Bio: Hansel & Gretel: Witch Hunters 3D

Foton: David Appleby © 2013 Paramount Pictures Corporation and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved. 

Jag verkar tillhöra en minoritet, men jag blev inte sådär jätteimponerad av Tommy Wirkolas norska nazizombierulle DÖD SNÖ - den var roligare på papperet än i realiteten, som så ofta är fallet när det handlar om tosiga skräckfilmsidéer. Dock blev filmen så pass framgångsrik att unge Wirkola fick göra en fläskig amerikansk blockbuster. HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS 3D pressvisades inte i USA, men den öppnade starkt och spelade in en massa pengar första helgen. Inte nog med det; branschen hade så pass stora förväntningar på filmen (vars premiär för övrigt sköts upp ganska rejält), att det gjorts en handfull B-filmsplagiat, självklart har till exempel The Asylum gjort sin version. Om förra året var Snövits år, är detta Hans och Gretas år. Och apropå det - varför har man inte översatt figurernas namn i den här filmen? Nog är det fånigt att gamla, goda Hans och Greta går under sina engelska namn.

Filmen pressvisades inte i Malmö, så det blev till att bevista premiären på Filmstaden Entré. Det var förhållandevis glest med folk i salongen. Ett par dussin tappra hade tagit sig dit. Och visningen började inte så bra. Man startade filmen tre gånger utan att lyckas få igång bilden, enbart ljudet. En i personalen kom in och sa att de hade problem med filmen, och om vi inte ville vänta, kunde vi gå hem och ladda ner den! Men då fick de igång rullen.

HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS 3D är en stökig film och rätt ofokuserad film. I en prolog får vi se barnen Hans och Greta, öh, förlåt, Hansel och Gretel, som hamnar i en le häxas klor, men lyckas elda upp kärringen. Därefter hoppar vi fram ett par decennier och de två har vuxit upp till Jeremy  Renner och kalaskexet Gemma Arterton. Uppenbarligen växte Hansel snabbare än Gretel, eftersom Renner är 42 - Arterton är bara 27!

Åkej. Nu är de två professionella häxjägare, iförda tuffa kläder och beväpnade till tänderna med avancerade vapen, drar de runt och slaktar häxor. En liten by har drabbats hårt; barnen kidnappas av häxor och den rälige polischefen (Peter Stormare) låter avrätta en massa oskyldiga kvinnor han tror är häxor. Därför anlitar den trevlige borgmästaren Hans och Greta för att rensa upp i skogen. Syskonen får hjälp av en ung kille (Thomas Mann) och snart även av ett snällt (datoranimerat) troll, och de kommer den slemma häxan Muriel (Famke Janssen) på spåren.

Wirkolas film är full av en massa kul idéer staplade på varandra, och jodå, det är rätt kul och underhållande, men det är alldeles för stökigt och det funkar inte riktigt. Filmen lider även av den vanliga tabben att redigera actionscenerna för snabbt, vilket inte funkar i 3D; det blir jobbigt att titta på, och alldeles för många datoranimerade splattereffekter ser inte ut som något annat än datoranimationer.

Wirkola har även skrivit manus och hans approach är aningen besynnerlig. Som helhet känns ser det här ut som en sagofilm för hela familjen; det är mysigt, mystiskt, stämningsfullt med djupa skogar och pepparkakshus och grejor. Samtidigt vräker man på med (inte speciellt övertygande) splatter och här och var lite svordomar ("Don't eat of the fucking candy!").

... Men actionscenerna är ofta kreativa, liksom sätten häxorna köttas på; Hans och Greta intar ofta (medvetet) parodiska hjälteposer och spottar ur sig oneliners, Hans lider av diabetes efter att ha förätit sig på häxans hus, vissa scenerier imponerar, till exempel när ett stort gäng häxor håller sabbat på ett berg, Peter Stormare är kul, och Renner och Arterton är coola som häxjägare. Och vem vill väl inte hamna i klorna på Famke Janssen? Jag bara frågar!

(Biopremiär 27/3)

Bio: Julie

Foton copyright © Tony Nutley Sweetwater Production AB

När jag var liten var jag rädd för TV-teatern. Jag tyckte att det var synnerligen otäckt med dessa avskalade TV-uppsättningar där folk pratade tillgjort och konstigt, och ofta bråkade. Det vilade något mardrömsaktigt över det hela. Jag gissar att det är därför jag fortfarande har svårt för teater. Dramatisk teater. För det teatrala. Och jaglär knappast ändra min inställning. Fast å andra sidan, varför ska jag behöva göra det? Det finns ju mängder av annat annat titta på.

