Bio: Lore

Foton copyright (c) Njutafilms

Filmer om andra världskriget finns det oräkneliga, man tycker sig ha sett alla tänkbara varianter på temat, alla aspekter, men ibland kommer det en film som visar något vi - eller åtminstone inte jag - sett tidigare. För 40 år sedan berättade Erwin C Dietrich i STRAFFKOMMANDO ÖST att Hitlers sista desperata försök att vinna kriget var att skicka nakna brudar till fronten. Fast det var nog bara hittepå. Tror jag.

Nu kommer Cate Shortlands australisk-tyska och betydligt mer realistiska LORE - en film som handlar om nazisternas barn. Kriget går mot sitt slut och femtonåriga Lore (Saskia Rosendahl) och hennes fyra småsyskon bor med sin överygade nazist till mor i ett stort, fint hus i Schwarzwald. Farsan är ute och slåss i kriget. Egentligen skulle jag nog inte ha något emot en film som bara handlar om detta, för det har jag verkligen aldrig sett: en film om glada, rika och välartade nazibarn som dansar och skuttar omkring i SOUND OF MUSIC-miljö. Men redan efter ett par minuter kommer den älskade fadern hem och sätter genast igång att elda upp foton och papper. Allt är över och de måste fly; de allierade är på väg.

De hinner inte speciellt långt innan Lores föräldrar börjar bråka. Morsan kallar sin make för ynkrygg och örfilar honom, och han sticker. Och snart beslutar sig även morsan för att ge sig iväg på egen hand. Lore lämnas ensam med de fyra småungarna - en av dem är bebis - i en stuga. Där får de klara sig bäst de kan, och i början går det bra - de får lite mat av en granne - men grannen tycker verkligen inte om den här nazistfamiljen och vill inte veta av dem. Och nog för att Lore är övertygad nazist, alltid. "Vår fader! Han är död, han är död!" gråter hon. "Är pappa död?" undrar syskonen. "Nej, nej! Führern!".

Lillbrorsan Günther är en riktig odåga och försöker stjäla mat från grannen, men blir påkommen, så då återstår bara att fly. Det är dags för en lång fotvandring till mormor i Hamburg - och nu blir det eländes elände.

Motgångarna staplas på varandra, och på färden får Lore och hennes sysken se saker de inte hade en aning existerade utanför deras lilla ankdamm i Schwarzvald. Det är död och förruttnelse överallt, och huvudpersonerna ser snart själva på gränsen till förruttnade ut. De flesta av de människor de träffar längs vägen vägrar att hjälpa dem. Men så stöter de på en judisk yngling som gömmer sig i en ruin, och motvilligt hjälps de åt och fortsätter färden tillsammans.

LORE har vunnit ett flertal filmpriser; oftast för Bästa film, på bland annat filmfestivalerna i Stockholm, Locarno och Hamburg, och jodå, det är begripligt. Det här är en film som vinner priser. LORE är en bra film, det är en stark film, framför allt är det en intressant film - just för att man sällan eller aldrig har fått se något om vad som hände med barnen till Ondskans imperium.

Men jag är inte hundra procent positiv till filmen. Jag blev inte så gripen som jag borde ha blivit. Och jag tror att det beror på att huvudpersonerna inte är sådär jättesympatiska. Lore förändras förvisso under resans gång, men ett bra tag tycker jag direkt illa om henne och hennes uppsyn - och syskon. Jag kände inte för att engagera mig i hennes öde.

Filmfotot är aningen mystiskt och det tog en stund innan jag vande mig vid det. Bortsett från att det är lite grynigt och handhållen kamera, känns det ofta som att fotografen står ett par steg för nära. Bildernas framing är lite märklig, och resultatet känns ibland klaustrofobiskt (jag trodde först att projektorn var felinställd). Cate Shortland gillar visst också att filma hur tovigt hår kammas ut. Vi får flera sådana scener.

Nästan alla manliga tyskar i filmen är fläskiga och har lätt groteska ansikten. Här finns till och med en yngre, fet tysk kille som är halt och linkar omkring med extra tjock sula på ena skon. Plus i kanten för det. Max Richter (WALTZ WITH BASHIR, DEN GRÖNA CYKELN) står för bra stråkmusik på soundtracket.

LORE är lite för lång (filmen, inte flickan), men väl värd att se.

(Biopremiär 8/3)