Konst: Tre på Konsthallen

Konsthallschefen Jacob Fabricius slutar efter fem år och kommer istället att ta över chefskapet för ett galleri hemma i Köpenhamn. Om jag förstått det hela rätt är detta hans sista - åtminstone en av hans sista - uställningar.

Fast egentligen är det tre utställningar på en och samma gång i varsin del av lokalen.  "Spectres" av belgaren Sven Augustijnen, "Broken Country" av amerikanen Dave Hullfish Bailey, och "The Sound of Silence" av chilenaren Alfredo Jaar. Jacob Fabricius är en trevlig och entusiastisk herre, men under hans ledning har Malmö Konsthalls utställningar varit av högst varierad kvalitet - oftast totalt ointressant, ofta verk av folk som tror att konst är lika med konstigt. Och så är fallet även den här gången. Det är inte konstigt, men större delen är väl inte sådär ... oerhört kul och givande.
Sven Augustijnen bidrar främst med en långfilmslång dokumentärfilm; SPECTRES, som visas i en liten biograf man byggt inne i konsthallen. Den handlar om Belgiens koloniala förflutna i Kongo - och av naturliga skäl har jag inte sett mer än de fem minuter vi hann med under pressvisningen. Augustijnen har utökat sin del av utställningen med tidskriftsomslag från Kongo, samt svartvita fotografier på avrättningsplatser. "Naturbilder i svartvitt!" sa en välrenommerad äldre kollega innan vi fick veta vad bilderna föreställde.
Dave Hullfish Bailey har gjort installationer baserade på modern arkitektur. I det här fallet har han främst inspirerats av Drop City; ett alternativt samhälle i Kolorado där konstnärer, musiker och arkitekter levde. Stället grundades 1965, men övergavs i början av 60-talet.
... Och jag har ingenting alls att säga om de här prylarna. Installationer är sällan min grej. Jag kunde heller inte avgöra vilka föremål som tillhörde utställningen och vilka som användes av byggjobbarna som gick omkring på pressvisningen. Fast det är lite kul att MANNEN SOM SKÖT LIBERTY VALANCE projiceras på en satellit.
Alfredo Jaar är bäst. Han står bakom en åtta minuter lång film som visas i en specialbyggd biograf i metall. Entrén ska vaktas av en vakt - de som går in måste se hela filmen, som är uppbyggd kring ett enda, världsberömt fotografi från Afrika. Först på slutet får vi se bilden. Det hela blir meningslöst om man inte ser hela filmen från början till slut.
Utöver denna film ställer Jaar ut amerikanska tidskriftsomslag som visar hur extremt sällan Afrika förekommer i västerländsk media. Intressant. Jag har inte tänkt på detta alls.

Samtliga nummer av Life! Afrika förekommer ett fåtal gånger på omslagen.