Dock tillhör inte JULIE dessa mängder.

Detta är Helena Bergströms tredje film som regissör efter SE UPP FÖR DÅRARNA, som jag inte har sett, och den usla SÅ OLIKA. Och JULIE får mig att tänka på ett gammalt dammigt TV-drama. Nej, jag blir inte rädd när jag ser filmen, men herregud - det här har ju för fan inte på bio att göra!

JULIE är ännu en filmatisering av Strindbergs (August, inte Anita) pjäs "Fröken Julie" - det finns redan åtminstone ett 30-tal film- och TV-versioner. Varför man skippat "Fröken" i titeln den här gången vet jag inte. Kanske ser det tuffare ut utan? Som RAMBO!

Nadja Mirmiran innehar titelrollen, Björn Bengtsson (från BRÖDERNA KARLSSON, den tredje mest lästa filmrecension jag skrivit här på TOPPRAFFEL! efter SEAN BANAN INUTI SEANFRIKA och EN GÅNG I PHUKET) är Jean, som jobbar för överklasskexet Julies far och som är förlovad med Kristin (Sofi Ahlström Helleday), som alltså inte är Klabbarparns fru. Det är midsommarafton och ett lokalt folkdanslag i folkdräkt dansar på gården, och Julie limmar på Jean, och, ja, det kommer förstås att gå åt helvete med det mesta och sluta i tårar.

Bergström och hennes team har inte gjort någon ansträngning alls att försöka göra det här filmiskt. Rollfigurerna fäller Strindbergs repliker så som de är skrivna (antar jag; jag tänker inte kolla), utan att det någon enda gång känns som ett naturligt samtal. Visst, pjäsen är skriven 1888, men ändå. Och det här är ett kammardrama. Folk rör sig oftast i ett kök. Eller rör sig och rör sig, de sitter ner. Eller står stilla. Och artikulerar.

Välmeriterade Jens Fischer står för filmfotot, men här är det bara platt och oinspirerat. Som sagt: det ser ut som en TV-pjäs. Och inte en från 2013, utan som något från 1970-talet.

Jag tycker att JULIE är skittråkig - men det är ju klart, gillar man teater och den här pjäsen, kan man säkert uppskatta det här. Men eftersom det här inte har på en bioduk att göra, sätter jag ett specialbetyg:

(Biopremiär 1/3)

Bio: Du gör mig galen!

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Oscargalan är överstökad, priserna är utdelade, men fortfarande dyker de nominerade och ibland till och med belönade filmerna upp på de svenska biograferna. Som den här; SILVER LININGS PLAYBOOK, som fått den osedvanligt usla, svenska titeln DU GÖR MIG GALEN! - hur tänkte Noble Entertainment där? Numera låter man bli att översätta många engelska titlar, men när man väl sätter en svensk titel, drar man till med något idiotiskt.

Åtta Oscarsnomineringar hade den här fått, bland annat för Bästa film, regi (David O Russell, som gjorde THE FIGHTER), manus baserat på förlaga, samt fyra skådespelarpriser. Nej, jag kan väl inte påstå att filmen är värd alla dessa priser - så bra är inte filmen.

DU GÖR MIG GALEN! lanseras som romantisk komedi, eller romantisk dramakomedi. Drama - ja. Komedi - jodå. Romantisk? Nja. Jag vet inte.

Bradley Cooper noterade jag förstås först när han hade en fast roll i utmärkta TV-serien ALIAS, och därefter gick han och blev filmstjärna i hits som BAKSMÄLLAN och dess sämre uppföljare. Jag hade knappast väntat mig att han en dag skulle Oscarnomineras. Här är han den före detta läraren Pat, som just släppts ut från psyket, där han suttit sedan han gjort sitt bästa för att ha ihjäl sin frus älskare. Pat går på tunga mediciner, har ett minst sagt svajigt humör, och flyttar hem till sina föräldrar, som spelar av Robert De Niro och Jacki Weaver, vilka båda nominerades för Bästa biroller.

Pat vill ha sin hustru tillbaka, vilket verkar omöjligt, men så träffar han Tiffany, som trots sin unga ålder är änka - och som precis som Pat är minst sagt svagig psykiskt sett, och som knaprar piller. En plan för att återvinna Pats hustru tar form, den förvirrade vänskapen mellan Pat och Tiffany fördjupas, han ska hjälpa henne att vinna en danstävling, och jodå, självklart uppstår känslor mellan dem.

