Bio: Kon-Tiki

Foton copyright (c) Nordisk Film
Tre män i en båt? Nej, men sex män på en flotte. Samtliga män iförda skyddsskägg.
Sommaren 1978 var jag i Norge för först gången. Närmare bestämt i Oslo med omnejd. Vill jag minnas. Fast jag minns inte alltför mycket. Jag kommer ihåg att jag fascinerades av en monter med Action Man-dockor (GI Joe-dockor, alltså) på centralen. Och så kommer jag ihåg att vi besökte Kon-Tiki-museet.
Där inne hängde det en stor val från taket. Fast det var ingen riktig val, den var gjord i plast, sa mina föräldrar. Ett litet nerköp, tyckte jag. Fast i andra ordalag. Och så fanns förstås Kon-Tiki där i egen hög person. Rättare sagt, en modell av Kon-Tiki. Bör det väl ha varit. Den riktiga flotten var nog inte i bästa skick efter resan.
Joachim Rønnings och Espen Sandbergs norska drama KON-TIKI Oscarnominerades som Bästa icke-engelsksråkiga film. Jodå, det här är ju en sådan där film som blir Oscarnominerad. Stor, episk, påkostad, baserad på verkliga händelser. Men för att vara en film om några våghalsar ute på djupt vatten, är KON-TIKI rätt grund. Så pass grund att flotten till slut strandar.

Pål Sverre Hagen är norske nationalhjälten Thor Heyerdahl, som hade en livslång fascination för vatten - i en prolog får vi se hur han som barn trillade ner i en vak. Därefter hoppas det till 1930-talet och Thor med frugan Liv (Agnes Kittelsen) spexar runt med infödingar på en exotisk sand. Thor verkar ha börjat tro på historierna om guden Tiki och blir besatt av tanken på att Polynesien inte alls är befolkat av folk som traskat dit från Asien. Nej, Thor tror att Tiki och hans mannar tog sig till Polynesien från Sydamerika - och de gjorde färden på en primitiv flotte. Därför ska nu Thor och ytterligare fem tappra män (Gustaf Skarsgård är en av dem) spika ihop just en sådan primitiv flotte som de sedan ska ta sig över Stilla Havet med. Det är vad jag kallar flottarkärlek!
Mediapådraget är stort när dessa käcka unga män iförda ljusa, sportiga kostymer ger sig ut på böljan den blå, för att spendera över hundra dagar på flotten.

Det största problemet med KON-TIKI är självklart att vi vet hur det går. De lyckas ju bevisa Heyerdahls teori. De kommer fram. Och alla överlever. Således blir filmen inte sådär jätteengagerande. Jag hade förväntat mig fler konflikter ombord; att man försökt sig på att göra något slags intrikat kammardrama av det hela, men det sker aldrig. Visst tröttnar några av männen - vars skägg växer exemplariskt - på den envetne Heyerdahl och börjar protestera, men det uppstår ingen större dramatik.
Plötsligt attackeras herrarna av hajar och då blir det lite rafflande. Nej, det uppstår ingen nagelbitarspänning, eftersom vi ju vet att ingen skadades, men ändå. Hajscenerna är snyggt gjorda.
Den här flottefilmen är förhållandevis flott gjord. Man har satsat på att göra något slags Hollywoodfilm. Men det hela blir rätt platt. Rollfigurerna är rätt platta. Och nej, det händer inte så mycket. Det är sex män på en flotte. Inga av dem är speciellt kul. När det hela är över undrar jag mest, jaha, och till vilken nytta var det här? Vad ville Thor Heyerdahl bevisa - egentligen? Vad var poängen?
Tyvärr förekommer det inget tiki room i filmen.
Plus för de stora skäggen.

(Biopremiär 22/3)