Bio: Yoko

Foton copyright (c) SF

YOKO bygger visst på en serie tyska barnböcker jag aldrig hört talas om. Den här tyska filmen hade aldrig gått upp på bio i Sverige - eller ens släppts på DVD - och det inte berodde på flera svenska inslag. Svenska Filminstitutet och SVT har nämligen skjutit in pengar i projektet. Av någon anledning. Och inte nog med det: svenska Fido Film står för effekterna och är medproducenter även de. Men det här är inget man vill ha sitt namn på.

Filmen öppnar med imponerande flygfoton över snötäckta berg och pampig musik framförd av full symfoniorkester. Vi befinner oss i Tibet och kastas in i ett tempel, där en gammal munk sitter och pratar med ett gäng tibetanska barn, och jag kom genast på med medd att stånka "VAD I HELVETE ÄR DET HÄR?!". Munken rör på munnen och utan någon som helst hänsyn till att synka läpprörelserna hörs en svensk röst på ljudspåret. Den tibetanska munken låter som en välartikulerad skådespelare från Stockholm. Så även barnen.

Yoko är en yeti som bor i ett ishus i Tibet. En ful varelse som är avsedd att vara gullig. Han har långa ögonfransar och ser bisarrt androgyn ut. Lite creepy. Och han är helt datoranimerad. Det dyker upp tyska jägare och Yoko råkar hamna i Tyskland, där alla pratar stockholmska ur synk.

Elvaåriga Pia (Jamie Bick) saknar sin döde farsa. Hon bor i en villa med sin morsa och kavata lillasyster - och gissa vem hon träffar på, om inte Yoko, som flyttar in som en annan E.T. De blir jättekompisar, mend de måste förstås hålla yetin gömd och se upp för den illasinnade jägaren och en djurparksföreståndare.

Visst. Detta är fulkomligt harmlöst. Det är möjligt att små barn även tycker att det är roligt och spännande. Men - jag är inget litet barn. Jag tyckte att YOKO var något alldeles ovanligt irriterande och sövande. På flera sätt ser det ut som en svensk film; familjen i centrum och deras hem känns väldigt svenskt. Någonstans tycker jag att det är lite sympatiskt att man fullkomligt struntat i att låta filmens huvudpersoner antingen leva i misär eller ha invandrarbakgrund - eller annat man envisas med att stoppa in i banfilmer och -böcker nuförtiden, oavsett om målgruppen kan relatera till det eller ej.

... Men nä, fan, det här känns som att titta på tysk reklamfilm för tvättmedel i 99 minuter. Ett intryck som förstärks av den osedvanligt usla dubbningen till svenska. Det ser inte klokt ut.

Regissören Franziska Buch har tydligen gjort en hel packe barnfilmer de senaste årtiondena.

 

(Biopremiär 25/1)