Jennifer Lawrence fick en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för sin insats som Tiffany. Tja, jo, det är hon väl värd. Priset skulle lika gärna ha kunnat gå till de övriga nominerade i kategorin, men jag har inga invändningar. Hon imponerade i WINTER'S BONE, jag minns henne inte alls från X-MEN: FIRST CLASS, hon var lika slätstruken som själva filmen i HUNGER GAMES, men här är hon bra. Kanske är hon lite för ung för att övertyga som änka, men det är ju inte omöjligt. Kan dock tänka mig att en del svenska kritiker kommer att anmärka på att Bradley Cooper är hela femton är äldre än Lawrence. Usch! Men han ger ju intryck av att fortfarande vara rätt ung, så kanske märks det inte.

Russells film innehåller en del roliga scener - men ska jag vara ärlig, och det ska jag, har jag lite svårt att skratta åt det här. Jag vet inte alltid om det är meningen att man ska skratta åt en del incidenter. Jag tycker nämligen att det är lite problematiskt att huvudpersonerna är psyksjuka och går på medicin. Det är ju inte speciellt skojigt - och här skildras det hela förhållandevis realistiskt; de har inga Monty Python-symtom. Pat och Tiffany har en tendens att bli rätt jobbiga; de är högljudda gaphalsar helt befriade från social kompetens, och ibland är de direkt osympatiska. Det är därför jag inte upplever filmen som speciellt romantisk; i en romantisk komedi måste man - även om humorn är sylvass och giftig - kunna identifiera sig- eller sympatisera med huvudpersonerna. I fallet DU GÖR MIG GALEN! får jag ofta lust att slå huvudpersonerna i huvudet med en hammare.

Robert De Niro är rolig som den footballtokige farsan, Chris Tucker är hör och häpna uthärdlig som en av Pats sjukhuskompisar, och bland övriga medverkande hittar vi Julia Stiles och John Ortiz.

(Biopremiär 27/2)

Rymd-Åskargalan 2013

Jag tror inte att jag tippade årets Oscarsvinnare. Brukar jag inte göra det? Eller spekulera lite? Jo, det brukar jag nog. Jag fyllde i ett formulär på Oscars officiella hemsida; man kunde gissa och sedan jämföra resultatet med de vänner som också gissat. Men jag har glömt bort hur jag gissade - och dessutom hade jag då fortfarande inte sett ett flertal nominerade filmer som ännu inte haft svensk premiär. I skrivande stund är det fortfarande några nominerade filmer som inte nått Sverige - bland dem DU GÖR MIG GALEN!, som jag dock har sett, som går upp på bio på onsdag, och som jag hoppas recensera under morgondagen.
Nå.
Vi sammanstrålade tre stycken filmskribenter för att se på nattens gala. Och vi valde att se den på dansk TV2. Kanal 9 hade som vanligt oskicket att låta Filip och Fredrik agera värdar, och det klarar vi inte av. Två självupptagna killar som sitter och skriker och hetsar upp sig som vore det en sportsändning. Okunniga är det också - och måste de ironisera över allting? Vi hade dem på under Red Carpet, men vi pratade själva och lyssnade inte på dem.
På dansk TV satt det fem för oss okända danskar, plus Susanne Bier. De hade olika åsikter om filmerna och om galan, och ibland pratade de i mun på varandra - och vi låtsades att vi förstod allt de sa. Det gjorde vi inte. Jag funderade på att ringa in till studion och be dem prata långsammare. I vilket fall: det danska gänget skötte jobbet betydligt bättre än gaphalsarna på Nian.
En annan som skötte jobbet betydligt bättre än många andra, var Seth MacFarlane. Förra året gjorde ju Billy Crystal efterlängtad comeback, men det blev en besvikelse - han var trött och oinspirerad. Och 2011, när Anne Hathaway och James Franco agerade värdar, var en katastrof. Dessförinnan har det inte varit alltför kul, med lågvattenmärke som Whoopie Goldberg.
Inte oväntat var MacFarlane bitvis fruktansvärt rolig och härligt elak - i synnerhet när han tog upp Rihanna och Mel Gibson, och publiken på plats tydligen tyckte att han gick för långt. MacFarlane visade sig även kunna sjunga och dansa, och det numret "I Saw Your Boobs" under inledningen (se video nedan) lär väl bli en klassiker. Vad var väl de trista numren från till exempel LES MISÉRABLES jämfört med det? Barbra Streisands saggiga nummer?
Okej, låt oss titta på de vinnande filmerna.
Ben Afflecks ARGO är en mycket bra film, och den har tidigare vunnit en farlig massa priser. Dock måste jag säga att jag blev överraskad när den blev Bästa film på Oscargalan. Jag inbillade mig att ARGO är en sådan där film som vinner allt utom den främsta utmärkelsen. Jag gissade faktiskt på LINCOLN, som trots att det är en tradig film är en typisk Oscarvinnare. Vad som var märkligt - och som MacFarlane därför skämtade om - var att Affleck inte var nominerad till Bästa regi. Däremot fick ARGO en guldgubbe för Bästa manus efter förlaga; Chris Terrio hade suttit vid tangentbordet.

