Bio: Efter revolutionen

Foton copyright (c) TriArt Film

Olivier Assayas ...
Olivier Assayas ...
Äh, vad är det nu han har gjort igen? Hans namn är ett sådant jag tycker mig snubbla över för jämnan på filmfestivaler - och ändå kan jag inte komma på en enda film, trots att jag säkert har sett några stycken å yrkets vägnar.
Jag fuskar. Jag kollar upp honom. Hmm...
Det visar sig att det enda jag sett av Olivier Assayas är hans episod i PARIS JE T'AIME. Nej, jag har varken sett IRMA VEP eller DEMONLOVER, eller någon annan av de mer än 25 filmer han gjort.
Fast nu har jag sett EFTER REVOLUTIONEN - och, tja, den ser ut och känns som en film som visas på prestigefyllda filmfestivaler världen över. Jodå, den tävlade i Venedig förra året och kammade till och med hem två priser, det ena för bästa manus.

Årets är 1971 och i utkanten av Paris bor den 18-årige Gilles (Clément Métayer), som när konstnärsdrömmar, men samtidigt vill förändra samhället på de mest radikala - och tidstypiska - sätt. Således är han ute med sitt gäng och kastar sten och molotovcocktails och har sig, ochalldeles i början av filmen går polisen till motangrepp - å det grövsta. Kravallpoliserna kör motorcykel och spöar verkligen skiten ur stenkastarna. Batongerna går varma, folk träffas av rökgranater, och en i stenkastargänget skadas riktigt rejält, han förlorar bland anat ett öga. Något studenterna kan använda sig av i kampen mot etablissemanget. Eller vad det nu är de protesterar mot. Gilles ger snarast intryck av attvara rikemansunge. De brukar ju ofta vara det, de där stenkastarna.
När de inte demonstrerar driver de här ungdomarna mest omkring. Ägnar sig åt kärlekaffärer. Men när de kommer i bråk med några säkerhetsvakter börjar saker och ting gå åt helvete för dem. De måste styra upp sina liv.
EFTER REVOLUTIONEN skulle kunna vara en halvtimme. Den skulle kunna vara fem timmar. Nu varar den två timmar. En kollega beskrev filmen som a slice of life, och det är vad det är. Handlingen rör sig lite grann i cirklar; den går inte framåt och bakåt. Rollfigurerna utvecklas dock under handlingens gång. Tidskänslan och atmosfären är synnerligen autentisk. Förvisso var jag själv inte så gammal 1971, men jag minns förstås 70-talet, och jag köper Assayas skildring rakt av. Sedan är det ju lite kul att se det franska 70-talet; i vanliga fall är det ju det svenska, amerikanska eller brittiska vi får se på film.

Jag har varit i Frankrike förhållande ofta och jag har flera gånger sett franska polisen rycka in. Det är inga snälla pågar, i alla fall inte när de stoppar demonstranter. Här daltas det inte - men de går för långt. Jag såg en gång en stackars biografägare svabba upp blod på trottoaren utanför entrén, efter att kravallpolis hade spöat skiten ur några demonstranter. Men stenkastarvänstern har jag inte heller något till övers för. Vad är det för korkad idé, egentligen? Förändra samhället genom att maskera sig och sabba saker. Därför blir huvudpersonerna i Assayas film inte helt sympatiska. Får man för sig att kasta molotovcocktails - på sin egen skola - förtjänar man mest lite motorsågslavemang. Eller att bli inlåst ett tag.
Mot filmens slut kommer jag att tänka på Roman Coppolas film CQ (2001), som jag tror få har sett. Den handlar om en kille i Paris på 60-talet som vill göra experimentfilmer, men som för att överleva tvingas jobba på supercoola Eurospy-filmer modell DANGER: DIABOLIK och BARBARELLA. Jag när jag såg Coppolas film undrade jag hela tiden varför killen inte vill hålla på med de coola grejorna, och vi fick då och de följa med på coola inspelningar och se coola filmscener. Och i EFTER REVOLUTIONEN får vi under en alldeles för kort scen se inspelningen av en film om en nazistisk ubåt, ett sjöodjur och en bikinibrud. Jag hade mycket hellre sett en tvåtimmarsfilm om den filminspelningen.
EFTER REVOLUTIONEN innehåller en hel del nakenscener och bland övriga skådisar ser vi söta Lola Créton från MIN UNGDOMS KÄRLEK. Oui, je suis vieil homme malade.

(Biopremiär 22/2)