Bio: Kvartetten

Foton: Kerry Brown © 2012 Headline Pictures (Quartet) Limited. All Rights Reserved. 
75 år gammal begår Dustin Hoffman sin regidebut och jag tycker ... ingenting alls.
Verkligen. Jag har absolut ingenting alls att säga om den här filmen. Den lämnade mig totalt likgiltig, den gick in i ena ögat och ut genom det andra. Eller genom örat. Det är möjligt att jag uppskattat det här mer om jag vore 70 eller äldre - men det är jag inte.
Beecham House i England är ett magnifikt hem för pensionerade musiker. En stor, flott, slottsliknande byggnad på landet. Dit kommer en viss Jean (Maggie Smith), en före detta operadiva, som en gång var gift med operasångaren Reggie (Tom Courtenay), men lämnade honom för en annan. Detta skedde för flera decennier sedan, men Reggie har inte kommit över det - och han bor sedan tidigare på Beecham House. Där återfinns även deras bästa vänner Cissy (Pauline Collins) och Wilf (Billy Connolly),m med vilka de en gång i tiden brukade framträda och skörda framgångar.

Det är snart Verdis födelsedag, något man på hemmet brukar fira med en stor konsert. Kommer kvartetten att försonas, återförenas och framträda?
Dramakomedi är nog rätt beteckning på det här. Ett annat ord som slår mig är "bitterljuvt". Och det är säkert meningen att man ska tycka att det här är fint. Gamla människor som fortfarande är kreativa.
Tja, allt det här stämmer nog.
Men filmen är även fruktansvärt tråkig.

Hoffman må vara amerikan, men detta är en väldigt brittisk film, den är till och med producerad av BBC. Det roligaste är väl att se alla gamla fina skådisar figurera. Även Michael Gambon och otaliga andra legendarer medverkar. Roligast är att Andrew Sachs har en roll. Just det - Manuel i PANG I BYGGET!
Under eftertexterna visas gamla porträtt på alla kända medverkande. Detta är mer intressant än själva filmen.
Jag höll flera gånger på att somna.

(Biopremiär 172)