Bästa film tycker jag personligen att DJANGO UNCHAINED är. Dock var det väl önsketänkande från min sida att filmen faktiskt skulle få några Oscars. Jag hoppades, men trodde att andra skulle få dem. Men icke! Christoph Waltz fick synnerligen väförtjänt priset för manlig birollsskådis (fast det hade ju varit kul om Alan Arkin fick det), och Quentin Tarantino fick rättvist priset för bästa originalmanus. Tarantino höll även ett föredömligt tacktal - och bar en illa knuten slips.
Mer då?
Tja, att Daniel Day-Lewis; överspelets konung, skulle bli bästa manliga skådis för titelrollen i LINCOLN var väntat. Den första roll på evigheter där han agerat återhållsamt och acceptabelt. Visst var det kul att gamle ALIAS- och BAKSMÄLLAN-skådisen Bradley Cooper nominerats för DU GÖR MIG GALEN!, men han var nog rätt chanslös. Att Jennifer Lawrence blev bästa skådespelerska för sin roll i samma film var mer väntat. Men priset skulle mycket väl även kunnat gå till Jessica Chastain eller Emmanuelle Riva. Lilltösen från överskattade BEASTS OF THE SOUTHERN WILD var nog lottlös. Anne Hathaway blev bästa birollsskådespelerska för sin insats i LES MISÉRABLES, och det var väl ingen överraskning - även om jag själv inte kunde med filmen. Jävla galande.
Regipriset gick till Ang Lee för det flummiga New Age-pekoralet BERÄTTELSEN OM PI. Inget ont om Ang Lee, men detta måste vara hans sämsta film. Fast övriga nominerade var inte så kul. Haneke och de där. Varken Tarantino eller Affleck hade nominerats - vilket är rätt märkligt.
FRANKENWEENIE eller möjligtvis PARANORMAN var årets bästa animerade långfilmer, men icke - priset gick till den sämsta av de nominerade; MODIG. Av de animerade kortfilmerna hade jag sett två, och jodå, visst gick Oscarn till mästerliga PAPPERSMANNEN!
Att den extremt överskattade AMOUR blev Bästa utländska film (rättare sagt: Bästa film på främmande språk) kom inte som någon överraskning, danska A ROYAL AFFAIR var väl chanslös - och norska KON-TIKI har jag inte sett.
Många svenskar fick äntra scenen. Givetvis fick ängelholmaren Malik Bendjelloul en Oscar för sin SEARCHING FOR SUGAR MAN, konstigt vore väl annars - även om jag personligen har lite för många invändningar mot filmen. Kom igen, så bra är den väl inte? Dock bättre än FIVE BROKEN CAMERAS, den enda av övriga nominerade långfilmsdokumentärer jag sett. Svenskarna Per Hallberg och Paul NJ Ottosson fick dela på priset för Bästa ljudredigering; det blev oavgjort och de fick varsin statyett - Hallberg för SKYFALL, Ottosson för ZERO DARK THIRTY.
SKYFALL fick även Oscar för Bästa originalsång; titellåten av och med Adele. Det är ju onekligen jättekul att en James Bond-film fick flera Oscars!
... Restebn av de vinnande filmerna lämnar vi därhän.
Peace out!

