Bio: Baikonur

Foton copyright (c) Njutafilms
Veit Helmer vann en fruktansvärd massa priser för sin film TUVALU från 1999. Året därpå besökte han Fantatisk Filmfestival i Lund, där TUVALU vann publikens pris. Jag minns inte så mycket av filmen, mer än att de var något slags stumfilm med korta repliker inslängda här och var. Jag tror att jag gillade den; den var nog rätt kul - men som sagt, jag minns inte. Och det säger väl en del om filmen. Det jag minns bäst av Helmers besök var att en ung funktionär tröttnade på honom och slog honom i huvudet med en PET-flaska.

Jag har inte sett Veit Helmers övriga filmer, men nu får hans senaste verk; den tysk-rysk-kazakstanska BAIKUNUR biopremiär. Baikonur är en kazakstansk stad vid den ryska gränsen. Här låg en gång i tiden världens första rymdstation och invånarna försörjer sig på att handla med gammalt raketbråte. I en hydda bor en kille som kallas Gagarin. Han har en amatörradio, och med hjälp av den kan han avgöra var nytt rymdskrot kommer att slå ner - det trillar nämligen fortfarande ner metallprylar lite då och då.
En rysk expedition beger sig ut i rymden i en raket, och i expeditionen finns en söt och svinrik fransyska, Julie, som betalat en svindlande summa för att få vara rymdturist. Gagarin ser henne på TV och blir förälskad. När sedan rymdexpeditionen inte går som planerat, har Gagarin världens flyt. Julie dimper ner mitt i byn och Gagarin lägger beslag på henne ...

De karga men färgstarka miljöerna i BAIKONUR är anslående och unika. Filmfotot är väldigt, väldigt flott. Men som helhet tycker jag att det här är lite ... irriterande. Visst finns här dialog, men den är förhållandevis knapp - folk pratar som i gamla serietidningar från den tiden man sket i att översätta all text och kortade repliker. En kollega kallar det här "Helan& Halvan-dialog" - folk säger bara det mest nödvändiga för att föra handlingen framåt. I övrigt är det alldeles för mycket teater, med betoning på pantomim. Kroppsspråk. De medverkande är visst samtliga amatörer.

Jag tycker inte att det här är så roligt. Eller romantiskt. Men det är för att jag inte gillar den här typen av filmberättande. Det blir lite för segt och lite för fjompigt.
Jag har inte så mycket att säga om det här. Men bilderna är onekligen tjusiga att titta på.

(Biopremiär 19/4)