Bio: Jack Reacher

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Bioåret 2013 börjar bra. Ja, riktigt utmärkt, faktiskt. I alla fall om man gillar stenhårda actionthrillers. Och det gör man förstås.
Jag har inte läst någon av Lee Childs romaner om den före detta militärpolismajoren Jack Reacher, men "Prickskytten" ("One Shot") från 2005, som Christopher McQuarries film bygger på, är den nionde i den långa serien. Jack Reacher är blond och blåögd, 1,93 lång och väger 110 kilo. I böckerna, alltså. I filmen är han 1,68, mörkhårig och har stor näsa. Jo, han spelas ju av Tom Cruise.
JACK REACHER inleds med scener som fick filmbolaget att i panik klippa om trailern och ändra marknadsföringen inför den amerikanska premiären för några veckor sedan. En man med gevär tar sig upp på ett tak och börjar att av allt att döma slumpmässigt skjuta ihjäl förbipasserande, fem stycken närmare bestämt. Snacka om dålig tajming - när Paramount marknadsförde som värst, skedde den tragiska skolmassakern i Newtown.
Hur som helst: polisen lyckas omgående identifiera och gripa den skyldige. Denne hävdar dock att han är oskyldig och det enda han säger är "Get Jack Reacher".
Jack Reacher är inte den lättaste att få tag på. Han finns liksom inte. Han har ingen adress, inga kontaktuppgifter. Men polisen Helen (Rosamund Pike) lyckas få tag på Reacher, och jävlar i min låda, det är minsann en kille som vet vad han gör. Han är bäst på allt. Han är smartare än alla andra. Och det dröjer inte länge innan han upptäcker att fallet är betydligt mer komplicerat än det verkar och att det nog finns ett samband mellan de mördade.

McQuarries film känns ganska ovanlig i dagens filmklimat och i synnerhet när det gäller actionfilmer. Den är berättad på ett lite gammaldags vis, ibland nästan lite arty. Långa tagningar, inga snabba klipp, inga extravaganser. Filmmusiken (av Joe Kraemer) är smarsmakad, den märks knappt alls och ett tag trodde jag att den saknades helt.
Jag har flera gånger tidigare klagat på hur trött jag är på actionfilmer som kör med "Bourne-tricket" - det vill säga, de klipper så snabbt och viftar så mycket med kameran att man inte ser vad som händer under actionscenerna. Ofta används detta trick för att maskera att skådisarna inte kan slåss. I JACK REACHER har man gjort tvärtom. Ofta helbild, långa tagningar, och man ser precis vad Reacher kör för att spöa skiten ur sina motståndare. Och den här karln är verkligen duktig på att spöa skiten ur folk. Och på att köra bil. Actionscenerna i JACK REACHER är väldigt, väldigt bra.
Det här är ofta också en rolig film. skojiga repliker fälls, ett par slagsmål tenderar slapstick.

Tom Cruise, som funkar bra i titelrollen, är även filmens producent, och han har sett till att fylla på med några pålitliga namn i färgstarka roller. Robert Duvall är cool som gammal cowboyliknande tuffing som hjälper Reacher, Richard Jenkins är åklagaren Rodin, och minsann om man inte satt Werner Herzog(!) på att spela slem skurk. Den sistnämnde är härligt klyschig, i det närmaste parodisk.
JACK REACHER innehåller kanske ett par logiska luckor, men McQuarrie verkar inte intressera sig så mycket för fallet Reacher försöker lösa, allt annat är av mer intresse. Och han har lyckat göra en film som är bra, tuff och spännande.
Det här är årets bästa film! (Hittills.)
Vi får även veta att inga poliser röstar på Demokraterna.

(Biopremiär 4/1)