Expressen den 19 augusti 1996

Vad nu? Vad hände här? Ett hopp från mars till augusti i mina gamla videokrönikor ur Expressen? Fråga mig inte varför. Jag plockar de här från ett arkiv. Jag minns inte om jag skrev några krönikor eller ej däremellan, varför spalten eventuellt låg nere - men det är tomt i arkivet. Så tydligen är detta min artonde videokrönika i Sveriges då största tidning.
Jag minns inte mycket av de filmer jag nämner. Visste minns jag inte alls. Och den där NÄR ALLA VET - vad är det? Varför skämtar jagom den? Jag kollade upp den på IMDb, det är tydligen en svensk-norsk film om homosexuella tonåringar. Var den uppmärksammat på något sätt när den kom 1995? Jag har ingen aning ...

Att göra parodier är inte lätt

ATT PARODIERA filmer är inte det lättaste. Själv gillar jag Mel Brooks tidiga filmer (förstås), och filmerna av Zucker, Zucker & Abrahams, det vill säga "Titta vi flyger", "Den nakna pistolen" och "Hot shots". Men när andra försöker imitera de nyss nämnda herrarnas stil(ar) blir det inte alltid så lyckat. Se bara på "Laddat vapen 1", som bitvis känns som skolteater.

Inom kort, närmare bestämt den 4 september, kommer en film som heter "Ghetto blaster" ut på video från Egmont.

Att man döpt om filmen till "Ghetto blaster" i Sverige kan jag förstå, då originaltiteln lyder "Don"t be a menace to South Central when you"re drinking the juice in the hood".

Den här filmen, av och med halva släkten Wayans (Shawn, Marlon, Keenan, Damon, och allt vad de heter... ), parodierar de senaste årens hoodfilmer, de här våldsamma dramerna om unga svarta i dagens USA.

"Ghetto blaster" är väl acceptabel. Den håller inte riktigt hela linan ut, men en hel del är väldigt roligt i berättelsen om de rootbeerdrickande ynglingarna i kvarteretdär nästan ingen blir äldre än 21.

Roligast är nästan den inledande texten, om vad som händer med dem som ser
hoodfilmer.

Kul är det förstås också att människorna bakom filmen är svarta; att de driver med sig själva. För övrigt var släkten Wayans i gång redan på 80-talet med att parodiera svart film.

Då blev resultatet "I"m gonna git you sucka" (visad på TV 3 som "Guldepidemi"???), vilken parodierade 70-talets blaxploitationrullar: de svarta actionfilmerna, alltså.

Om man lyckas skapa sig ett namn i Hollywood kan det mest underliga hända.

Jag sitter och tittar på skräckfilmen "Mind ripper" från SF. Originaltiteln lyder "Wes Craven presents Mind ripper".

Detta beroende på att skräckräven Wes Craven är inblandad på ett hörn som
verkställande producent. Självklart utgår man från att filmen blir mer lockande med Cravens namn i titeln.

Det är ungefär som om, tja, Lasse Åberg fick för sig att skjuta till lite pengar till en produktion som "När alla vet" (vilket han dock inte gjort, inte vad jag vet, i alla fall).

Då skulle kanske titeln kunnat bli "Lasse Åberg presenterar När alla vet".

Men hur är själva filmen då? "Mind ripper", alltså.

Absolut inget speciellt. Forskare har lyckats framställa ett mänskligt monster i ett hemligt underjordiskt laboratorium. Monstret jagar och dödar forskarna. Ungefär som i "The thing". Eller "Alien". Eller vilket annat plagiat på dessa filmer som helst.

Lance Henriksen spelar hjälten, och han är ju alltid bra.

I "Fast money", en hyfsad actionsnurra från SF, får vi se Yancy Butler, kalaskexet från "Hard target" och "Drop zone", i huvudrollen.

Varför är hon inte med i alla filmer?

Hon är snygg, hon har svarta trikåer, hon röker cigaretter utan filter (attityd!), hon kör bil skitfort, hon har gigantiska pistoler.

Vad mer kan man begära?

"Fast money" passar utmärkt att dricka folköl till, och nästan allting i filmen sprängs i luften.

Fler seriehjältar som visar var skåpet ska stå

Seriehjältar som visar var skåpet ska stå

Bio: Efter revolutionen

Foton copyright (c) TriArt Film

Olivier Assayas ...
Olivier Assayas ...
Äh, vad är det nu han har gjort igen? Hans namn är ett sådant jag tycker mig snubbla över för jämnan på filmfestivaler - och ändå kan jag inte komma på en enda film, trots att jag säkert har sett några stycken å yrkets vägnar.
Jag fuskar. Jag kollar upp honom. Hmm...
Det visar sig att det enda jag sett av Olivier Assayas är hans episod i PARIS JE T'AIME. Nej, jag har varken sett IRMA VEP eller DEMONLOVER, eller någon annan av de mer än 25 filmer han gjort.
Fast nu har jag sett EFTER REVOLUTIONEN - och, tja, den ser ut och känns som en film som visas på prestigefyllda filmfestivaler världen över. Jodå, den tävlade i Venedig förra året och kammade till och med hem två priser, det ena för bästa manus.

