Bio: Les Misérables

Foton copyright (c) UIP Sweden

Puh! Det här var en pärs...

Som antagligen är bekant, är jag ingen anhängare av musikaler. Okej, gamla Hollywoodmusikaler går an, jag älskar SINGIN' IN THE RAIN, men jag kan absolut inte med Broadway- och Londonmusikaler. Sådant där mög folk åker på speciella resor för att se. Ja, folk åker ju även till Stockholm för att se sådant - eller hit till Malmö (där LES MISÉRABLES spelades förra året). Täckjackefolket slussas iväg i bussar för att se på musikal - och jag ha en känsla av att de aldrig skulle få för sig att se en musikal i vanliga fall. "Oj, vi är i London - då MÅSTE vi se en musikal!".

Tom Hoopers filmatisering av LES MISÉRABLES är nominerad till åtta Oscars. Jag hade aldrig tidigare sett musikalen - eller ens hört musiken. Vid närmare eftertanke har jag aldrig sett någon av de övriga filmatiseringarna av Victor Hugos "Samhällets olycksbarn" - det finns runt trettio stycken, verkar det som, flera stycken från stumfilmstiden. Och nej, jag har inte läst boken heller. Eländes eländes elände - jo, det är en klassiker, men varför skulle jag vilja läsa om eländes elände?

Nu har jag sett Hoopers film - och ärligt talat har jag inte så mycket att säga. Om det inte vore för att det strider mot mina principer, hade jag gått efter tio minuter. Fast nu satt jag kvar. Jag var dock inte vaken hela tiden, det gick inte. Det här visade sig vara precis den typ av musikal jag har extremt svårt för.

Wolverine, gladiatorn, Catwoman och, öh, Borat upplever dramatik och elände, mest elände, i Frankrikes slum i början av 1800-talet. Hugh Jackman är Sean Banan, tyckte jag först att de sa, men det visade sig att han heter Jean Valjean, som suttit i fängelse i nitton år efter att ha stulit ett bröd. Han rymde visst och blev borgmästare. Jävla flyt. Russell Crowe är den nitiske polisen som inte kan glömma Valjean. Anne Hathaway får sparken från sitt jobb och säljer sitt hår och en tand och prostituerar sig för att kunna försörja sin dotter. Det går några år och dottern växer upp till Amanda Seyfried. Hathaway dog nog när jag sov, eftersom hon plötsligt var väck. Men folk dör som flugor mest hela tiden.

Det finns inga talade repliker i filmen, allting sjunges. Det är snarare en opera med libretto än en musikal. Och jag kan inte tycka annat än att det blir jönsigt. Mellan låtarna ska folk konversera och säga några korta meningar - och det låter som hittepåsånger. Jag ha-ar ett bre-e-ev till dig! Ta-ack så my-y-ycket! liksom. Jag kan inte ta sådant på allvar. Och jag kan inte engagera mig.

... Och var är alla eventuella hitlåtar? Jag trodde att LES MISÉRABLES skulle innehålla några klämmiga sångnummer jag känner igen. Men icke. Allting går likadant - det låter som om det är samma låt de framför om och om igen. Och här finns ju inga dansnummer, alla går omkring och ser ut som om de har förstoppning och tårarna sprutar när de sjunger. Och dör. Det är förhållandevis olidligt.

Men så plötsligt glimrar det till! Plötsligt dyker Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter upp som ett tjuvaktigt och lömskt värdshuspar, och då blir det festligt och roligt. Det hade egentligen räckt med den scen. Man hade kunnat klippa bort resten.

Nej, förresten, jag gillade även scenen där Hugh Jackman tar sig ett rejält bajsbad, och när han slutligen kravlat ur kloaken framför han en sång - medan han fortfarande är helt insmetad med bajs. Det kallar jag kvalitetsunderhållning.

Filmens scenografi är fantastisk. Det är en flott film.

Men jävlar vad tradigt det är. Filmen gick mig på nerverna. Det kändes som en befrielse varje gång någon dog. Och nästan alla dör här.

Men vad spelar det för roll vad jag tycker? Folk gillar ju sådant här, verkar det som. Filmen kommer att gå länge på bio. Och som en kompis sa - alla moderatkärringar kommer att vallfärda för att se den.
Två timmar och 37 minuter varar den, förresten. Den känns längre.

Och det går alldeles utmärkt att sova under tiden. Det är skit, bölder och en trist sång när man somnar, och när man vaknar är det fortfarande skit, bölder och en tradig sång.

(Biopremiär 18/1)