Bio: The Master

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Förr fanns det bara en Paul Anderson. Han gjorde science fiction och action. Sedan kom det ytterligare en Paul Anderson; den unge (tja, han är yngre än jag) Paul Thomas Anderson. Han gjorde arthousefilmer. Detta ledde till att den förste Paul Anderson, den riktige Paul Anderson, började att kalla sig för Paul WS Anderson. Paul Thomas Anderson vinner priser för sina filmer, Paul WS Anderson hånas för sina filmer - men han fick ihop det med Milla Jovovich, så i slutändan är det ju han som är vinnaren.

Paul Thomas Anderson gjorde BOOGIE NIGHTS, en film jag verkligen gillade; åtminstone när han kom. Men i övrigt har jag inte mycket till övers för hans filmer. Som jag nämnt flera gånger tidigare, tycker jag att PUNCH DRUNK LOVE är direkt obehaglig, och THERE WILL BE BLOOD är riktigt irriterande tack vare Daniel Day-Lewis' groteska överspel, den är närmast osebar, faktiskt. Tycker jag. Och det står jag för.

Andersons nya epos THE MASTER är ännu en Oscarsnominerad film - den har chans att kamma hem tre statyetter; Bästa manliga huvudroll, Bästa manliga biroll och Bästa kvinnliga biroll. Det här är också ännu en av de där evighetslånga filmerna som regnat över oss de senaste veckorna. Två timmar och 24 jävla minuter. Fullkomligt onödigt.

Filmen påstås bygga löst på scientologin och L Ron Hubbard, men hur pass nära sekten och Hubbard det här ligger har jag ingen aning om. Jag har aldrig brytt mig om att kolla upp hur Hubbard faktiskt var som människa. Det enda jag vet om honom är att han var en duglig science fiction- och westernförfattare innan han uppenbarligen blev galen (eller kom på ett bra sätt att tjäna grova pengar) och startade scientologikyrkan.

Joaquin Phoenix, so är den som är nominerad till huvudrollsoscarn, spelar Freddie Quell, en soldat som efter att ha kommit hem från sin tjänst i Stilla havet under andra världskriget driver runt, super och plågas. Hans psyke ärrades under kriget.

På en båt träffar han den karismatiske Lanchester Dodd (Philip Seymour Hoffman), som går under smeknamnet The Master. Han är ledare för en grupp som kallas The Cause, en alltmer knäpp sammanslutning som utvecklas till ett mäktigt trossamfund. Det de sysslar med är dock bara konstigheter; Dodd slänger ur sig riktiga dumheter (anser jag, som inte är troende, andlig eller intresserad av New Age-flum) ingen vettig människa kan tro på. Vilket väl även gäller för Hubbards rymdtjoflöjt. En journalist som säger emot Dodd får det hett om öronen.

Den labile, våldsbenägne, försupne sökaren Quell hamnar plötsligt i The Causes innersta krets. Han börjar att nästan slaviskt följa sin mästare.

Jag tycker att Joaquin Phoenix är en genuint obehaglig människa. Han ger inte ett speciellt friskt intryck. Ungefär som Vincent Gallo. I THE MASTER får jag ofta intrycket att han bara spelar sig själv, att han är så på riktigt. Det skulle inte förvåna mig om så är fallet. Philip Seymour Hoffman tillhör dock mina favoritskådisar och han är lysande i titelrollen - och borde få Oscarn, tycker jag. I synnerhet för scenen där han sjunger en klämmig sång, omgiven av män som röker rak pipa och helnakna kvinnor som klappar takten. Good stuff.

Även en massa andra synnerligen dugliga skådisar medverkar; Amy Adams, Laura Dern, Kevin J O'Connor, och plötsligt står Lena Endre, av alla människor, och för en dialog med Phoenix. Synd bara att filmen som helhet inte funkar. Den börjar bra och intressant, men sedan leder det liksom ingenvart. Jag blir inte klok på vad det är jag tittar på, vad Paul Thomas Anderson vill med det här.

Liksom i Andersons tidigare filmer har THE MASTER en tendens att bli irriterande, pretentiös och irriterande pretentiös. Lite för arty-farty. Du gillar kanske sådant, men det gör inte jag. Allra minst när det segar på i två och en halv timme.

Nästa film från Paul WS Anderson blir actiondramat POMPEII.

(Biopremiär 1/2)