Årets är 1971 och i utkanten av Paris bor den 18-årige Gilles (Clément Métayer), som när konstnärsdrömmar, men samtidigt vill förändra samhället på de mest radikala - och tidstypiska - sätt. Således är han ute med sitt gäng och kastar sten och molotovcocktails och har sig, ochalldeles i början av filmen går polisen till motangrepp - å det grövsta. Kravallpoliserna kör motorcykel och spöar verkligen skiten ur stenkastarna. Batongerna går varma, folk träffas av rökgranater, och en i stenkastargänget skadas riktigt rejält, han förlorar bland anat ett öga. Något studenterna kan använda sig av i kampen mot etablissemanget. Eller vad det nu är de protesterar mot. Gilles ger snarast intryck av attvara rikemansunge. De brukar ju ofta vara det, de där stenkastarna.
När de inte demonstrerar driver de här ungdomarna mest omkring. Ägnar sig åt kärlekaffärer. Men när de kommer i bråk med några säkerhetsvakter börjar saker och ting gå åt helvete för dem. De måste styra upp sina liv.
EFTER REVOLUTIONEN skulle kunna vara en halvtimme. Den skulle kunna vara fem timmar. Nu varar den två timmar. En kollega beskrev filmen som a slice of life, och det är vad det är. Handlingen rör sig lite grann i cirklar; den går inte framåt och bakåt. Rollfigurerna utvecklas dock under handlingens gång. Tidskänslan och atmosfären är synnerligen autentisk. Förvisso var jag själv inte så gammal 1971, men jag minns förstås 70-talet, och jag köper Assayas skildring rakt av. Sedan är det ju lite kul att se det franska 70-talet; i vanliga fall är det ju det svenska, amerikanska eller brittiska vi får se på film.

Jag har varit i Frankrike förhållande ofta och jag har flera gånger sett franska polisen rycka in. Det är inga snälla pågar, i alla fall inte när de stoppar demonstranter. Här daltas det inte - men de går för långt. Jag såg en gång en stackars biografägare svabba upp blod på trottoaren utanför entrén, efter att kravallpolis hade spöat skiten ur några demonstranter. Men stenkastarvänstern har jag inte heller något till övers för. Vad är det för korkad idé, egentligen? Förändra samhället genom att maskera sig och sabba saker. Därför blir huvudpersonerna i Assayas film inte helt sympatiska. Får man för sig att kasta molotovcocktails - på sin egen skola - förtjänar man mest lite motorsågslavemang. Eller att bli inlåst ett tag.
Mot filmens slut kommer jag att tänka på Roman Coppolas film CQ (2001), som jag tror få har sett. Den handlar om en kille i Paris på 60-talet som vill göra experimentfilmer, men som för att överleva tvingas jobba på supercoola Eurospy-filmer modell DANGER: DIABOLIK och BARBARELLA. Jag när jag såg Coppolas film undrade jag hela tiden varför killen inte vill hålla på med de coola grejorna, och vi fick då och de följa med på coola inspelningar och se coola filmscener. Och i EFTER REVOLUTIONEN får vi under en alldeles för kort scen se inspelningen av en film om en nazistisk ubåt, ett sjöodjur och en bikinibrud. Jag hade mycket hellre sett en tvåtimmarsfilm om den filminspelningen.
EFTER REVOLUTIONEN innehåller en hel del nakenscener och bland övriga skådisar ser vi söta Lola Créton från MIN UNGDOMS KÄRLEK. Oui, je suis vieil homme malade.

(Biopremiär 22/2)

Bio: Cloud Atlas

Foton copyright (c) Noble Entertainment

En kväll för ett par veckor sedan gick jag förbi Filmstaden Storgatan precis när publik strömmade ut på Davidshallsgatan. "Kan någon berätta vad i helvete det var jag just såg?" sa en kille. "Påminn mig om att jag aldrig mer ska se en film som är tre jävla timmar lång!" stånkade en tjej.

Det var CLOUD ATLAS som hade förhandsvisas, en film baserad på en bästsäljande roman av David Mitchell - och en riktigt fet flopp på bio. Hundra miljoner dollar kostade filmen att göra, och det har den inte spelat in. Av uppenbara skäl.

