Men nu är det 2013 och filmen är svensk. Min ålder hör inte hit.

Så, vad sätter jag för betyg på det här? Jag vet inte. Jag har grunnat på detta i flera dagar nu. Äh, jag drar till med detta specialbetyg:

(Biopremiär 19/4)