onsdag 27 februari 2013

Bio: Julie

Foton copyright © Tony Nutley Sweetwater Production AB

När jag var liten var jag rädd för TV-teatern. Jag tyckte att det var synnerligen otäckt med dessa avskalade TV-uppsättningar där folk pratade tillgjort och konstigt, och ofta bråkade. Det vilade något mardrömsaktigt över det hela. Jag gissar att det är därför jag fortfarande har svårt för teater. Dramatisk teater. För det teatrala. Och jaglär knappast ändra min inställning. Fast å andra sidan, varför ska jag behöva göra det? Det finns ju mängder av annat annat titta på.

Dock tillhör inte JULIE dessa mängder.

Detta är Helena Bergströms tredje film som regissör efter SE UPP FÖR DÅRARNA, som jag inte har sett, och den usla SÅ OLIKA. Och JULIE får mig att tänka på ett gammalt dammigt TV-drama. Nej, jag blir inte rädd när jag ser filmen, men herregud - det här har ju för fan inte på bio att göra!

JULIE är ännu en filmatisering av Strindbergs (August, inte Anita) pjäs "Fröken Julie" - det finns redan åtminstone ett 30-tal film- och TV-versioner. Varför man skippat "Fröken" i titeln den här gången vet jag inte. Kanske ser det tuffare ut utan? Som RAMBO!
Nadja Mirmiran innehar titelrollen, Björn Bengtsson (från BRÖDERNA KARLSSON, den tredje mest lästa filmrecension jag skrivit här på TOPPRAFFEL! efter SEAN BANAN INUTI SEANFRIKA och EN GÅNG I PHUKET) är Jean, som jobbar för överklasskexet Julies far och som är förlovad med Kristin (Sofi Ahlström Helleday), som alltså inte är Klabbarparns fru. Det är midsommarafton och ett lokalt folkdanslag i folkdräkt dansar på gården, och Julie limmar på Jean, och, ja, det kommer förstås att gå åt helvete med det mesta och sluta i tårar.

Bergström och hennes team har inte gjort någon ansträngning alls att försöka göra det här filmiskt. Rollfigurerna fäller Strindbergs repliker så som de är skrivna (antar jag; jag tänker inte kolla), utan att det någon enda gång känns som ett naturligt samtal. Visst, pjäsen är skriven 1888, men ändå. Och det här är ett kammardrama. Folk rör sig oftast i ett kök. Eller rör sig och rör sig, de sitter ner. Eller står stilla. Och artikulerar.

Välmeriterade Jens Fischer står för filmfotot, men här är det bara platt och oinspirerat. Som sagt: det ser ut som en TV-pjäs. Och inte en från 2013, utan som något från 1970-talet.

Jag tycker att JULIE är skittråkig - men det är ju klart, gillar man teater och den här pjäsen, kan man säkert uppskatta det här. Men eftersom det här inte har på en bioduk att göra, sätter jag ett specialbetyg:














(Biopremiär 1/3)

6 kommentarer:

ctail sa...

JULIE är ju dock förnamn och RAMBO efternamn. Den fjärde Rambofilmen hade väl JOHN RAMBO som någon slags arbetstitel, men såvitt jag vet övervägde man aldrig att kalla den MR JOHN. Tydligen är RAMBO: LAST STAND under utveckling, och jag tycker i alla fall att MR JOHN RAMBO'S LAST STAND vore en coolare titel, men jag är knappast i målgruppen så det spelar ingen roll.

Tårar, förresten? Den brukar ju sluta med åtminstone en föraning av blod (efter att svett avklarats något tidigare).

Spiring sa...

Aahhh, Helena Bergström, Sveriges svar på Julia Roberts.

(Ledtråd: Julia Roberts är nog den uslaste framgångsrika skådis jag vet.)

Pidde Andersson sa...

FRÖKEN RAMBO vore en intressant titel.

... Och vad gäller tårar, tja, fanns det inte rätt mycket lök i det där köket?

Pidde Andersson sa...

Julia Roberts? Skojar du? Hon är väl inte usel? Det finns ju drivor av folk som är extremt mycket sämre - och framgångsrika.
Dessutom var Roberts med i NOTTING HILL. Jag gillar action, splatter och NOTTING HILL.

Spiring sa...

Det är möjligt, rentav troligt, att det finns sämre framgångsrika skådisar än Julia Roberts - men inte som jag känner till.

Pidde Andersson sa...

Då måste du genast börja se mer film!

Skicka en kommentar