De forna bröderna Wachowski, Larry och Andy, har ju nu gått och blivit syskonen Wachowski, eftersom storebror Larry har bytt kön och blivit storasyster Lana. Det hade förstås varit roligare om de bytte kön båda två, så att bröderna Wachowski plötsligt blev systrarna Wachowski, men så roligt får vi inte ha det. Nä, de här syskonen regidebuterade 1996 med trevliga thrillern BOUND och 1999 fick de en jättehit med MATRIX. Därefter har det gått utför. MATRIX RELOADED hade sina stunder, men när jag såg MATRIX REVOLUTIONS kände jag verkligen för att lämna salongen. Och detta följde de upp med monumentalfloppen SPEED RACER. Uppenbarligen var Wachowskis ett one hit wonder.

Tom Tykwers på sin tid hajpade SPRING LOLA såg jagförst när den kom på DVD - och jag blev inte så där jätteimponerad. Var det allt? THE INTERNATIONAL kändes mest som ett magplask; en tafflig Europudding. Däremot ser jag att jag gav Tykwers film TRE en trea i betyg - men jag kommer knappt ihåg den filmen.

CLOUD ATLAS är regisserad av trion Tykwer, Wachowski och Wachowski. De tre har även skrivit manuset och varit med och producerat.

Det borde de inte ha gjort.

Nu har jag inte läst Mitchells roman, men det går säkert att göra en utmärkt filmatisering av den - om man gör den som en femtontimmars TV-serie, som någon sa. Den här 172 minuter långa biofilmen är allt annat än bra - och jag känner nu att jag nog borde ha skrivit min recension direkt efter pressvisningen häromveckan, eftersom mina minnen av filmhelvetet bleknar allt mer för varje minut. Jag undrar också vad i helvete det var jag såg. Det här är sex stycken berättelser som utspelar sig under olika tidsåldrar; under olika århundraden och till och med på olika planeter, och de berättas parallellt. Uppstyckade i korta avsnitt. Det klipps hela tiden och det hoppas fram och tillbaka.

Redan öppningsscenen fick mig att undra. En hårt sminkad Tom Hanks sitter utspökad på en planet (eller var det Jorden i framtiden?) och håller en lång monolog - som inte funkar alls. Högtravande, pretentiöst - och taffligt genomfört. Och så fortsätter det! Ett fartyg får problem när det seglar över Söderhavet, ett mord i San Francisco ska lösas på 1970-talet, i ett framtida Korea hålls klonade människor som slavar och så vidare ... Och samma skådespelare återkommer i olika roller i berättelserna. Hanks, Halle Berry, Hugh Grant, Jim Broadbent, Susan Sarandon, Hugo Weaving, och väldigt många fler. Oftast är de hårt sminkade eller kraftigt maskerade. Så till den milda grad att man bara ser gummimasken och inte rollfiguren. Titta, där är Hugh Grant igen! Ibland spelar män kvinnor och vice versa. Och i slutändan leder det hela fram till att störst av allt är kärleken. Eller något sådant.

CLOUD ATLAS känns som att bläddra i några nummer av Heavy Metal och skumläsa avsnitt av följetongsserierna. Korta snuttar som var för sig blir poänglösa, och som sammansatta inte blir sådär väldigt mycket bättre. Och precis som i Heavy Metal, är det oftast flashigt utfört. Plötsligt kastas vi in i feta actionscener; imponerande scenerier och fantastiska effekter. Här finns till och med en del splatter. And it doesn't make sense.

Stora delar av filmen känns som skolteater. Emellanåt spelar Tom Hanks över så att tulpanerna vissnar och latexmaskerna flagnar.

Jag vill faktiskt gå så långt att jag kallar CLOUD ATLAS osebar. Det här är mördande tråkigt, segt, förvirrande, dumt, irriterande och allt möjligt annat, negativt. Det spelar ingen roll att filmen är stjärnspäckad och ibland tjusig att se på. Det här går ju inte att titta på.

Det är precis som om Tom Tykwer och Lana och Andy Wachowski inte vet hur man berättar på film.

