Bio: Renoir

Foton copyright (c) TriArt Film
Avdelningen för boppar:
Det roligaste med Gilles Bourdos' RENOIR är att en ganska känd svensk kritiker blev så upprörd när han såg filmen i Cannes att han lämnade visningen. Maken till gubbsjuka hade han aldrig sett! En gammal gubbe sitter och målar unga, nakna töser och kameran smeker lustfyllt deras kroppar.
RENOIR är en skildring av en period i konstnären Pierre-Auguste Renoirs liv, snarare än ett drama - eller en biografi över hans liv och karriär. Vilket i just det här fallet är en nackdel. Filmen börjar år 1915 när "aktrisen" Andrée (det framgår inte riktigt varför hon kallar sig aktris) kommer cyklande i vackra provencalska landskap, på väg till den berömde konstnären Renoir. Hon är femton år (Christa Theret som spelar henne är tack och lov 22) och har fått höra att hon kan få arbete hos Renoir. Renoir (Michel Bouquet) är gammal och sjuk och sitter i rullstol. Hans hem är fyllt av kvinnor; pigor och släktingar (tror jag några var), lillpågen Claude Renoir springer också omkring där.

Andrée är liksom inte ful, och det dröjer inte länge innan hon börjar posera för konstnären, som ofta håller långa utläggningar om unga flickors silkeslena hud. En tag kommer sonen Jean Renoir (Vincent Rottiers) hem från kriget där han stridit och sårats. Tycke uppstår mellan Andrée och Jean. Jean vill återvända till kriget, men främst vill han göra film. En vän säger till honom att film inte är något för fransmän - "det är underhållning för massorna".

Och ... Ja, det är väl det hela. RENOIR är en ibland makalöst vacker film. Åtminstone för en frankofil som jag. Varma färger, underbara landskap, inspirerande miljöer. Filmen fick mig att längta dit. Jag vill också sitta där och dricka vin och äta ost. Och jag har absolut inget emot de frikostigt förekommande nakenscenerna. Varför skulle jag det? Tror ni att jag är dum i huvudet? Det är ju granna töser! Och jag är inte mer än en karlslok (och nog vore det konstigare om jag blev upprörd och lämnade salongen).
Men: filmen känns tunn och ytlig. Rollfigurerna är grunda. Jean Renoir är en riktig torrboll i filmen. Andrée är charmerande, men förblir ett mysterium. Konstnären själv är mest trist och konstig - på ett franskt arthouse-sätt. Replikerna är konstruerade och inget vidare naturliga - vilket säkert är ett medvetet grepp. Det blir lite mer poetiskt så.

Eftersom det inte finns något driv i berättandet, inget egentligt drama, upplever jag det här tyvärr som tråkigt och intetsägande. Fast vill man fly den besynnerliga, kalla svenska våren och uppleva Provence i två timmar fyller den nog en funktion.
Jean Renoir hamnade förstås vid filmen. Han dog 1979 i Hollywood som uppburen regissör. Andrée gifte sig med Jean, bytte namn till Catherine Hessling och blev skådespelerska. Även hon dog '79. Claude Renoir blev filmfotograf.

(Biopremiär 3/5)