Bio: The Impossible

Foton copyright (c) Nordisk Film

Ibland undrar jag vad bolagen tänker på när de lanserar sina filmer. Tsunamikatastrofdramat presenteras som den sanna historien om hur en familj mot alla odds återförenas. Jaha? Men om vi redan från början vet att alla inte bara överlevde tsunamin, utan även hittade varandra - varför ska vi då sitta och titta på det här i två timmar?

Och sanningshalten är det lite si och så med. THE IMPOSSIBLE, i regi av Juan Antonio Bayona som gjorde den rätt överskattade BARNHEMMET, är en spansk film, och familjen den handlar om var spansk. Men för att funka bättre internationellt, har familjen nu blivit brittisk. Ewan McGregor och Naomi Watts är Henry och Maria, som julen 2004 flyger till Thailand tillsammans med sin tre barn. Väl där hinner de inte göra så mycket mer än att leka lite på stranden och hänga vid polen, innan tsunamin rullar in.

Maria och äldste sonen, trettonårige Lucas (Tom Holland) spolas iväg tillsammans och Lucas sliter som ett djur när han hjälper sin skakade mor i säkerhet. På vägen hittar och hjälper de även en liten svensk gosse. Det är eländes elände och blod, svett och tårar. Halvvägs in i filmen hoppar vi till Henry, som befinner sig någon helt annanstans tillsammans med de två minstingarna. Jag tänkte att, usch, hoppas att vi nu inte får se en skildring av hur han överlevde; det må ha gått dramatiskt till, men oj, vad tjatigt det hade känts.

Men Henry nöjer sig med att berätta vad som hände, istället får vi följa hans sökande efter Maria och Lucas - vilket vid ett tillfälle leder till ofrivillig komik: Henry och Lucas springer omkring på ett sjukhus, men lyckas hela tiden missa varandra; när vi till exempel ser den ene i förgrunden, kommer den andre knallande i bakgrunden och tittar åt andra hållet. Hade producenten lagt på skojig musik här, hade det blivit hur festligt som helst.

Watts och McGregor är förstås utmärkta i rollerna, och framför allt unge Holland imponerar - liksom ungarna som spelar hans bröder. Själva katastrofen är iscensatt med stor frenesi; det är intensivt och och det känns onekligen som Domedagen. Marias och Lucas panik känns, här engagerar filmen.
Men sedan blir det liksom inte så mycket mer.

Tsunamin annandag jul 2004 är en av vår tids största katatrofer och drabbade miljoner över hela världen; de anhöriga till de bortåt 300 000 som omkom. Och av detta har det blivit ett drama om ... tja ... en familj vi knappt lär känna och som på slutet lyckliga kramar om varandra. Allt ackompanjerat av sliskigast möjliga filmmusik. Här ska de gråtas! är det tänkt.

THE IMPOSSIBLE är visuellt imponerande men emotionellt berör den mig inte alls.

(Biopremiär 8/3)