 

(Biopremiär 22/2)

Bio: Små citroner gula

Foton copyright (c) Nordisk Film
Kajsa Ingemarsson upptäckte jag när hon på 1990-talet började att dyka upp i sketcher på TV - och var skitrolig. Jag hade ingen aning om vem hon var, men hon var ju hur rolig som helst. Idag minns jag inte programmenhon medverkade i, men jag minns henne. Sedan gick Ingemarsson och blev bestsellerförfattare och jag har självklart inte läst en enda av hennes böcker. Dock noterade jag att hon bar guldskor på Bokmässan häromåret.
Inte nog med att jag aldrig läst Kajsa Ingemarssons böcker - jag har heller aldrig sett regissören Teresa Fabiks filmer. HIP HIP HORA! och PRINSESSA, heter de.* Men efter att ha sett denna tredje långfilm är det läge att döpa om Teresa Fabik till Teresa Fubbick. Det här känns nämligen som en romantisk komedi man köpt som halvfabrikat från Playmobil och sedan tryckt ihop helt enligt anvisningarna.
Skådespelerskan Rakel Wärmländer, som innehar huvudrollen Agnes, är förvillande lik kronprinsessan Victoria. Detta är synnerligen distraherande. Jag ser inte Agnes - jag ser Victoria! Samtidigt, och kanske mest till spelstilen, påminner Wärmländer om Vanna Rosenberg. Hon är dålig på att spela full, men i övrigt är hon väl okej.

I vilket fall, Agnes jobbar på en lyxig krog som drivs av den hårde och nedlåtande fransmannen Gérard - som Dan Ekborg gör med bitvis inspirerat överspel. Torrbollen Sverrir Gudnasson från MÖRKT VATTEN, som vi alla försöker glömma, är en fruktad, anonym restaurangkritiker, men Gérard vet vem han är, och när kritikern kommer på besök, utbryter kaos. Agnes får sparken - och till på köpet dumpas hon av sin korkade sleazerockare till pojkvän (Richard Ulfsäter). Hon krökar till det med sin kompis Lussan (Josephine Bornebusch, som är besynnerligt lik Izabella Scorupco).
Bra på lyset försöker Agnes sedan låsa upp fel dörr i huset där hon bor, och då visar det sig att hon bor granne med restaurangkritikern - som är tafatt, lillgammal, blek och grå, och egentligen heter David Kummel. Hmm. Kan det uppstå tycke mellan de här två?

Agnes tidigare arbetskamrat Kalle (Eric Ericson) öppnar egen krog och Agnes råkar bli delägare - hennes förädrar (spelade ab Tomas von Brömssen och Anki Lidén) hjälper till med stålarna, trots att de egentligen vill köpa husbil och åka till ItaFoton copyright (c) Nordisk Filmlien, där det enligt Birger Sjöberg växer små citroner gula. Men den nya lyxrestaurangen har svårt att gå med vinst. Kriserna blir allt större. Är det kanske dags att hitta på ett nytt, vinnande koncept? Och hur kommer det att gå mellan Agnes och David? Kommer sleazerockaren att ställa till det? Kommer Gérard att pissa i fisksoppan? (Svar: Ja!)
SMÅ CITRONER GULA är så harmlös en film kan bli, och visst är den väl lite småtrevlig - men jösses, vad banalt och klyschigt det här är. Om jag förstått saken rätt är Ingemarssons bok djupare, tyngre och mer komplex. Filmen påminner mer om billig TV-serie av enklaste slag. Tydliga rollfigurer, enkla bildlösningar, och den allestädes närvarande filmmusiken poängterar hela tiden hur roligt och knasigt det är med ganska simpla melodislingor. Lite tokig jazzbas när det tenderar slapstick, till exempel.

En parallellhandling om cancer har slängts in för att göra det hela allvarligare, och även om sjukdomen är avgörande för handlingens utveckling, känns den inslängd för att göra filmen lite allvarligare. I boken ska den visst ta mer plats.
Josephine Bornebusch är verkligen en pingla och gör vad hon kan av sig roll, medan Sverrir Gudnasson är en redig traderöv. Jag undrar även varför Agnes och sleazerockaren var tillsammans till att börja med, det verkar inte ha mycket gemensamt. Ibland drattas det på ändan, Agnes fastnar i en buske, och Gérards mustasch tar fyr. Crazy.
Det här är alldeles för rudimentärt och oinspirerat för att funka tillfrädställande.

* En god vän, kollega och flitig läsare hörde genast av sig och påpekade att jag visst har sett PRINSESSA - jag har till och med recenserat den! Och han har så rätt. Fast jag var tvungen att läsa min recension för att minnas filmen ... Det finns en orsak till att jag fullkomligt glömt bort den ...

(Biopremiär 20/2)