Bio: Mama

Foton copyright (c) UIP Sweden
Kända människor i skräcksvängen har en benägenhet att sätta sitt namn på produkter de egentligen inte har så mycket att göra med. Wes Craven presents, Dario Argento presents, John Carpenter presents, och så vidare. Den välrenommerade Guillermo del Toro figurerar i alla möjliga skräcksammanhang. Senast var det väl med DON'T BE AFRAID OF THE DARK, vilken han förvisso skrev och producerade, och dessförinnan JULIAS ÖGON, som han bara producerade. På MAMA är han enbart verkställande producent, inget annat. Hans namn används mer eller mindre bara för att sälja filmen - samtidigt som det ska vara något slags kvalitetsstämpel. Och oavsett vem som skrivit och/eller regisserat filmerna, betraktas de som Guillermo del Toro-filmer.
DON'T BE AFRAID OF THE DARK, som efter att jag såg den på Malmö Filmdagar dumpades direkt på DVD i Sverige, är en rätt dålig film. Ska jag vara riktigt ärlig har jag invändningar mot de flesta av del Toros produktioner. Jag tycker att BARNHEMMET är väldigt överskattad - "var det allt?". Jag är inte överförtjust i de filmer han faktiskt regisserat själv. Så jäkla bra är väl inte PANS LABYRINT, jag undrade vad alla såg i THE DEVIL'S BACKBONE, och MIMIC är direkt dålig. Majoriteten av de här filmerna har flera saker gememsamt: de är förhållandevis påkostade, snygga, de är mer eller mindre bombastiska, och de har besynnerligt dåliga slut. De kan hålla bra under större delen av speltiden, men så plötsligt sabbas allt.

MAMA är regisserad av debutanten Andrés Muschietti, som skrivit manuset med sin, antar jag, fru Barbara, och jag hade vissa förväntningar på den här filmen. Trailern lovade gott och omdömena i USA var rätt okej. Dessutom innehar Jessica Chastain och Nikolaj Coster-Waldau huvudrollerna - två riktigt bra namn. Å andra sidan fick även DON'T BE AFRAID OF THE DARK bra kritik i Amerika ...
Coster-Waldau är Jeffrey, som alldeles i början av filmen skjuter sin fru och flyr tillsammans med sina två små döttrar. De kör av vägen, hamnar i en skog och hittar ett övergivet hus. Därinne har Jeffrey för avsikt att döda flickorna och sig själv, men innan han hinner trycka av, dyker det upp en kuslig varelse som attackerar honom. Redan här, innan ens filmtiteln visats, får vi se Mamas olycksbådande silhuett.
Jeffreys (tvilling?)bror Lucas slutar aldrig att leta efter sina brorsdöttrar, och efter några år påträffas de vid liv - de har bott i huset i skogen hela tiden, där de förvandlats till vildar, den minsta kan inte tala, och de hävdar att någon de kallar Mama tagit hand om dem. Flickorna får flytta hem till serietecknaren Lucas och hans sambo Annabel (Chastain), som spelar bas i ett rockband. Hon känner sig inte alls mogen att ta hand om barn - när hon introduceras ser vi henne tacka Gud för att hon inte är gravid.

Det funkar väl hyfsat med ungarna i huset, de accepterar Lucas och Annabel, men nog beter sig barnen märkligt, och det börjar snart att hända märkliga saker. De verkar inte vara ensamma i huset. Nej, självklart är de inte det. De har lyckats få med sig den övernaturliga varelsen Mama från skogen, och det här är inte världens snällaste spökmorsa.
MAMA börjar väldigt bra; det är stämningsfullt och dramatiskt, Lucas och Annabel är sympatiska, bra rollfigurer - även om det inte görs något av det faktum att han är tecknare. Men - Mamas spökliga upptåg sätter igång alldeles för snabbt. Och redan efter halva filmen får vi se henne i detalj. Därefter dyker hon upp mest hela tiden - alldeles, alldeles för ofta. Förvisso ser hon rätt cool ut; som något slags utveckling av alla de där japanska hårmonstren, men vad spelar det för roll när det blir overkill? Och precis som fallet är med alla del Toro-produktioner, är slutet rätt taskigt. Det är utdraget; det vill aldrig ta slut, och det är långsökt, fånigt och ospännande. Vilket är väldigt synd med tanke på att filmen som helhet är bättre än rådande skräckstandard.

Nu är jag förstås väldigt härdad. Jag tycker sällan att skräckfilmer är otäcka eller spännande. Jag hoppar sällan till. Och jag är ganska säker på att MAMA trots mina invändningar kommer att upplevas som kuslig och otäck av den unga målgruppen. I USA har filmen åldersgränsen PG-13, så man ska inte förvänta sig sex, våld, blod, chockerande scener, psykisk terror och svordomar.
Jessica Chastain är förresten till sin fördel i kort, svart hår; hon ger långtifrån samma bleka intryck hon brukar göra.

(Biopremiär 3/4)