Bio: Bakom stängda dörrar

Foton copyright (c) TriArt Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - igen. Det här har varit en dag med ovanligt många sammanträffanden. I förmiddags såg jag KON-TIKI. Den fick mig att tänka på "Tre män i en båt" av Jerome K Jerome - fast med fler män. På en flotte. Därefter gick jag bort till Spegeln för att se BAKOM STÄNGDA DÖRRAR. På vägen gick jag inom Hamrelius Bokhandel och plockade lite bland de nya böckerna. Bland dessa fanns en nyöversättning av Gustave Flauberts "Madame Bovary", som jag dock inte köpte. Vart vill jag komma med detta? Vänta och se.

Man vet aldrig riktigt vad man får när man ser François Ozons filmer. Jag var inte speciellt förtjust i den relativt hyllade POTICHE - EN FRANSK TROFÉFRU. Däremot hade jag inget emot den rätt udda SWIMMING POOL, som påminner om en gammal Eurotrashfilm. BAKOM STÄNGDA DÖRRAR beskrivs som en thriller på TriArts pressida - men det är en sanning med modifikation. Till större delen är detta en dramakomedi - och jag måste säga att jag njöt i fulla drag från början till slut. Det här är en alldeles fantastisk liten film!

Fabrice Luchini från POTICHE, KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN och ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA är franskläraren Germain Germain (Aha! Jerome K Jerome?), gift med galleristen Jeanne (Kristin Scott Thomas, som ju har kontrakt på att medverka i alla franska filmer som görs. Nästan), och som arbetar på (Aha igen!) Gustave Flaubert-skolan; ett gymnasium. Germain får en ny klass; ettor, och ger eleverna en enkel uppgift: skriv en uppsats om hur ni spenderade helgen. Sextonårige Claude (Ernst Umhauer) tolkar uppgiften väldigt fritt - han lämnar in första delen av en följetong. Berättelsen handlar om att Claude besöker klasskompisen Rapha (Bastien Ughetto) för att hjälpa denne med matteläxan. I hemmet finns Raphas mor; Esther (Emmanuelle Seigner), som Claude beskriver som en uttrågad medelklasskvinna, och det ligger åtrå i luften. Uppsatsen avslutas med "(À suivre)", vilket ju betyder "(Forts.)".

Germain fascineras av Claude och dennes berättelse. Till en början upprörs han av att den handlar om en kille i klassen och dennes familj, men Claude fortsätter att lämna in kapitel av sin berättelse, som blir alltmer intrikat. Även Jeanne får läsa delarna och hon fascineras hon med. Germain börjar ägna alltmer tid åt Claude, som är en sällsynt begåvad skribent, och förser honom med lämplig litteratur (som till exempel "Madame Bovary"). Germain börjar även manipulera Claudes berättelse. Men vad är dikt och vad är verklighet?

BAKOM STÄNGDA DÖRRAR (som i original heter DANS LA MAISON och bygger på en spansk pjäs) är en väldigt fransk film; något sådant här hade vi aldrig kunnat göra i Sverige. Det handlar mycket om språk; det franska språket, poesi och passioner. Vi är betydligt torftigare och mer konkreta när det gäller sådant i Sverige. Ozons film är full av passionerade beskrivningar av litteratur, konst, vackra kvinnor och simpla saker som måltider känns, tja, franska. Jag kan mycket väl tänka mig att Germain skulle finna uppburna svenska språkkonstnärer av idag taffliga. Precis som han ogillar den besynnerliga konst Jeanne ställer ut i sitt galleri i hennes desperata jakt på något som slår och drar in pengar. Parodin på konstvärlden är jätterolig, och hennes utställning med uppblåsbara Barbaror är sanslös.

Till större delen är detta riktigt roligt och jag skrattade högt flera gånger. Men! Här och var lyckas Ozon på ett synnerligen skickligt sätt närma sig Hitchcock - plötsliga inåkningar mot rollfigurernas ansikten när de plötsligt får ett sinistert ansiktsuttryck, och musiken får små drag av Bernard Herrmann. Handlingen blir mörkare mot slutet; kommer allt att gå åt helvete med besked? Intrigerna tätnar och alla blir involverade i Claudes berättelse.

Snyggt, underfundigt, smart och underhållande. Strålande skådespelarprestationer. BAKOM STÄNGDA DÖRRAR är en underbar film. Jag hade inga som helst förväntningar och kom på mig med att bli fullkomligt uppslukad av Ozons film. Jag vet inte om det är för att jag själv skriver mycket och förstås är intresserad av allt som har med författande att göra, men filmen borde tilltala även andra. I Sverige uppmuntras folk ofta att skriva vardagsrealistiskt om sig själva, så jag uppskattar att den här filmen hyllar det fria fabulerandet (även om Claude utgår från sig själv och sitt eget liv). Plus i kanten för den enastående sista scenen!

Synd att filmen har en lite vissen titel både i Sverige och i Frankrike. Den kunde väl fått heta (À SUIVRE) - och då (FORTS.) här i Sverige! Titeln hindrar dock inte det här från att vara en mästerlig film. Jag höjer den starka fyran ett snäpp!

(Biopremiär 22/3)