Bio: Små citroner gula

Foton copyright (c) Nordisk Film
Kajsa Ingemarsson upptäckte jag när hon på 1990-talet började att dyka upp i sketcher på TV - och var skitrolig. Jag hade ingen aning om vem hon var, men hon var ju hur rolig som helst. Idag minns jag inte programmenhon medverkade i, men jag minns henne. Sedan gick Ingemarsson och blev bestsellerförfattare och jag har självklart inte läst en enda av hennes böcker. Dock noterade jag att hon bar guldskor på Bokmässan häromåret.
Inte nog med att jag aldrig läst Kajsa Ingemarssons böcker - jag har heller aldrig sett regissören Teresa Fabiks filmer. HIP HIP HORA! och PRINSESSA, heter de.* Men efter att ha sett denna tredje långfilm är det läge att döpa om Teresa Fabik till Teresa Fubbick. Det här känns nämligen som en romantisk komedi man köpt som halvfabrikat från Playmobil och sedan tryckt ihop helt enligt anvisningarna.
Skådespelerskan Rakel Wärmländer, som innehar huvudrollen Agnes, är förvillande lik kronprinsessan Victoria. Detta är synnerligen distraherande. Jag ser inte Agnes - jag ser Victoria! Samtidigt, och kanske mest till spelstilen, påminner Wärmländer om Vanna Rosenberg. Hon är dålig på att spela full, men i övrigt är hon väl okej.

I vilket fall, Agnes jobbar på en lyxig krog som drivs av den hårde och nedlåtande fransmannen Gérard - som Dan Ekborg gör med bitvis inspirerat överspel. Torrbollen Sverrir Gudnasson från MÖRKT VATTEN, som vi alla försöker glömma, är en fruktad, anonym restaurangkritiker, men Gérard vet vem han är, och när kritikern kommer på besök, utbryter kaos. Agnes får sparken - och till på köpet dumpas hon av sin korkade sleazerockare till pojkvän (Richard Ulfsäter). Hon krökar till det med sin kompis Lussan (Josephine Bornebusch, som är besynnerligt lik Izabella Scorupco).
Bra på lyset försöker Agnes sedan låsa upp fel dörr i huset där hon bor, och då visar det sig att hon bor granne med restaurangkritikern - som är tafatt, lillgammal, blek och grå, och egentligen heter David Kummel. Hmm. Kan det uppstå tycke mellan de här två?

Agnes tidigare arbetskamrat Kalle (Eric Ericson) öppnar egen krog och Agnes råkar bli delägare - hennes förädrar (spelade ab Tomas von Brömssen och Anki Lidén) hjälper till med stålarna, trots att de egentligen vill köpa husbil och åka till ItaFoton copyright (c) Nordisk Filmlien, där det enligt Birger Sjöberg växer små citroner gula. Men den nya lyxrestaurangen har svårt att gå med vinst. Kriserna blir allt större. Är det kanske dags att hitta på ett nytt, vinnande koncept? Och hur kommer det att gå mellan Agnes och David? Kommer sleazerockaren att ställa till det? Kommer Gérard att pissa i fisksoppan? (Svar: Ja!)
SMÅ CITRONER GULA är så harmlös en film kan bli, och visst är den väl lite småtrevlig - men jösses, vad banalt och klyschigt det här är. Om jag förstått saken rätt är Ingemarssons bok djupare, tyngre och mer komplex. Filmen påminner mer om billig TV-serie av enklaste slag. Tydliga rollfigurer, enkla bildlösningar, och den allestädes närvarande filmmusiken poängterar hela tiden hur roligt och knasigt det är med ganska simpla melodislingor. Lite tokig jazzbas när det tenderar slapstick, till exempel.

En parallellhandling om cancer har slängts in för att göra det hela allvarligare, och även om sjukdomen är avgörande för handlingens utveckling, känns den inslängd för att göra filmen lite allvarligare. I boken ska den visst ta mer plats.
Josephine Bornebusch är verkligen en pingla och gör vad hon kan av sig roll, medan Sverrir Gudnasson är en redig traderöv. Jag undrar även varför Agnes och sleazerockaren var tillsammans till att börja med, det verkar inte ha mycket gemensamt. Ibland drattas det på ändan, Agnes fastnar i en buske, och Gérards mustasch tar fyr. Crazy.
Det här är alldeles för rudimentärt och oinspirerat för att funka tillfrädställande.

* En god vän, kollega och flitig läsare hörde genast av sig och påpekade att jag visst har sett PRINSESSA - jag har till och med recenserat den! Och han har så rätt. Fast jag var tvungen att läsa min recension för att minnas filmen ... Det finns en orsak till att jag fullkomligt glömt bort den ...

(Biopremiär 20/2)