TOPPRAFFEL! sörjer: Didier Comès

En stor nackdel med att Horst Schröders vuxenserieimperium rasade ihop, är att många av mina favoritserieskapare mer eller mindre försvann ur sikte. De från Frankrike och Belgien. De fortsatte förstås att producera serier i sina hemländer, men de översattes inte längre till svenska. Med lite tur kanske till danska eller engelska. Jag brukar besöka seriebutiker och botanisera när jag är i Frankrike, men min franska är för dålig för att jag ska kunna läsa ett seriealbum - och jag är för gammal för att bara titta på bilderna.

Den sjunde mars i år avled den belgiske serieskaparen Didier Comès, 70 år gammal.  Comès gjorde enormt intryck på mig när han publicerades på svenska på 1980-talet. Både som tecknare och berättare. Jag gissar att mitt och Mikael Tomasics album "Giallo" från 1994 har en del drag av Comès, med långa, tysta passager och något slags försök till poesi i berättandet. För min del var det nog omedvetet, det slog mig faktiskt först nu.

Vad som också slår mig just nu, är att jag faktiskt inte läst något av Comès sedan 80-talet. Ingenting alls. Comès publicerade tio album under sin karriär, och av dessa har jag bara läst fyra. Tre av dessa läste jag dessutom i omvänd ordning.
Första gången jag noterade namnet Didier Comès, var när Bild & Bubbla plötsligt började publicera recensioner av-, texter om- och hyllningar till den danska utgåvan av "Silence" (1980) - som i Danmark hette "Tavshed". Okej, nu minns jag inte om det handlade om så många texter i B&B, men titeln "Tavshed" hamrades in. Och jag läste att det enda Comès tidigare fått ur sig var en menlös och flummig science fiction-serie som i Sverige publicerats som "Den levande guden" och rubricerats med Ergun Vandrarens äventyr. Fler äventyr blev det aldrig för Ergun, men jag mindes att jag sett albumet någonstans.

1983 års "Salamandern" blev det första Comèsalbum jag läste. Det gick som följetong i Pox - fast det hade nog passat bättre i Epix. Tyckte jag i alla fall då. Oftast brukade jag låta bli att läsa de längre serierna till alla delar publicerats, men i fallet "Salamandern" gjorde jag ett undantag. Det var en fascinerande serie. Mystisk. Suggestiv. Fantastiskt bruk av svart och vitt. Comès befann sig någonstans i närheten av Hugo Pratt vad gäller stämningar, men befann sig i en helt annan genre.
Först därefter läste jag "Silence", publicerad direkt som album och med den inte helt oväntade titeln "Tystnad". Och minsann om jag inte hittade ett begagnat exemplar av "Den levande guden". Det här visade sig dock vara en relativt oläslig serie, en ganska typisk, fransk-belgisk sci-fi-serie av det slag folk som som Druillet snidade under 70-talet. Estetiskt tilltalande, men märkligt berättat och mest psykedeliskt flum.

Albumet "Eva" från 1985 fick mindre bra kritik, har jag för mig. Fast jag är inte säker. Själv gillade jag det. En långsam och stämningsfull thriller i samma andra som många av 70-talets Eurothrillers. Det fick mig att tänka på filmer som HOUSE OF PSYCHOTIC WOMEN och liknande filmer.
Dessa är de enda Comèsserier jag har läst. Vad som hände med hans tredje album "L'Ombre du corbeau" från 1981 har jag ingen aning om - varför kom aldrig det på svenska? Och efter "Eva" kom ytterligare fem album: "L'arbre-coeur" (1988), "Iris" (1991), "La Maison ou rêvent les arbres" (1995), "Les larmes du tigre" (2000) och "Dix de der" (2006). Jag googlar dem och hittar lite utdrag, och får förstås genast lust att läsa dem. Finns de månne tillgängliga på begripliga språk? Det är väl att önska för mycket att hoppas på att en svensk förläggare plötsligt och oväntat ger ut dem. Men man vet ju aldrig - vem hade förväntat sig att Kolik Förlag skulle ge ut Corto Maltese?
Men nu blir det i alla fall inga fler nya album signerade Didier Comès.

DIDIER COMÈS

1942 - 2013

R.I.P.