torsdag 24 januari 2013

Bio: Lincoln

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Vid sidan av FLIGHT, har ännu en Oscarsnominerad film biopremiär den här helgen. Tolv nomineringar har den fått, Steven Spielbergs LINCOLN, bland annat för Bästa film, Bästa regi och Bästa manliga huvudroll. Och ja, detta är en typisk film som vinner en massa Oscars. Sådant här brukar gå hem hos the Members of the Academy. Storslaget, "viktigt", amerikansk historia, stora känslor och lite svulstigt - allt förstärkt att John Williams insmickrande filmmusik.
Vad som är lite - eller rättare sagt: mycket - intressant med LINCOLN, är att den var en så kallad Limited Release på bio i USA. Till skillnad från Spielbergs övriga filmer, som alltid går upp på tusentals biografer över hela landet, visades den här på ett mindre antal utvalda ställen där den ansågs dra publik. Tydligen är Abraham Lincoln inget amerikaner springer benen av sig för att se. Dessutom kom det flera Lincolnfilmer förra året. Först fick vi ju den rätt misslyckade ABRAHAM LINCOLN: VAMPIRE HUNTER, som följdes av den roligare låg-lågbudgetkopian ABRAHAM LINCOLN VS ZOMBIES.
På sätt och vis kan jag förstå att man inte gick ut på bred front med LINCOLN. Det är inte bara det att filmen är lång som ett ösregn; två och en halv timme. Nej, till större delen känns detta mest som filmad radioteater. Det här är nämligen ingen biografi över Abraham Lincolns liv från vaggan till teaterlogen. Istället fokuserar man på inbördeskrigets slutskede 1865.
Överspelets okrönte konung Daniel Day-Lewis gör titelrollen, och han är tack och lov rätt nertonad som presidenten. Här är Lincoln en vänlig, sympatisk, lågmäld och lugn man - hur han var i verkligheten har jag förstås ingen som helst aning om. Karln har ju blivit en myt. Nationen är splittrad och Lincoln måste göra allt för att förbjuda slaveri. Han måste få kongressen att rösta för ett förbud - och detta måste göras innan kriget tar slut, annars är det av diverse komplicerade anledningar för sent. Samtidigt gillar Lincoln inte att kriget måste fortsätta. Alldeles för många amerikaner stryker med och stoppas kriget på en gång kan stora mängder liv räddas.
LINCOLN öppnar med ett slag i gyttja. Blårockar mot grårockar, drivor av folk som spetsas på bajonetter. Bland nordstatarna finns ett färgat regemente. Ett par av dessa svarta soldater får kort därpå tillfälle att prata med den mycket förstående Lincoln. ett par vita soldater kommer fram och citerar berömda tal presidenten hållit. Jo, eftersom det här ju är en Spielbergfilm blir Abraham Lincoln nästan allsmäktig. Han är som en gud.
Nå, efter det inledande fältslaget består större delen av filmen av scener där folk sitter i möten och pratar och pratar och pratar. Eller står i talarstolar och pratar och pratar och pratar. Och jo, det blir lite väl sömnigt.
Ett flertal riktigt bra skådespelare medverkar, de flesta iförda peruker och lösmustascher. Vi hittar till exempel gamle, fine Hal Holbrook (född 1925) som politikern och generalen Preston Blair (vars far var utbildad vid något som heter Transylvania University), Tommy Lee Jones, David Strathairn, Joseph Gordon-Levitt, James Spader spelar en som heter Bilbo (!), och Sally Field är fru Lincoln.
Jag är intresserad av USA:s historia, jag är intresserad av inbördeskriget, och jag gissar att detta hänger ihop med min intresse för vilda västern-genren. Och jag borde egentligen finna LINCOLN synnerligen intressant. Men njä, det här är lite för tungrott. Lite för stillastående.
Fast med tanke på hur usla dagens unga - det vill säga den största biopubliken - brukar vara på historia, är det nog många som inte vet hur filmen kommer att sluta!
...Och en packe Oscarstatyetter lär den här nog få.






(Biopremiär 25/11)



0 kommentarer:

Skicka en kommentar